Nu är det snart ett år sedan jag fick en förfrågan om ett par björklöv i silver. Då bad jag att få lite tid på mig; ännu var det några månader kvar till lövsprickningen… I slutet av november, fick jag en väldigt positiv reaktion från en som sett bilder på dessa björklöv…och en het önskan om att kanske kunna ge bort ett sådant litet löv som julklapp. Kunde det möjligen gå att fixa? Jag spanade ut genom fönstret på alla nakna lövkronorna där ute. Högst uppe i den höga björken satt en kråka på pass och spanade ut över byn. ”Det kanske ligger en massa fina löv kvar på marken!”, tänkte jag…och det gjorde det! Det var ju bara att välja och vraka!
Massor av fina löv låg under kråkans björk (även några fina pilblad..)!
Väl hemma med min skatt, var det lite svårt att välja ut det allra finaste av dem alla, men till slut så…
Nyskapat löv, fem, sex månader före lövsprickningen
Redan i januari fick jag en förfrågan om ett par silverlöv. Helst skulle de ju likna det björklöv av silver som brevskrivaren redan ägde (och som hennes döttrar var lite avundsjuka på 😄) Eftersom jag inte hade några motsvarade löv på lager, beslöt vi att vänta tills björkarna hade slagit ut.
I slutet av maj, när björkarna var fullt utslagna, fanns det gott om fina löv att använda som mall.
Vad skojigt det är att göra små silverblad! Nu har två halsband med tre olika små silverblad sett dagens ljus! Kul!…men lite knepigt att hitta de perfekta bladen, så här års.
I november fick jag en förfrågan om ett litet silverblad att fästa på ett halsband. Jag påtade ihop några olika alternativ att välja mellan. Sedan visade jag dem alla tre, bredvid varandra. Det såg alltså ut som om de hörde till ett och samma smycke. Strax före jul blev jag kontaktad av en som var intresserad av att köpa det där halsbandet med de tre små bladen… Eftersom ett av de tre bladen var sålt, gick jag ut för att leta rätt på ett liknande. Bladet som behövde ersättas var ett litet rosenblad. Det var inte helt lätt att hitta något nytt, men det gick! Problem nummer två (som egentligen inte var något problem, utan bara ett litet pusslande), var hur de tre små bladen skulle sitta i förhållande till varandra. Det kändes som lite av en mattelektion; ”du har tre olika silverlöv som ska fästas på ett halsband. Hur många olika kombinationer, o.s.v…?” – Matte har aldrig varit min starka sida. Jag är en typisk ”höger-hjärnhalvs-människa”… Så mitt sätt att räkna ut antalet kombinationer var helt enkelt att börja rada upp dem:
Om rosenbladet ligger längst till vänster, kan de andra två bladen ligga antingen si (1) eller så (2). Om rhododendronbladet ligger längst till vänster, kan de andra två bladen ligga si (3) ellere så (4). Ja, och så återstod bara två kombinationer. Till slut, i samråd med beställaren, föll valet föll på alternativ 2.
Det första halsbandet
Till min stora glädje (och förvåning!) kom ännu en förfrågan om just detta halsband, bara några dagar efter det första! – Det var inte lättare att hitta passande blad nu, men med lite envishet gick det även den här gången.
Så här blev nummer två:
Det andra halsbandet
Snodden är av gjord av tvinnat sjögräs. Personligen föredrar jag faktiskt sjögräs framför läder. Det känns så ”naturnära”… En smaksak, men att fästa de små löven, lagom långt ifrån varandra på en lädersnodd, det hade varit lite knepigare. Till de här två halsbanden har jag testat ett nytt lås (nytt för mig, i alla fall): ett bajonettlås! Bara att trycka ihop och vrida. Snyggt och stilrent, tycker jag.
Bajonettlås av sterlingsilver
P.S. Jag kan inte låta bli att berätta att de bägge köparna är två kära gamla vänner och före detta grannar till oss. Det är många år sedan någon av oss hade kontakt. Tänk, hur slumpen och rena tillfälligheter ibland kan överraska oss!😊
Nu, när alla sommarens trollsländor flugit till sällare jaktmarker, såg denna silverslända dagens ljus…
Höstens sista…?
