Nu är det snart ett år sedan jag fick en förfrågan om ett par björklöv i silver. Då bad jag att få lite tid på mig; ännu var det några månader kvar till lövsprickningen… I slutet av november, fick jag en väldigt positiv reaktion från en som sett bilder på dessa björklöv…och en het önskan om att kanske kunna ge bort ett sådant litet löv som julklapp. Kunde det möjligen gå att fixa? Jag spanade ut genom fönstret på alla nakna lövkronorna där ute. Högst uppe i den höga björken satt en kråka på pass och spanade ut över byn. ”Det kanske ligger en massa fina löv kvar på marken!”, tänkte jag…och det gjorde det! Det var ju bara att välja och vraka!
Massor av fina löv låg under kråkans björk (även några fina pilblad..)!
Väl hemma med min skatt, var det lite svårt att välja ut det allra finaste av dem alla, men till slut så…
Nyskapat löv, fem, sex månader före lövsprickningen
”Men Anna, vad har du gjort?” sa min vän Lena, i Bajenland, när hon fick reda på att jag knåpat ihop ett par DIF-medaljonger. Lika bra att jag lägger korten på bordet med en gång: Sedan dess har jag gjort mig skyldig till ytterligare FYRA!! …så nu har jag sammanlagt gjort sex stycken, och har beställning på ytterligare ett..(minst!). 😅
Två lite mindre till ett par unga grabbar, och två större (30×30!) till ett par äldre…
Så här såg Facebook-kommentarerna ut när jag skrivit och berättat om de första två!
Till mitt försvar kan jag ju nämna DIF-emblemet lämpar sig särskilt väl till att göra en handgjord variant av. Det är föredömligt enkelt och okomplicerat till skillnad från de flesta andra plottriga fotbollsloggorna. AIK-loggan är ju rena mardrömmen! ..För att bara nämna någon. Bajens logga kommer inte långt efter i krånglighet.. Tyvärr!! 😢
Förlagorna till de här ginkgo-bladen fick jag plocka från en ginkgo i grannskapet. Tack, Kestin! Nu slapp jag ju åka in till Stockholm!
Till alla mina örhängen kan man antingen välja mina egentillverkade örkrokar i silver (till vänster), eller en köpt variant i silver eller kirurgiskt stål (till höger.)
En dag trillade en liten förfrågan från Martina ner i min mejlkorg. Hon letade efter en liten silverberlock i form av en blåmussla, cirkus 2 – 2,5 cm långt, sådär. Hon hade länge funderat på att försöka hitta ett sådant till sin faster. Precis ett sådant musselskal som fastern alltid burit, tills det försvann en dag. Som av en händelse trillade hon på min sida och de blåmussel-örhängen jag gjorde för över tre år sedan.
Min omedelbara tanke var att tillverka ett likadant hänge som de jag använde till örhängen, med hänget fäst i den smalaste änden. Det skulle ge den bästa jämvikten, tänkte jag. Men Martina ville gärna att fästöglan skulle sitta på sidan, så som på hennes skiss:
Tja, varför inte? Värt att testa i alla fall, tänkte jag, och så blev det. Det blev bättre än jag hade hoppats.
De allra roligaste beställningarna är de, där det finns en särskild tanke bakom varför man just efterfrågar ett speciellt sorts smycke! Det kan t.ex. gälla ett par eklövsörhängen till en blivande ”Fru Eklöf”, en liten viol som dopgåva till en liten Viola, en Hunab Ku som studentpresent till en dotter som brinner för Mayakulturen…eller som denna: en silvermås till den älskade guddottern med smeknamnet ”Lilla Måsen” (minns jag rätt?). Måsen skulle hon få när hon tog studenten, redo att segla ut i världen på egna vingar!
Överst t.v. ser du den färdiga måsen, Den har tre stämplar: en finsilverstämpel ”999”, bokstaven L (som i Linnéa) och mina initialer under gumpen.. På nästa bild är den under bränning. När den är färdigbränd har den en vit, sidenmatt yta som jjag borstar bort med mässingsborste. Därefter vidtar polering med Dremeln.
Silverleran, PMC, består av återvunnet silver från datorer och andra tekniska prylar. Man mal ner silvret till ett fint mjöl som man sedan blandar med lite organiskt bindmedel och en gnutta vatten. När silverleran bränns, brinner bindemedlet upp och föremålet krymper en smula. På bilderna, här nedan. syns det tydligt!
Redan i januari fick jag en förfrågan om ett par silverlöv. Helst skulle de ju likna det björklöv av silver som brevskrivaren redan ägde (och som hennes döttrar var lite avundsjuka på 😄) Eftersom jag inte hade några motsvarade löv på lager, beslöt vi att vänta tills björkarna hade slagit ut.
I slutet av maj, när björkarna var fullt utslagna, fanns det gott om fina löv att använda som mall.
(Jag vill alltid kalla dem ”doftvioler”, men så heter de ju inte. Det kommer man snart underfund med om man googlar på ”doftviol. Konstigt.)
