Handgjorda silversmycken, mm…
Nej, TVÅ par, till och med!
Förlagorna till de här ginkgo-bladen fick jag plocka från en ginkgo i grannskapet. Tack, Kestin! Nu slapp jag ju åka in till Stockholm!
Till alla mina örhängen kan man antingen välja mina egentillverkade örkrokar i silver (till vänster), eller en köpt variant i silver eller kirurgiskt stål (till höger.)
(Jag vill alltid kalla dem ”doftvioler”, men så heter de ju inte. Det kommer man snart underfund med om man googlar på ”doftviol. Konstigt.)
Vid det här laget har jag hunnit göra ganska många violer, men hittills har jag bara gjort den lite större pensé-modellen och de mindre små ”styvmorsvarianterna”, som doppresenter till små rosenkindade Violor, eller till att hänga i vuxen-öron.
Nu sattes jag inför ett nytt prov: att skapa ett par örhängen i form av ett par luktvioler! Ingen match, tänkte jag! Jag vet väl hur ett par luktvioler ser ut! Men, det visade sig vara mycket knepigare än jag trott!
Jag letade upp bilder på luktvioler, men blev tvungen att leta upp en riktig för att kunna se hur den egentligen är funtad.
De översta kronbladen är klurigt bakåtböjda. Jag skapade en pappersmodell för att riktigt komma på det klara med hur jag skulle knåpa ihop örhängena.
Ja, knepigt var det, men skoj! Det var så skojigt att jag blev tvungen att göra ett helt smyckeset: örhängen och halssmycke! Till den stora violen passade en av mina halsringar perfekt!
Nu är det drygt två år sedan jag gjorde mina första ginkgosmycken, ett par halssmycken. När jag skrev om dem berättade jag lite om det här fantastiska trädet som fanns redan på dinosauriernas tid. Rent botaniskt räknas bladen mer som hopväxta barr än löv. Visst är det märkligt? Mina första silverörhängen av ginkgo-blad, gjorde jag förra året.
För några veckor sedan, när jag hade fått beställning på ett par nya ginkgo-örhängen, åkte jag in till ”stan” (Stockholm, alltså), för att leta blad under något av ginkgoträden som jag vet växer där*. Det var ännu lite för tidigt för att kunna njuta av den intensivt postgula färgen som ginkgons blad får på senhösten, men tillräckligt många blad hade i alla fall fallit ned på marken.
Ginkgon är ett otroligt fascinerande träd! …och jag är inte ensam om att tycka så! Om du läser det här, förstår du säkert varför…
*Om du har ett ginkgoblad i fickan blir du aldrig fattig, sägs det! Om du nu inte vet var du ska kunna få tag på något blad att stoppa i fickan, men kanske har vägarna förbi Stockholm, kan du t.ex. besöka den jättehöga ginkgons vid Vasa Reals skolgård, där jag plockade alla mina blad den här gången (länken går till Google Maps. Det höga trädet på bilden är ginkgon!) Det här trädet måste vara minst 130 år gammalt, eftersom det lär vara en rest från Stockholms botaniska trädgård (Bergianska trädgården), som faktiskt låg precis här ända fram till slutet på 1800-talet.
Ett annat bra ginkgoställe i Stockholm är Hornsgatan. Sedan tio år tillbaka, kantas hela gatan, från Hornstull ända fram till Mariatorget, av ginkgoträd! Du ser dem på Google Maps-bilden. 175 stycken, ska det visst vara!
Du kan också bege dig till Bergianska trädgården, strax väster om Norrtull. Där finns också ett träd av honkön! De är planteras väldigt sällan, eftersom de luktar pyton, enligt dem som känt lukten!
Bor du närmare Trelleborg, finns det en ginkgoallé med 175 träd, där också. På Nygatan, närmare bestämt. Den är fyrtio år äldre än allén på Hornsgatan! Den måste jag se, någon gång!
Utanför Malmö Opera hittar du också ett par ginkgoträd. Ginkgon börjar bli vanligare som stadsträd, här i landet. Om du läser det här förstår du varför.
I Ulriksdals Trädgård på Kivik och i ”Botan” (Lunds botaniska trädgård), finns det också ginkgosar! …och vid Kinekulle och i Visby… Det finns ännu fler, men det kanske räcker nu? 😊
Jag fick en förfrågan från Johan:
”Hej Anna. Hortensia är en av Marias favoritblommor. Har du gjort några såna örhängen? Favoritfärgen är lila. Hon har hål i öronen så jag vill gärna beställa ett par av dig, inga såna som dinglar alltså, utan som trycks fast på en pigg på baksidan.”
Oj, tänkte jag! Lila hortensior! Tja, varför inte? Dessutom har jag ju ett par hortensia-örhängen som jag gjorde för ett år sedan! De fick vänta på sina stift tills jag hade gått på lödningskurs… Jag lyckades faktiskt rätt bra med lödningen, men sedan har de blivit liggande.
När jag nu plockade fram dem upptäckte jag att det ena stiftet var kortare än det andra! Attans! Bara att knipsa bort, fila till och löda på ett nytt stift, alltså. Usch, vad nervöst det var; det är ju nästan ett år sedan jag tillämpade mina lödningskunskaper senast, och då gick det ”sisådär”. Men, tro det eller ej: Jag lyckades den här gången!
…Och så var det detta med den lila färgen. Yes! Vad kul att få användning för mina nygjorda alkoholfärger! Jag tog två droppar av den röda färgen och en droppe av den blå. Det blev en vacker lila färg (som godkändes av Johan och de två döttrarna).