Jag tillämpade en annan teknik när jag skapade den här sländan än med de tidigare; den stora skillnaden var att jag brände alla delar samtidigt, den här gången. Tidigare har jag bränt vingarna i förväg. Det har varit enklast så. Den här tekniken var en aning svårare, men slutresultatet blev lite snyggare, tycker jag. …och så var det detta med hålet i magen…
Några glimtar från tillblivelsen…
När jag fick de första beställningarna på brosch-sländor, kändes det självklart att montera en broschnål på undersidan. Först när jag fick ett önskemål om en slända som skulle kunna användas både som brosch och som halssmycke föddes idéen med ”hålet i magen”. Det har sedan blivit lite av ett signum för mina sländor. Tack vare hålet i magen kan man enkelt växla mellan att använda sin slända antingen som brosch (med hjälp av säkerhetsnål från plaggets avigsida) eller som hänge!
Hänge eller brosch – plättlätt att växla.
Men, helt nöjd var jag inte. Problemet med ”nosringen” måste lösas. Hur skulle man enkelt kunna haka av och på sländan, utan att behöva ha en nosring hängandes från sländans huvud? Visst, jag skulle kunna ha ett s.k. springlås på halsbandet, men det skulle inte bli särskilt snyggt. Efter lite funderande hittade jag en bra lösning även på det! Jag klurade ut en krok som gör att man lätt kan haka av och på sländan. Ja, den är faktiskt min alldeles egna uppfinning, så vitt jag vet, i alla fall…
Kroken av sterlingsilver, som gör det enkelt att haka av (och på) sländan från halsbandet!
I somras fick jag ytterligare en något ”udda” förfrågan: Kunde jag möjligen skapa några små bockar till ett gäng damer som har en ”Get-klubb”? Men, självklart, sa jag! Dessutom fick jag ett modellerat litet designförslag. Nu blev detta getprojekt liggandes, mest hela sommaren, men i mitt huvud jobbade jag på..och tänkte…och utvecklade den lilla getabocken.
Det första jag gjorde var att gjuta av modellen, för att få en kopia att laborera med. Jag ändrade, putsade och lät allt vila, ibland i flera veckor…Sedan putsade jag lite till och kände mig fram. Vilken skojig uppgift!..och vilken tur att beställaren inte hade så bråttom!
Tredje formen gjorde jag av gips.
Silverbockarnaville jag gjuta i en silikonform. Silikon är flexibelt och lätt att böja, så att man smidigt kan lirka ut bockarna. Min tanke var att jag skulle skapa formen genom att gjuta av bockmodellen av modellera…Men, si det gick inte. Jag hade valt fel sorts modellera! Silikonet härdade inte, utan reagerade kemiskt med modelleran så att det bara blev smet av allting! Då gjorde jag en ny modell som jag gjorde en gipsform av, istället… för att i den forma en ny modellbock..av fimolera. Fimo-bocken brände jag för säkerhets skull. Sedan gjorde jag en silikonformen utifrån den.
Fimobocken gjorde jag en silikonavgjutning av.
Denna lilla prototyp visade sig användbar på flera sätt. Planen var att jag skulle förse varje liten bock med en pin-nål, på baksidan….Men, så slog det mig att den måste vara väldigt baktung! Var skulle jag fästa nålen? Skulle det över huvud taget fungera med en pinnål? Skulle inte bockarna tippa bakåt? Nu kom fimo-bocken till dubbel användning; jag borrade små hål i den och testade, men den tippade var jag än borrade hålet. Möjligen skulle det ha fungerat att fästa pin-nålen i hornet, men det kändes inte som någon bra idé. Då kom jag på den geniala idén att fästa en liten ”båge” på baksidan. I den kunde man fästa bocken med en säkerhetsnål från plaggets avigsida. Jag kände mig otroligt smart….men bocken tippade ändå. Det fick bli ett litet rör på baksidan istället, ett rör att sticka säkerhetsnålen genom!