Vid det här laget har jag hunnit göra ganska många violer, men hittills har jag bara gjort den lite större pensé-modellen och de mindre små ”styvmorsvarianterna”, som doppresenter till små rosenkindade Violor, eller till att hänga i vuxen-öron. Nu sattes jag inför ett nytt prov: att skapa ett par örhängen i form av ett par luktvioler! Ingen match, tänkte jag! Jag vet väl hur ett par luktvioler ser ut! Men, det visade sig vara mycket knepigare än jag trott! Jag letade upp bilder på luktvioler, men blev tvungen att leta upp en riktig för att kunna se hur den egentligen är funtad. De översta kronbladen är klurigt bakåtböjda. Jag skapade en pappersmodell för att riktigt komma på det klara med hur jag skulle knåpa ihop örhängena.
Ja, knepigt var det, men skoj! Det var så skojigt att jag blev tvungen att göra ett helt smyckeset: örhängen och halssmycke! Till den stora violen passade en av mina halsringar perfekt!
Halssmycke + örhängen. De är patinerade på traditionellt sätt, i svavelleverlösning, och dessutom svagt tonade i alkoholbläck.
…Vet du vad Hunab Ku är? Inte? Galaktisk fjäril, då? Inte det heller? Ska jag vara ärlig visste inte jag heller vad det var förrän jag fick en beställning på en sådan. Hunab Ku var den övergripande gudomen hos mayafolket, gränslös och allestädes närvarande. Det var alltings förfader; allt levande – människor, djur och växter… Det var medvetandet som organiserat all materia från Jorden vi går på, till stjärnor, planeter, galaxer… ja hela universum! Det var så stort att den ursprungliga Mayakulturen varken hade något namn eller någon symbol för det i sin civilisation. Att bara veta konceptet var tillräckligt. I den senare mayakulturen uppfanns det mönster som kom att bli symbolen för detta stora. Man kallade den Hunab Ku, eller ”Den Galaktiska Fjärilen”. Fjärilar sågs som förfädernas fysiska återkomst.
Lucia är en ung dam med ett brinnande intresse för Mayafolkets kultur. Vad kunde passa bättre som examenspresent till henne än en Galaktisk Fjäril? Därför fick jag en beställning på en sådan av hennes föräldrar. Jag tackade ja innan jag hade en aning om hur jag skulle gå tillväga. Åh, vilken ära att få göra den här medaljongen till henne! Det visade sig bli mycket knepigare än jag hade föreställt mig; mönstret måste ju bli perfekt…. Puh!
Jag testade den ena metoden efter den andra: Först överförde jag en kalkerad bild till ett sjok utkavlad modellera, för att sedan kunna skära ut detaljerna och slutligen göra en gjutform av modellen. Det gick ”halvbra” (…eller rättare sagt: ”Det sk*t sig helt!). Då kom jag på att testa en annan metod: linoleumtryck! Min mamma jobbade lite med sådant, och jag har ärvt alla hennes fina mejslar och några tjocka linoleumplattor. Jag karvar ut mönstret och sedan stämplar jag in motivet!…tänkte jag. Det gick ganska bra i början. Ja, ungefär tills halvtid, men sedan blev det bara pannkaka av alltihop. Då bestämde jag mig för att beställa en skräddarsydd stämpel! Det var det värt!
En galaktisk fjäril ansågs vara en väldigt kraftfull symbol. Bär du en sådan, hjälper den dig att få kontakt med dina förfäder och att uppnå ett galaktiskt medvetande. Det önskar jag att Lucia får.
Nej, inte järn i elden, men en hel del silver i ugnen har det varit idag! Den här gången har jag koncentrerat mig på att få till några fler violer, både stora och små! …och så ett litet gäng slingriga armbands-ormar. Helt plötsligt har det blivit efterfrågan på dem! Jätteskoj!
Det är alltid lika spännande att ta ut nybrända silver saker!
Förra veckan blev jag färdig med några silverlöv. I somras hade jag också ett par löv-perioder. Då blev det både eklöv, ginkolöv och blad som jag plockat med mig från Kreta: johannesbröd och citron! Ett par av bladen blev helt misslyckade! Jag la dem åt sidan för att senare kunna smälta ner.
Men, nu i veckan fick jag en idé! Citronbladet, det långa, spolformiga, var ju så vackert. Jag maskerar sprickornamed en liten larv! Så fick det bli. Jag tog fram”Gamla Bettan” (min Dremel , ni vet) och borrade ett par maskhål i lövet. För säkerhets skull borrade jag även några småhål i sprickan, där larven skulle sitta.
Jag modellerade larven av silverlera och kläggade fast en matta av silverpasta över sprickan. Silverpastan flöt in i småhålen och ut på bladets undersida, där jag tryckte ut den och jämnade till.
Nu, när allt är bränt och larven är på plats, sitter den helt sonika fastnitad på sitt blad. Det känns tryggt (inte minst för larven, som slipper bli störd i sitt ätande…)!
Jag tog fram”Gamla Bettan” (min Dremel , ni vet) och borrade ett par maskhål i lövet. För säkerhets skull borrade jag även några småhål i sprickan, där larven skulle sitta.