silverlera – Silverkällan

Gamla vissna löv…

Nu är det snart ett år sedan jag fick en förfrågan om ett par björklöv i silver. Då bad jag att få lite tid på mig; ännu var det några månader kvar till lövsprickningen…
I slutet av november, fick jag en väldigt positiv reaktion från en som sett bilder på dessa björklöv…och en het önskan om att kanske kunna ge bort ett sådant litet löv som julklapp. Kunde det möjligen gå att fixa?
Jag spanade ut genom fönstret på alla nakna lövkronorna där ute. Högst uppe i den höga björken satt en kråka på pass och spanade ut över byn.
”Det kanske ligger en massa fina löv kvar på marken!”, tänkte jag…och det gjorde det! Det var ju bara att välja och vraka!

Massor av fina löv låg under kråkans björk (även några fina pilblad..)!

Väl hemma med min skatt, var det lite svårt att välja ut det allra finaste av dem alla, men till slut så…

Nyskapat löv, fem, sex månader före lövsprickningen

…och så var det det här med DIF-märkena

”Men Anna, vad har du gjort?” sa min vän Lena, i Bajenland, när hon fick reda på att jag knåpat ihop ett par DIF-medaljonger. Lika bra att jag lägger korten på bordet med en gång: Sedan dess har jag gjort mig skyldig till ytterligare FYRA!! …så nu har jag sammanlagt gjort sex stycken, och har beställning på ytterligare ett..(minst!). 😅

Två lite mindre till ett par unga grabbar, och två större (30×30!) till ett par äldre…

Så här såg Facebook-kommentarerna ut när jag skrivit och berättat om de första två!

Till mitt försvar kan jag ju nämna DIF-emblemet lämpar sig särskilt väl till att göra en handgjord variant av. Det är föredömligt enkelt och okomplicerat till skillnad från de flesta andra plottriga fotbollsloggorna. AIK-loggan är ju rena mardrömmen! ..För att bara nämna någon.
Bajens logga kommer inte långt efter i krånglighet.. Tyvärr!! 😢

Ännu ett par ginkgoblad

Nej, TVÅ par, till och med!

Förlagorna till de här ginkgo-bladen fick jag plocka från en ginkgo i grannskapet. Tack, Kestin! Nu slapp jag ju åka in till Stockholm!

Till alla mina örhängen kan man antingen välja mina egentillverkade örkrokar i silver (till vänster), eller en köpt variant i silver eller kirurgiskt stål (till höger.)

Litet musselskal till Faster

En dag trillade en liten förfrågan från Martina ner i min mejlkorg. Hon letade efter en liten silverberlock i form av en blåmussla, cirkus 2 – 2,5 cm långt, sådär. Hon hade länge funderat på att försöka hitta ett sådant till sin faster. Precis ett sådant musselskal som fastern alltid burit, tills det försvann en dag.
Som av en händelse trillade hon på min sida och de blåmussel-örhängen jag gjorde för över tre år sedan.

Min omedelbara tanke var att tillverka ett likadant hänge som de jag använde till örhängen, med hänget fäst i den smalaste änden. Det skulle ge den bästa jämvikten, tänkte jag. Men Martina ville gärna att fästöglan skulle sitta på sidan, så som på hennes skiss:

Tja, varför inte? Värt att testa i alla fall, tänkte jag, och så blev det. Det blev bättre än jag hade hoppats.

…och gissa om Faster blev glad! 😊

En silvermås till Linnéa!

De allra roligaste beställningarna är de, där det finns en särskild tanke bakom varför man just efterfrågar ett speciellt sorts smycke! Det kan t.ex. gälla ett par eklövsörhängen till en blivande ”Fru Eklöf”, en liten viol som dopgåva till en liten Viola, en Hunab Ku som studentpresent till en dotter som brinner för Mayakulturen…eller som denna: en silvermås till den älskade guddottern med smeknamnet ”Lilla Måsen” (minns jag rätt?). Måsen skulle hon få när hon tog studenten, redo att segla ut i världen på egna vingar!

Överst t.v. ser du den färdiga måsen, Den har tre stämplar: en finsilverstämpel ”999”, bokstaven L (som i Linnéa) och mina initialer under gumpen.. På nästa bild är den under bränning. När den är färdigbränd har den en vit, sidenmatt yta som jjag borstar bort med mässingsborste. Därefter vidtar polering med Dremeln.

Silverleran, PMC, består av återvunnet silver från datorer och andra tekniska prylar. Man mal ner silvret till ett fint mjöl som man sedan blandar med lite organiskt bindmedel och en gnutta vatten. När silverleran bränns, brinner bindemedlet upp och föremålet krymper en smula. På bilderna, här nedan. syns det tydligt!

Två små björklöv

Redan i januari fick jag en förfrågan om ett par silverlöv. Helst skulle de ju likna det björklöv av silver som brevskrivaren redan ägde (och som hennes döttrar var lite avundsjuka på 😄)
Eftersom jag inte hade några motsvarade löv på lager, beslöt vi att vänta tills björkarna hade slagit ut.

