Handgjorda silversmycken, mm…
Nej, TVÅ par, till och med!
Förlagorna till de här ginkgo-bladen fick jag plocka från en ginkgo i grannskapet. Tack, Kestin! Nu slapp jag ju åka in till Stockholm!
Till alla mina örhängen kan man antingen välja mina egentillverkade örkrokar i silver (till vänster), eller en köpt variant i silver eller kirurgiskt stål (till höger.)
…”Med bajonettfattning”? Japp! När jag skapade det här paret viol-örhängen, ville jag klura ut ett nytt, ännu bättre sätt att fästa örkrokarna på blommornas baksida än ”det gamla vanliga” sättet. I stället för att fästa kroken i en liten ögla gjorde jag små rör av silverlera att montera på violernas baksida! Längst ned på respektive ”lås-rör” gjorde jag ett litet jack. Tillsammans med en liten böj längst ned på örkroken blev det en perfekt liten bajonettfattning!
Nu är det drygt två år sedan jag gjorde mina första ginkgosmycken, ett par halssmycken. När jag skrev om dem berättade jag lite om det här fantastiska trädet som fanns redan på dinosauriernas tid. Rent botaniskt räknas bladen mer som hopväxta barr än löv. Visst är det märkligt? Mina första silverörhängen av ginkgo-blad, gjorde jag förra året.
För några veckor sedan, när jag hade fått beställning på ett par nya ginkgo-örhängen, åkte jag in till ”stan” (Stockholm, alltså), för att leta blad under något av ginkgoträden som jag vet växer där*. Det var ännu lite för tidigt för att kunna njuta av den intensivt postgula färgen som ginkgons blad får på senhösten, men tillräckligt många blad hade i alla fall fallit ned på marken.
Ginkgon är ett otroligt fascinerande träd! …och jag är inte ensam om att tycka så! Om du läser det här, förstår du säkert varför…
*Om du har ett ginkgoblad i fickan blir du aldrig fattig, sägs det! Om du nu inte vet var du ska kunna få tag på något blad att stoppa i fickan, men kanske har vägarna förbi Stockholm, kan du t.ex. besöka den jättehöga ginkgons vid Vasa Reals skolgård, där jag plockade alla mina blad den här gången (länken går till Google Maps. Det höga trädet på bilden är ginkgon!) Det här trädet måste vara minst 130 år gammalt, eftersom det lär vara en rest från Stockholms botaniska trädgård (Bergianska trädgården), som faktiskt låg precis här ända fram till slutet på 1800-talet.
Ett annat bra ginkgoställe i Stockholm är Hornsgatan. Sedan tio år tillbaka, kantas hela gatan, från Hornstull ända fram till Mariatorget, av ginkgoträd! Du ser dem på Google Maps-bilden. 175 stycken, ska det visst vara!
Du kan också bege dig till Bergianska trädgården, strax väster om Norrtull. Där finns också ett träd av honkön! De är planteras väldigt sällan, eftersom de luktar pyton, enligt dem som känt lukten!
Bor du närmare Trelleborg, finns det en ginkgoallé med 175 träd, där också. På Nygatan, närmare bestämt. Den är fyrtio år äldre än allén på Hornsgatan! Den måste jag se, någon gång!
Utanför Malmö Opera hittar du också ett par ginkgoträd. Ginkgon börjar bli vanligare som stadsträd, här i landet. Om du läser det här förstår du varför.
I Ulriksdals Trädgård på Kivik och i ”Botan” (Lunds botaniska trädgård), finns det också ginkgosar! …och vid Kinekulle och i Visby… Det finns ännu fler, men det kanske räcker nu? 😊
Jag fick en förfrågan från Johan:
”Hej Anna. Hortensia är en av Marias favoritblommor. Har du gjort några såna örhängen? Favoritfärgen är lila. Hon har hål i öronen så jag vill gärna beställa ett par av dig, inga såna som dinglar alltså, utan som trycks fast på en pigg på baksidan.”
Oj, tänkte jag! Lila hortensior! Tja, varför inte? Dessutom har jag ju ett par hortensia-örhängen som jag gjorde för ett år sedan! De fick vänta på sina stift tills jag hade gått på lödningskurs… Jag lyckades faktiskt rätt bra med lödningen, men sedan har de blivit liggande.
När jag nu plockade fram dem upptäckte jag att det ena stiftet var kortare än det andra! Attans! Bara att knipsa bort, fila till och löda på ett nytt stift, alltså. Usch, vad nervöst det var; det är ju nästan ett år sedan jag tillämpade mina lödningskunskaper senast, och då gick det ”sisådär”. Men, tro det eller ej: Jag lyckades den här gången!