Jag trodde att jag hade hittat lösningen på problemet hur jag skulle få bockarna att sitta på plats. Men, nej då! Idén med det horisontala röret på baksidan var inte heller särskilt fiffig! Nu dippade inte bocken bakåt. Inte framåt heller…utan utåt. UTÅT! (@%.§€≠&£«‰+!!) Det blev till att tänka om ännu en gång. Egentligen fanns det bara ett alternativ kvar… Inte särskilt snyggt, men å andra sidan är det ju framsidan som ska synas.
Jag fick ett mejl med frågan om jag hade något litet löv till salu… sisådär en 2-3 cm långt bara? Nja, jag hade ju ett par löv, men de var tyvärr lite för stora. Jag lovade att fixa till några små att välja bland, och återkomma. …Så begav jag mig ut på bladjakt, med hundbajspåse i ena handen och blicken inställd på små löv och blad! Det var lätt att hitta vackra löv; så här i november är ju marken täckt av dem! Men riktigt små löv var faktiskt svårare att hitta än jag hade trott.
På bladspaning, med ögon på skaft och bajspåse i näven…
Till slut hade jag ändå lyckats samla ihop så pass många löv och blad att jag hade lite att laborera med hemma. De jag tyckte var vackrast föll tyvärr bort när de visade sig vara lite småludna på undersidan. Det gjorde dem olämpliga att göra avtryck av.
Vilken typ av upphängningsögla? Vilket blad? Det är bra att kunna rita ned sina funderingar och förslag för att komma fram till gemensamma beslut.
Trots att smycket är färdigt och ivägskickat fortsätter jag att leta vackra löv och blad. Jag har alltid en liten bunt i fickan, när jag kommer hem från mina skogspromenader!
…”Med bajonettfattning”? Japp! När jag skapade det här paret viol-örhängen, ville jag klura ut ett nytt, ännu bättre sätt att fästa örkrokarna på blommornas baksida än ”det gamla vanliga” sättet. I stället för att fästa kroken i en liten ögla gjorde jag små rör av silverlera att montera på violernas baksida! Längst ned på respektive ”lås-rör” gjorde jag ett litet jack. Tillsammans med en liten böj längst ned på örkroken blev det en perfekt liten bajonettfattning!
För att få den lilla violen lagom konkav, bygger jag upp den på en stor stenkula. För att få de fina små strecken ”rätt”, är det bra med en bra förebild!Närbilder på själva ”mekaniken”. För att violerna inte ska hamna ”bort-i-tok”, kan man kika efter var silverstämpeln sitter; på högra violen sitter silverstämpeln till höger och på den vänstra till vänster 🙂
Nu är det drygt två år sedan jag gjorde mina första ginkgosmycken, ett par halssmycken. När jag skrev om dem berättade jag lite om det här fantastiska trädet som fanns redan på dinosauriernas tid. Rent botaniskt räknas bladen mer som hopväxta barr än löv. Visst är det märkligt? Mina första silverörhängen av ginkgo-blad, gjorde jag förra året. För några veckor sedan, när jag hade fått beställning på ett par nya ginkgo-örhängen, åkte jag in till ”stan” (Stockholm, alltså), för att leta blad under något av ginkgoträden som jag vet växer där*. Det var ännu lite för tidigt för att kunna njuta av den intensivt postgula färgen som ginkgons blad får på senhösten, men tillräckligt många blad hade i alla fall fallit ned på marken.
