Handgjorda silversmycken, mm…
Det kom en försynt liten förfrågan* om några silverlöv, närmare bestämt fyra stycken. Perfekt! Jag hade ju fyra löv som låg och väntade på sina ägare! Dessvärre var de lite för olika. Synd. Därför satte jag igång med att skapa fyra nya löv.
De ska hänga runt fyra olika halsar. Nästan synd; jag upptäckte nämligen hur vackert de klirrar när de hänger och dinglar tillsammans!
*…från en fru Löf, faktiskt 🙂
Kallorna är klara! Silverkallorna. Örkrokarna (Ja, det heter så och alltså inte öronkrokar. Lite konstigt, fast lättare att säga.) är av sterlingtråd (”925”). De blev en liten smula för korta, men om man har en sådan där liten plastplupp på baksidan av örsnibben sitter de säkert ändå. Alternativet är att kapa dem och göra en liten ögla istället för krok. Där kan man sedan sätta en annan örkrok. Livet är fullt av möjligheter!
När man bränner sterlingsilver ska man använda en box med aktivt kol där föremålen får ligga nedgrävda. Annars oxiderar silvret och blir svart. Det var precis det som hände då jag brände silverkallorna, men det räknade jag ju med. Det avhjälptes med ett ”vitkokningsbad”, bestående av vatten och citronsyra.
Det här ska bli spännande!
Igår kväll satt jag och lekte med en liten papperslapp…
När jag råkar hålla till exempel en servett eller en papperslapp i handen brukar det alltid sluta med att den förvandlats till en strut eller en grisknorr. Inköpslistor och kvitton som råkat hamna i min kappficka brukar bli helt oläsliga. Det finns säkert något namn eller någon bokstavskombination för att beskriva den här läggningen, men i det här fallet ledde det till en god idé! Gårdagens tillsnurrade papperslapp liknade ett litet blomblad – en kalla! …och det passar ju bra att spinna vidare på, tycker jag…
Nu är småviolerna färdiga! De passar att bära runt halsen i en liten silverkedja eller i ett smalt lädersnöre. Precis som de större violerna går de att bära som brosch också. Då sticker man en säkerhetsnål (från insidan av kläderna) genom öglan på baksidan.
När de är nyputsade reflekterar den blanka silverytan omgivningen så att det ser ut som om de ändrar färg. Det syns tydligt på bilden nedan. Det är lite skojigt att leka med 🙂
…och så några bilder från själva skapelseprocessen:
Överst till höger.: finsilverstämpeln ”999” trycks på plats. Undre raden från vänster: De brända silvret har en sidenvit yta när de är nybrända.
Sista bilden: Nyupptagna från patineringsbadet.
Med lödningen har jag inte kommit vidare. Det beror på att jag inte velat fortsätta innan jag skaffat en bättre brännare. Men, snart så!
Idag läste jag ett gammalt inlägg i en silversmidesgrupp på Facebook; det handlade om precis samma problem som jag har tampats med. Så här stod det: ”Japp, vissa dagar går inget som man vill, inte en lödning som gick som jag ville (lodet bara pärlade sig) och en smältning som havererade, det är bara att bryta ihop och gå vidare…” Det där uttrycket tänker jag ta till mig och göra till mitt eget! ….och nu är det minsann dags att gå vidare!
Igår började jag med ett par nya silvervioler. De här blir mindre än de tidigare jag har gjort.
Sir Väs har fått en uppföljare! Hon är lite tjockare än brorsan och väger 1,35 gram mer. Annars är de ganska lika varandra.
Nu går det riktigt segt med silverjobbet, vill jag lova! Först trodde jag att det var lödplattan som var boven. Då köpte jag en ny lödplatta, men inte blev det bättre för det. Tvärtom! De små hålen i plattan är så pass stora att de små lodbitarna ramlar ner i dem! Grrrrr! Varför tittade jag inte mer noga innan jag köpte den! Men så är det brännaren också. Jag tycker den känns för o-precis. Det går inte att göra lågan tillräckligt smal. – Eller också är det jag som är för klantig. 
Ett par gånger har lödningen fungerat perfekt. Då har jag blivit jätteglad och börjat tro att jag äntligen har fått in den rätta ”knycken”… men sedan har det gått på tok igen. Då brukar jag tapp sugen och får bita ihop för att inte kasta saker omkring mig…(jag nöjer mig oftast med att skrika, stampa i golvet och svära…). Jag tappar som sagt sugen när allt misslyckas, men det sitter inte i särskilt länge. Jag tänker INTE ge upp!