…Och så var det detta med den lila färgen. Yes! Vad kul att få användning för mina nygjorda alkoholfärger! Jag tog två droppar av den röda färgen och en droppe av den blå. Det blev en vacker lila färg (som godkändes av Johan och de två döttrarna).
Färgen sitter ordentligt fast, men för säkerhets skull penslade jag på ett par lager metallack ovanpå. Voila! Så var mina första målade silversmycken färdiga!
Ett bra tag har jag tänkt att jag skulle hedra den lilla nyttiga växten groblad genom att låta den få stå modell för ett smycke. Äntligen har det blivit av!
Allt oftare funderar jag över benämningen ”ogräs”. Jag är med i blomstergrupper på FaceBook, där oroliga medlemmar skickar in foton på fina blommor de hittat i sina rabatter, och undrar:” Är detta ett ogräs, eller kan jag låta det stå kvar? ” En av mina favoritgrönsaker är svinmålla, förresten! Den är ljuvligt god att äta som spenat, till exempel. Jag tycker t.o.m. att den är godare än spenat! Bräserad, med lite vitlök, salt och peppar och kanske lite grädde.. Mmmm! Men, dyker svinmållan upp i trädgårdslandet ska den VÄCK! Den är ju ett ogräs!
Groblad kan du använda på en massa olika sätt: Mest känd är växten för att bladen är rika på ett starkt sårläkande växtslem. De lindrar också klåda och sveda efter olika insekts-stick och bett. Om du har rethosta eller andra luftvägsproblem kan du bli bättre om du dricker te på de torkade bladen. Dessutom kan du använda både blad och frön i matlagningen!
Ogräs!? Bah!
Idag, den 1 juli, öppnar den lilla trevliga presentboden Kostersand, på Sydkoster. Där kommer dessa smycken att finnas till försäljning:
Sparvar och duvor har helt plötsligt ett överflöd av mumsig mat till sig och sina ungar, för nu är almarnas frön mogna! Inne i städerna rasslar och prasslar de torra fröna i varenda rännsten.
Även vi människor kan faktiskt äta almfrön. De smakar riktigt gott, men det är inte mycket mat på dem. Knappt tillräckligt för att kunna känna vad de smakar.
Men de har fin form!…och de går att gjuta av!
…och med lite patinering blir slutresultatet ganska likt originalet, tycker jag!
De senaste veckorna har jag jobbat en hel del med violer. Det har mest handlat om violer som ska bäras som halssmycken. Stora violer och små violer. Jag gör dem på ungefär samma sätt men ändå blir de alla olika…och det är väl det som är charmen med handgjorda saker…
Ja, hittills har det bara handlat om halssmycken, men så fick jag en förfrågan om jag inte skulle kunna göra ett par viol-örhängen!…ett par långa, dinglande…ÅHH, vad roligt! Jag satte igång på direkten!
Ja, jag blev jätteinspirerad av uppgiften att få göra ett par viol-örhängen! Egentligen är väl själva skapelseprocessen densamma, i alla fall i början. Men, i tankarna ställer man ändå in sig på slutresultatet…hur och var ska själva fästet sitta? Ska violen få dingla fritt eller ska kanske öronkroken* sitta fast i hänget?
*Jag har tidigare lärt mig att det heter ”örkrok” och inte ”öronkrok”, men varje gång jag har sagt örkrok har jag tyckt att det har låtit lite knäppt. Så jag frågade Mamma Google! Resultatet: antal träffar på örkrok blev 25 700, men på öronkrok fick jag 29 200 träffar! Därför blir det ”ÖRONKROK” från och med nu.
Hittade du inte den rätta julklappen? Börjar paniken krypa på?
Kanske hittar du din räddningsplanka här! Är du intresserad av något smycke? Hör i så fall av dig till mig via kontaktformulär-länken på den här sidan! Välkommen! 🙂
Om du är nyfiken på något av smyckena i samlingen kan du klicka på motsvarande siffra här nedan. Då kommer du antingen till en sida i bloggen, eller en bild i galleriet där du kan ta dig en närmare titt.
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46
Det här ska bli spännande!
Igår kväll satt jag och lekte med en liten papperslapp…
När jag råkar hålla till exempel en servett eller en papperslapp i handen brukar det alltid sluta med att den förvandlats till en strut eller en grisknorr. Inköpslistor och kvitton som råkat hamna i min kappficka brukar bli helt oläsliga. Det finns säkert något namn eller någon bokstavskombination för att beskriva den här läggningen, men i det här fallet ledde det till en god idé! Gårdagens tillsnurrade papperslapp liknade ett litet blomblad – en kalla! …och det passar ju bra att spinna vidare på, tycker jag…