Färgen sitter ordentligt fast, men för säkerhets skull penslade jag på ett par lager metallack ovanpå. Voila! Så var mina första målade silversmycken färdiga!
Nu är det snart ett år sedan jag gjorde ett par halssmycken i form av ett par ginkgoblad.
Det är inte helt lätt att få tag på ginkgoblad att använda som förlaga… De mest lättåtkomliga ginkgoträden jag känner till, i Stockholm, är för höga för att man ska kunna tjyva några blad. På hösten går det lättare. Då kan man leta på marken. Men, nu på sommaren, kan det vara lite knepigt. Efter lite letande hittade jag ändå ett par låga ginkgosar som jag knyckte några blad från.
Tidigare använde jag tekniken att pensla silverpasta på baksidan. Det är både omständligt och tålamodskrävande. Dessutom blir resultatet ofta för tunt; efter att ha penslat på lager på lager med silverpasta överskattar man lätt silverlagrets tjocklek. Slutresultatet blir då ofta både för tunt och för sprött.
Att istället kavla ut silverleran i en bestämd tjocklek, (0,7 – 1 mm) och sedan göra ett avtryck av lövet i leran blir bättre, tycker jag. Men det förutsätter att bladet/lövet inte har alltför kraftiga nerver. I sådana fall kan penslingen vara att föredra, trots allt.
När jag gör örhängen nuförtiden, tillverkar jag mina egna öronkrokar . Då får örhänget ett personligare utseende. En del hängen kommer bäst till sin rätt med långa, generöst tilltagna krokar. Andra gör sig bäst med en kortare krok. Dessutom kan det variera från person till person hur långa krokar man vill ha. Ju längre, desto ”dingligare”. Materialet är en 0,7 mm tjock tråd av sterlingsilver. När jag format kroken så som jag vill ha den, ”härdar” jag den genom att lägga den på ett flackjärn och banka på den med en nylonhammare. Då blir silvret hårdare och mindre böjligt. Nästan som trolleri!
Sparvar och duvor har helt plötsligt ett överflöd av mumsig mat till sig och sina ungar, för nu är almarnas frön mogna! Inne i städerna rasslar och prasslar de torra fröna i varenda rännsten.
Även vi människor kan faktiskt äta almfrön. De smakar riktigt gott, men det är inte mycket mat på dem. Knappt tillräckligt för att kunna känna vad de smakar.
Men de har fin form!…och de går att gjuta av!
…och med lite patinering blir slutresultatet ganska likt originalet, tycker jag!
Kallorna är klara! Silverkallorna. Örkrokarna (Ja, det heter så och alltså inte öronkrokar. Lite konstigt, fast lättare att säga.) är av sterlingtråd (”925”). De blev en liten smula för korta, men om man har en sådan där liten plastplupp på baksidan av örsnibben sitter de säkert ändå. Alternativet är att kapa dem och göra en liten ögla istället för krok. Där kan man sedan sätta en annan örkrok. Livet är fullt av möjligheter!
När man bränner sterlingsilver ska man använda en box med aktivt kol där föremålen får ligga nedgrävda. Annars oxiderar silvret och blir svart. Det var precis det som hände då jag brände silverkallorna, men det räknade jag ju med. Det avhjälptes med ett ”vitkokningsbad”, bestående av vatten och citronsyra.
Det här ska bli spännande!
Igår kväll satt jag och lekte med en liten papperslapp…
När jag råkar hålla till exempel en servett eller en papperslapp i handen brukar det alltid sluta med att den förvandlats till en strut eller en grisknorr. Inköpslistor och kvitton som råkat hamna i min kappficka brukar bli helt oläsliga. Det finns säkert något namn eller någon bokstavskombination för att beskriva den här läggningen, men i det här fallet ledde det till en god idé! Gårdagens tillsnurrade papperslapp liknade ett litet blomblad – en kalla! …och det passar ju bra att spinna vidare på, tycker jag…
Det kom ett mejl från Göteborg med en undran om jag möjligen säljer örhängen av avgjutna musslor… hjärt-, ring- eller blåmusslor. Jag tog fram mina sparade strandfynd från Koster och plockade ut de vackraste musselskalen. Efter ytterligare lite mejlkonversation kom vi fram till att vi skulle testa hur den lilla blåmusslan på 2,7 cm skulle göra sig som örhänge.
Efter bränningen krympte de 2,7 centimetrarna till 2,5. Precis lagom.
Förra helgen var jag på kurs i Uppsala. Lödnings-kurs! Det var jätteskoj och jag kände mig ganska duktig, faktiskt! Efteråt tyckte jag att jag visste allt om lod, fluss och vitkokning.
Jag brann av iver att fortsätta lödandet hemma!. Jag hade ju ett antal blivande örhängen som väntade på att få sina örstift på plats!
Redan nästa dag satte jag igång! Det allra första försöket gick strålande,
men både det andra och det tredje försöket misslyckades kapitalt.
Jag lyckades inte få lodet (den där pytte-pyttelilla metallbiten som ska sugas in mellan ytorna som ska lödas ihop) på rätt plats. Det satte sig istället som en liten klump, en bit upp på själva stiftet!
Efter dessa båda misslyckanden kände jag mig lite stukad och lusten att fortsätta löda försvann. Nu funderar jag på om lågan på min brännare kanske är för ”inexakt”? Skulle jag ha lyckas bättre med en finare och spetsigare låga? Kanske…?
Eller har jag helt fel underlag?
Efter att ha tagit del av denna eminenta video börjar jag tro att jag måste investera i en ny lödplatta! Det var något jag aldrig snappade upp på kursen!