Jag kom på en GLIMRANDE idé!…Tror jag… För att kunna bevara alla fina, handplockade blad lägger jag dem i glycerin! Då blir de konserverade, och jag kan använda dem året runt! Det ska jag göra med andra blad också!…Tror jag
Ginkgon är ett otroligt fascinerande träd! …och jag är inte ensam om att tycka så! Om du läser det här, förstår du säkert varför…
För att göra bladen lite mer levande får de torka på vågigt underlag
*Om du har ett ginkgoblad i fickan blir du aldrig fattig, sägs det! Om du nu inte vet var du ska kunna få tag på något blad att stoppa i fickan, men kanske har vägarna förbi Stockholm, kan du t.ex. besöka den jättehöga ginkgons vid Vasa Reals skolgård, där jag plockade alla mina blad den här gången (länken går till Google Maps. Det höga trädet på bilden är ginkgon!) Det här trädet måste vara minst 130 år gammalt, eftersom det lär vara en rest från Stockholms botaniska trädgård (Bergianska trädgården), som faktiskt låg precis här ända fram till slutet på 1800-talet. Ett annat bra ginkgoställe i Stockholm är Hornsgatan. Sedan tio år tillbaka, kantas hela gatan, från Hornstull ända fram till Mariatorget, av ginkgoträd! Du ser dem på Google Maps-bilden. 175 stycken, ska det visst vara! Du kan också bege dig till Bergianska trädgården, strax väster om Norrtull. Där finns också ett träd av honkön! De är planteras väldigt sällan, eftersom de luktar pyton, enligt dem som känt lukten! Bor du närmare Trelleborg, finns det en ginkgoallé med 175 träd, där också. På Nygatan, närmare bestämt. Den är fyrtio år äldre än allén på Hornsgatan! Den måste jag se, någon gång! Utanför Malmö Opera hittar du också ett par ginkgoträd. Ginkgon börjar bli vanligare som stadsträd, här i landet. Om du läser det här förstår du varför. I Ulriksdals Trädgård på Kivik och i ”Botan” (Lunds botaniska trädgård), finns det också ginkgosar! …och vid Kinekulle och i Visby… Det finns ännu fler, men det kanske räcker nu? 😊
Så glad jag blev när jag fick beställningen på den här lilla violen! Den ska en liten, liten flicka få när hon döps snart….och hon ska heta Viola!* Istället för kedja eller snöre kommer hon att få ett litet sidenband till sin viol. Blir det vackert violett, månntro?
*…och tro det eller ej: det här är den andra lilla Violan som får en av mina violer i doppresent!
…Vet du vad Hunab Ku är? Inte? Galaktisk fjäril, då? Inte det heller? Ska jag vara ärlig visste inte jag heller vad det var förrän jag fick en beställning på en sådan. Hunab Ku var den övergripande gudomen hos mayafolket, gränslös och allestädes närvarande. Det var alltings förfader; allt levande – människor, djur och växter… Det var medvetandet som organiserat all materia från Jorden vi går på, till stjärnor, planeter, galaxer… ja hela universum! Det var så stort att den ursprungliga Mayakulturen varken hade något namn eller någon symbol för det i sin civilisation. Att bara veta konceptet var tillräckligt. I den senare mayakulturen uppfanns det mönster som kom att bli symbolen för detta stora. Man kallade den Hunab Ku, eller ”Den Galaktiska Fjärilen”. Fjärilar sågs som förfädernas fysiska återkomst.
Lucia är en ung dam med ett brinnande intresse för Mayafolkets kultur. Vad kunde passa bättre som examenspresent till henne än en Galaktisk Fjäril? Därför fick jag en beställning på en sådan av hennes föräldrar. Jag tackade ja innan jag hade en aning om hur jag skulle gå tillväga. Åh, vilken ära att få göra den här medaljongen till henne! Det visade sig bli mycket knepigare än jag hade föreställt mig; mönstret måste ju bli perfekt…. Puh!
Jag testade den ena metoden efter den andra: Först överförde jag en kalkerad bild till ett sjok utkavlad modellera, för att sedan kunna skära ut detaljerna och slutligen göra en gjutform av modellen. Det gick ”halvbra” (…eller rättare sagt: ”Det sk*t sig helt!). Då kom jag på att testa en annan metod: linoleumtryck! Min mamma jobbade lite med sådant, och jag har ärvt alla hennes fina mejslar och några tjocka linoleumplattor. Jag karvar ut mönstret och sedan stämplar jag in motivet!…tänkte jag. Det gick ganska bra i början. Ja, ungefär tills halvtid, men sedan blev det bara pannkaka av alltihop. Då bestämde jag mig för att beställa en skräddarsydd stämpel! Det var det värt!
En galaktisk fjäril ansågs vara en väldigt kraftfull symbol. Bär du en sådan, hjälper den dig att få kontakt med dina förfäder och att uppnå ett galaktiskt medvetande. Det önskar jag att Lucia får.
