Nu är det snart ett år sedan jag fick en förfrågan om ett par björklöv i silver. Då bad jag att få lite tid på mig; ännu var det några månader kvar till lövsprickningen… I slutet av november, fick jag en väldigt positiv reaktion från en som sett bilder på dessa björklöv…och en het önskan om att kanske kunna ge bort ett sådant litet löv som julklapp. Kunde det möjligen gå att fixa? Jag spanade ut genom fönstret på alla nakna lövkronorna där ute. Högst uppe i den höga björken satt en kråka på pass och spanade ut över byn. ”Det kanske ligger en massa fina löv kvar på marken!”, tänkte jag…och det gjorde det! Det var ju bara att välja och vraka!
Massor av fina löv låg under kråkans björk (även några fina pilblad..)!
Väl hemma med min skatt, var det lite svårt att välja ut det allra finaste av dem alla, men till slut så…
Nyskapat löv, fem, sex månader före lövsprickningen
”Men Anna, vad har du gjort?” sa min vän Lena, i Bajenland, när hon fick reda på att jag knåpat ihop ett par DIF-medaljonger. Lika bra att jag lägger korten på bordet med en gång: Sedan dess har jag gjort mig skyldig till ytterligare FYRA!! …så nu har jag sammanlagt gjort sex stycken, och har beställning på ytterligare ett..(minst!). 😅
Två lite mindre till ett par unga grabbar, och två större (30×30!) till ett par äldre…
Så här såg Facebook-kommentarerna ut när jag skrivit och berättat om de första två!
Till mitt försvar kan jag ju nämna DIF-emblemet lämpar sig särskilt väl till att göra en handgjord variant av. Det är föredömligt enkelt och okomplicerat till skillnad från de flesta andra plottriga fotbollsloggorna. AIK-loggan är ju rena mardrömmen! ..För att bara nämna någon. Bajens logga kommer inte långt efter i krånglighet.. Tyvärr!! 😢
En dag trillade en liten förfrågan från Martina ner i min mejlkorg. Hon letade efter en liten silverberlock i form av en blåmussla, cirkus 2 – 2,5 cm långt, sådär. Hon hade länge funderat på att försöka hitta ett sådant till sin faster. Precis ett sådant musselskal som fastern alltid burit, tills det försvann en dag. Som av en händelse trillade hon på min sida och de blåmussel-örhängen jag gjorde för över tre år sedan.
Min omedelbara tanke var att tillverka ett likadant hänge som de jag använde till örhängen, med hänget fäst i den smalaste änden. Det skulle ge den bästa jämvikten, tänkte jag. Men Martina ville gärna att fästöglan skulle sitta på sidan, så som på hennes skiss:
Tja, varför inte? Värt att testa i alla fall, tänkte jag, och så blev det. Det blev bättre än jag hade hoppats.
De allra roligaste beställningarna är de, där det finns en särskild tanke bakom varför man just efterfrågar ett speciellt sorts smycke! Det kan t.ex. gälla ett par eklövsörhängen till en blivande ”Fru Eklöf”, en liten viol som dopgåva till en liten Viola, en Hunab Ku som studentpresent till en dotter som brinner för Mayakulturen…eller som denna: en silvermås till den älskade guddottern med smeknamnet ”Lilla Måsen” (minns jag rätt?). Måsen skulle hon få när hon tog studenten, redo att segla ut i världen på egna vingar!
Överst t.v. ser du den färdiga måsen, Den har tre stämplar: en finsilverstämpel ”999”, bokstaven L (som i Linnéa) och mina initialer under gumpen.. På nästa bild är den under bränning. När den är färdigbränd har den en vit, sidenmatt yta som jjag borstar bort med mässingsborste. Därefter vidtar polering med Dremeln.
Silverleran, PMC, består av återvunnet silver från datorer och andra tekniska prylar. Man mal ner silvret till ett fint mjöl som man sedan blandar med lite organiskt bindmedel och en gnutta vatten. När silverleran bränns, brinner bindemedlet upp och föremålet krymper en smula. På bilderna, här nedan. syns det tydligt!