I slutet av maj, när björkarna var fullt utslagna, fanns det gott om fina löv att använda som mall.

…och så en liten lövkarusell:

Luktvioler!

(Jag vill alltid kalla dem ”doftvioler”, men så heter de ju inte. Det kommer man snart underfund med om man googlar på ”doftviol. Konstigt.)

Vid det här laget har jag hunnit göra ganska många violer, men hittills har jag bara gjort den lite större pensé-modellen och de mindre små ”styvmorsvarianterna”, som doppresenter till små rosenkindade Violor, eller till att hänga i vuxen-öron.
Nu sattes jag inför ett nytt prov: att skapa ett par örhängen i form av ett par luktvioler! Ingen match, tänkte jag! Jag vet väl hur ett par luktvioler ser ut! Men, det visade sig vara mycket knepigare än jag trott!
Jag letade upp bilder på luktvioler, men blev tvungen att leta upp en riktig för att kunna se hur den egentligen är funtad.
De översta kronbladen är klurigt bakåtböjda. Jag skapade en pappersmodell för att riktigt komma på det klara med hur jag skulle knåpa ihop örhängena.

Ja, knepigt var det, men skoj! Det var så skojigt att jag blev tvungen att göra ett helt smyckeset: örhängen och halssmycke! Till den stora violen passade en av mina halsringar perfekt!

Halssmycke + örhängen. De är patinerade på traditionellt sätt, i svavelleverlösning, och dessutom svagt tonade i alkoholbläck.

Tre små pyttelöv

Jag fick ett mejl med frågan om jag hade något litet löv till salu… sisådär en 2-3 cm långt bara? Nja, jag hade ju ett par löv, men de var tyvärr lite för stora.
Jag lovade att fixa till några små att välja bland, och återkomma.
…Så begav jag mig ut på bladjakt, med hundbajspåse i ena handen och blicken inställd på små löv och blad! Det var lätt att hitta vackra löv; så här i november är ju marken täckt av dem! Men riktigt små löv var faktiskt svårare att hitta än jag hade trott.

På bladspaning, med ögon på skaft och *bajspåse* i näven…

Till slut hade jag ändå lyckats samla ihop så pass många löv och blad att jag hade lite att laborera med hemma. De jag tyckte var vackrast föll tyvärr bort när de visade sig vara lite småludna på undersidan. Det gjorde dem olämpliga att göra avtryck av.

Vilken typ av upphängningsögla? Vilket blad?
Det är bra att kunna rita ned sina funderingar och förslag för att komma fram till gemensamma beslut.

Trots att smycket är färdigt och ivägskickat fortsätter jag att leta vackra löv och blad. Jag har alltid en liten bunt i fickan, när jag kommer hem från mina skogspromenader!

Violer med bajonettfattning!

…”Med bajonettfattning”? Japp! När jag skapade det här paret viol-örhängen, ville jag klura ut ett nytt, ännu bättre sätt att fästa örkrokarna på blommornas baksida än ”det gamla vanliga” sättet. I stället för att fästa kroken i en liten ögla gjorde jag små rör av silverlera att montera på violernas baksida! Längst ned på respektive ”lås-rör” gjorde jag ett litet jack. Tillsammans med en liten böj längst ned på örkroken blev det en perfekt liten bajonettfattning!

För att få den lilla violen lagom konkav, bygger jag upp den på en stor stenkula.

För att få de fina små strecken ”rätt”, är det bra med en bra förebild!

Närbilder på bajonettfattningen — Närbilder på själva ”mekaniken”. För att violerna inte ska hamna ”bort-i-tok”, kan man kika efter var silverstämpeln sitter; på högra violen sitter silverstämpeln till höger och på den vänstra till vänster 🙂

”Die Libelle”…

Ojojoj, vilken lång historia! I februari fick jag som sagt en beställning på en slända som skulle kunna användas både som en brosch och som ett halssmycke. Den skulle bli en bröllopsdagspresent. Hur lång tid kunde det ta att få den klar?
Sådant är alltid svårt att sia om, men jag satte igång på direkten och jobbade ganska koncentrerat för att den skulle hinna fram i god tid! Ända till Tyskland skulle den, och ”Man vet ju aldrig vad som händer på vägen”, tänkte jag.

Den 8:e mars var sländan färdig och nästa dag skickade jag iväg den i en rekommenderad ”Skicka direkt”- försändelse till Tyskland.

Die Libelle, putsad och klar att flyga söderut….

Med hjälp av säkerhetsnålen blir sländan lätt till en brosch!

Trots att jag hade betalat för att bli uppdaterad om paketets resa hörde jag inget förrän jag ringde postens kundtjänst, efter precis en vecka. Då fick jag veta att paketet hade kommit fram redan den 11:e, men anmälts som ”olevererbart” (p.g.a. ett adressfel). Min tyske vän gjorde sina efterforskningar på plats och när ytterligare tre veckor hade gått reklamerade jag försändelsen. Efter ett par dagar fick jag svar från Post Nord att de undersökte saken… och strax därpå meddelade de att paketet var på väg tillbaka till Sverige.