Det kom ett mejl från Göteborg med en undran om jag möjligen säljer örhängen av avgjutna musslor… hjärt-, ring- eller blåmusslor. Jag tog fram mina sparade strandfynd från Koster och plockade ut de vackraste musselskalen. Efter ytterligare lite mejlkonversation kom vi fram till att vi skulle testa hur den lilla blåmusslan på 2,7 cm skulle göra sig som örhänge.
Efter bränningen krympte de 2,7 centimetrarna till 2,5. Precis lagom.
Ginkgoträd är ju inte särskilt vanliga här i Sverige. Därför har jag spanat efter dem när jag varit söderöver. Förgäves. Men, tack vare en vän fick jag chansen att plocka några i lördags! (Tack, Kerstin!) 🙂
Jag googlade för att få veta lite mer om det här vackra trädet. OJ, vad många spännande saker jag fick lära mig! Bl.a. lärde jag mig att ginkgoträdet (Ginkgo Biloba) är en symbol för ett långt liv, överlevnad, styrka och fred.
Trädet är ett levande fossil! Det växte här på Jorden redan för 200 miljoner år sedan och ser likadant ut idag! Tänk er att dinosaurier gick och tuggade på dessa vackra blad!
I Hiroshima växer än idag flera ginkgoträd som överlevde dagen då atombomben föll!…och de växer fortfarande!
Ginkgoträdet kan bli tusen år gammalt!
Dessutom är Ginkgo Biloba en uppskattad medicinalväxt! Visst är det fantastiskt!
När jag fortsatte googla (på ”ginkgo, stockholm”), fick jag fram att det finns ginkgoträd i Bergianska trädgården (Stockholms botaniska trädgård) och att man även har planterat ginkgoträd längs Hornsgatan i Stockholm! I tisdags hade jag vägarna förbi där, så jag klev av bussen för att leta ginkgoträd. Jag behövde inte leta. Gatan kantades av ginkgoträd hela vägen fram till Mariatorget! Förutom att de är vackra, och säkert bara kommer att bli vackrare med åren, är de tänkta att suga i sig en massa koldioxid från den livliga trafiken nedanför. Himla bra idé! De blir dessutom läckert citrongula på hösten, innan de tappar sina blad! – ”Blad”, förresten… Ginkgoträdet är snarare ett barrträd än ett lövträd, och ”bladen” räknas av botaniker mer som en platta av ihopväxta barr än som löv!
Kort sagt: Vare sig Ginkgon är ett lövträd eller ett barrträd så är det ett fascinerande träd!
Jag kommer säkert att göra fler ginkgosmycken!
I förrgår tog vi en tur i skogen för att titta om det hade hunnit komma några svampar. Ett par vänner berättade nämligen att de hade hittat massor av finfina Karl Johan, minsann! Men, f-n tro’t. De enda svampar som vi hittade var ett par små skrämda kremlor. De fick bli kvar i skogen.
I brist på svampar att plocka, ägnade jag mig åt att leta vackra trä-bitar istället. Den finaste var ett litet trästycke format som en termitstack, vackert färgad av ärggröna alger. Det åkte förstås ner i svampkorgen. Men, efter några minuter förstod jag att trästycket var bebott av rödmyror! Då åkte det ur korgen fortare än kvickt…Rödmyrorna var det lite knepigare att bli av med…
Jag fick i alla fall med mig några vackra blad hem. Brakveds-blad!
Jag kom just att tänka på en sommar när jag var tonåring och hade hela mitt rum fullt av burkar med insekter i olika stadier… Det var så spännande att se dem utvecklas. Ibland ritade jag av dem.
En gång kammade jag igenom alla brakveds-buskar jag kunde hitta, på jakt efter ägg och larver av citronfjärilar! Jag hittade aldrig några, vad jag minns. Däremot har det fastnat i mitt minne att citronfjärilarnas larver gillar att mumsa på just brakved.
Tänk, om jag skulle knåpa ihop ett par citronfjärilslarver av silver och löda fast på de här två bladen! Vore inte det lite kul?…eller kanske inte.
Kanske jag ska göra nya, ”mask”-ätna blad? På dem skulle det passa bättre med små larver! Frågan är bara om någon skulle vilja ha ett maskätet blad runt halsen…? Hmm…
P.S. Läste just att bären är lite giftiga och har använts i folkmedicinen. Torkad bark - "frangulabark" - får fart på magen. Används den otorkad kan man bli dålig och väldigt "pruttig" i magen, och det kan braka till ordentligt där bak... Därav namnet! 😆