Redan i januari fick jag en förfrågan om ett par silverlöv. Helst skulle de ju likna det björklöv av silver som brevskrivaren redan ägde (och som hennes döttrar var lite avundsjuka på 😄) Eftersom jag inte hade några motsvarade löv på lager, beslöt vi att vänta tills björkarna hade slagit ut.
I slutet av maj, när björkarna var fullt utslagna, fanns det gott om fina löv att använda som mall.
(Jag vill alltid kalla dem ”doftvioler”, men så heter de ju inte. Det kommer man snart underfund med om man googlar på ”doftviol. Konstigt.)
Vid det här laget har jag hunnit göra ganska många violer, men hittills har jag bara gjort den lite större pensé-modellen och de mindre små ”styvmorsvarianterna”, som doppresenter till små rosenkindade Violor, eller till att hänga i vuxen-öron. Nu sattes jag inför ett nytt prov: att skapa ett par örhängen i form av ett par luktvioler! Ingen match, tänkte jag! Jag vet väl hur ett par luktvioler ser ut! Men, det visade sig vara mycket knepigare än jag trott! Jag letade upp bilder på luktvioler, men blev tvungen att leta upp en riktig för att kunna se hur den egentligen är funtad. De översta kronbladen är klurigt bakåtböjda. Jag skapade en pappersmodell för att riktigt komma på det klara med hur jag skulle knåpa ihop örhängena.
Ja, knepigt var det, men skoj! Det var så skojigt att jag blev tvungen att göra ett helt smyckeset: örhängen och halssmycke! Till den stora violen passade en av mina halsringar perfekt!
Halssmycke + örhängen. De är patinerade på traditionellt sätt, i svavelleverlösning, och dessutom svagt tonade i alkoholbläck.
Vad skojigt det är att göra små silverblad! Nu har två halsband med tre olika små silverblad sett dagens ljus! Kul!…men lite knepigt att hitta de perfekta bladen, så här års.
I november fick jag en förfrågan om ett litet silverblad att fästa på ett halsband. Jag påtade ihop några olika alternativ att välja mellan. Sedan visade jag dem alla tre, bredvid varandra. Det såg alltså ut som om de hörde till ett och samma smycke. Strax före jul blev jag kontaktad av en som var intresserad av att köpa det där halsbandet med de tre små bladen… Eftersom ett av de tre bladen var sålt, gick jag ut för att leta rätt på ett liknande. Bladet som behövde ersättas var ett litet rosenblad. Det var inte helt lätt att hitta något nytt, men det gick! Problem nummer två (som egentligen inte var något problem, utan bara ett litet pusslande), var hur de tre små bladen skulle sitta i förhållande till varandra. Det kändes som lite av en mattelektion; ”du har tre olika silverlöv som ska fästas på ett halsband. Hur många olika kombinationer, o.s.v…?” – Matte har aldrig varit min starka sida. Jag är en typisk ”höger-hjärnhalvs-människa”… Så mitt sätt att räkna ut antalet kombinationer var helt enkelt att börja rada upp dem:
Om rosenbladet ligger längst till vänster, kan de andra två bladen ligga antingen si (1) eller så (2). Om rhododendronbladet ligger längst till vänster, kan de andra två bladen ligga si (3) ellere så (4). Ja, och så återstod bara två kombinationer. Till slut, i samråd med beställaren, föll valet föll på alternativ 2.
Det första halsbandet
Till min stora glädje (och förvåning!) kom ännu en förfrågan om just detta halsband, bara några dagar efter det första! – Det var inte lättare att hitta passande blad nu, men med lite envishet gick det även den här gången.
Så här blev nummer två:
Det andra halsbandet
Snodden är av gjord av tvinnat sjögräs. Personligen föredrar jag faktiskt sjögräs framför läder. Det känns så ”naturnära”… En smaksak, men att fästa de små löven, lagom långt ifrån varandra på en lädersnodd, det hade varit lite knepigare. Till de här två halsbanden har jag testat ett nytt lås (nytt för mig, i alla fall): ett bajonettlås! Bara att trycka ihop och vrida. Snyggt och stilrent, tycker jag.
Bajonettlås av sterlingsilver
P.S. Jag kan inte låta bli att berätta att de bägge köparna är två kära gamla vänner och före detta grannar till oss. Det är många år sedan någon av oss hade kontakt. Tänk, hur slumpen och rena tillfälligheter ibland kan överraska oss!😊
Nu, när alla sommarens trollsländor flugit till sällare jaktmarker, såg denna silverslända dagens ljus…
Höstens sista…?
Jag tillämpade en annan teknik när jag skapade den här sländan än med de tidigare; den stora skillnaden var att jag brände alla delar samtidigt, den här gången. Tidigare har jag bränt vingarna i förväg. Det har varit enklast så. Den här tekniken var en aning svårare, men slutresultatet blev lite snyggare, tycker jag. …och så var det detta med hålet i magen…
Några glimtar från tillblivelsen…
När jag fick de första beställningarna på brosch-sländor, kändes det självklart att montera en broschnål på undersidan. Först när jag fick ett önskemål om en slända som skulle kunna användas både som brosch och som halssmycke föddes idéen med ”hålet i magen”. Det har sedan blivit lite av ett signum för mina sländor. Tack vare hålet i magen kan man enkelt växla mellan att använda sin slända antingen som brosch (med hjälp av säkerhetsnål från plaggets avigsida) eller som hänge!
Hänge eller brosch – plättlätt att växla.
Men, helt nöjd var jag inte. Problemet med ”nosringen” måste lösas. Hur skulle man enkelt kunna haka av och på sländan, utan att behöva ha en nosring hängandes från sländans huvud? Visst, jag skulle kunna ha ett s.k. springlås på halsbandet, men det skulle inte bli särskilt snyggt. Efter lite funderande hittade jag en bra lösning även på det! Jag klurade ut en krok som gör att man lätt kan haka av och på sländan. Ja, den är faktiskt min alldeles egna uppfinning, så vitt jag vet, i alla fall…
Kroken av sterlingsilver, som gör det enkelt att haka av (och på) sländan från halsbandet!
Jag fick ett mejl med frågan om jag hade något litet löv till salu… sisådär en 2-3 cm långt bara? Nja, jag hade ju ett par löv, men de var tyvärr lite för stora. Jag lovade att fixa till några små att välja bland, och återkomma. …Så begav jag mig ut på bladjakt, med hundbajspåse i ena handen och blicken inställd på små löv och blad! Det var lätt att hitta vackra löv; så här i november är ju marken täckt av dem! Men riktigt små löv var faktiskt svårare att hitta än jag hade trott.
På bladspaning, med ögon på skaft och bajspåse i näven…
Till slut hade jag ändå lyckats samla ihop så pass många löv och blad att jag hade lite att laborera med hemma. De jag tyckte var vackrast föll tyvärr bort när de visade sig vara lite småludna på undersidan. Det gjorde dem olämpliga att göra avtryck av.
Vilken typ av upphängningsögla? Vilket blad? Det är bra att kunna rita ned sina funderingar och förslag för att komma fram till gemensamma beslut.
Trots att smycket är färdigt och ivägskickat fortsätter jag att leta vackra löv och blad. Jag har alltid en liten bunt i fickan, när jag kommer hem från mina skogspromenader!
Så glad jag blev när jag fick beställningen på den här lilla violen! Den ska en liten, liten flicka få när hon döps snart….och hon ska heta Viola!* Istället för kedja eller snöre kommer hon att få ett litet sidenband till sin viol. Blir det vackert violett, månntro?
*…och tro det eller ej: det här är den andra lilla Violan som får en av mina violer i doppresent!
