Nu är det snart ett år sedan jag fick en förfrågan om ett par björklöv i silver. Då bad jag att få lite tid på mig; ännu var det några månader kvar till lövsprickningen… I slutet av november, fick jag en väldigt positiv reaktion från en som sett bilder på dessa björklöv…och en het önskan om att kanske kunna ge bort ett sådant litet löv som julklapp. Kunde det möjligen gå att fixa? Jag spanade ut genom fönstret på alla nakna lövkronorna där ute. Högst uppe i den höga björken satt en kråka på pass och spanade ut över byn. ”Det kanske ligger en massa fina löv kvar på marken!”, tänkte jag…och det gjorde det! Det var ju bara att välja och vraka!
Massor av fina löv låg under kråkans björk (även några fina pilblad..)!
Väl hemma med min skatt, var det lite svårt att välja ut det allra finaste av dem alla, men till slut så…
Nyskapat löv, fem, sex månader före lövsprickningen
”Men Anna, vad har du gjort?” sa min vän Lena, i Bajenland, när hon fick reda på att jag knåpat ihop ett par DIF-medaljonger. Lika bra att jag lägger korten på bordet med en gång: Sedan dess har jag gjort mig skyldig till ytterligare FYRA!! …så nu har jag sammanlagt gjort sex stycken, och har beställning på ytterligare ett..(minst!). 😅
Två lite mindre till ett par unga grabbar, och två större (30×30!) till ett par äldre…
Så här såg Facebook-kommentarerna ut när jag skrivit och berättat om de första två!
Till mitt försvar kan jag ju nämna DIF-emblemet lämpar sig särskilt väl till att göra en handgjord variant av. Det är föredömligt enkelt och okomplicerat till skillnad från de flesta andra plottriga fotbollsloggorna. AIK-loggan är ju rena mardrömmen! ..För att bara nämna någon. Bajens logga kommer inte långt efter i krånglighet.. Tyvärr!! 😢
En dag trillade en liten förfrågan från Martina ner i min mejlkorg. Hon letade efter en liten silverberlock i form av en blåmussla, cirkus 2 – 2,5 cm långt, sådär. Hon hade länge funderat på att försöka hitta ett sådant till sin faster. Precis ett sådant musselskal som fastern alltid burit, tills det försvann en dag. Som av en händelse trillade hon på min sida och de blåmussel-örhängen jag gjorde för över tre år sedan.
Min omedelbara tanke var att tillverka ett likadant hänge som de jag använde till örhängen, med hänget fäst i den smalaste änden. Det skulle ge den bästa jämvikten, tänkte jag. Men Martina ville gärna att fästöglan skulle sitta på sidan, så som på hennes skiss:
Tja, varför inte? Värt att testa i alla fall, tänkte jag, och så blev det. Det blev bättre än jag hade hoppats.
De allra roligaste beställningarna är de, där det finns en särskild tanke bakom varför man just efterfrågar ett speciellt sorts smycke! Det kan t.ex. gälla ett par eklövsörhängen till en blivande ”Fru Eklöf”, en liten viol som dopgåva till en liten Viola, en Hunab Ku som studentpresent till en dotter som brinner för Mayakulturen…eller som denna: en silvermås till den älskade guddottern med smeknamnet ”Lilla Måsen” (minns jag rätt?). Måsen skulle hon få när hon tog studenten, redo att segla ut i världen på egna vingar!
Överst t.v. ser du den färdiga måsen, Den har tre stämplar: en finsilverstämpel ”999”, bokstaven L (som i Linnéa) och mina initialer under gumpen.. På nästa bild är den under bränning. När den är färdigbränd har den en vit, sidenmatt yta som jjag borstar bort med mässingsborste. Därefter vidtar polering med Dremeln.
Silverleran, PMC, består av återvunnet silver från datorer och andra tekniska prylar. Man mal ner silvret till ett fint mjöl som man sedan blandar med lite organiskt bindmedel och en gnutta vatten. När silverleran bränns, brinner bindemedlet upp och föremålet krymper en smula. På bilderna, här nedan. syns det tydligt!
Redan i januari fick jag en förfrågan om ett par silverlöv. Helst skulle de ju likna det björklöv av silver som brevskrivaren redan ägde (och som hennes döttrar var lite avundsjuka på 😄) Eftersom jag inte hade några motsvarade löv på lager, beslöt vi att vänta tills björkarna hade slagit ut.
I slutet av maj, när björkarna var fullt utslagna, fanns det gott om fina löv att använda som mall.
(Jag vill alltid kalla dem ”doftvioler”, men så heter de ju inte. Det kommer man snart underfund med om man googlar på ”doftviol. Konstigt.)
Vid det här laget har jag hunnit göra ganska många violer, men hittills har jag bara gjort den lite större pensé-modellen och de mindre små ”styvmorsvarianterna”, som doppresenter till små rosenkindade Violor, eller till att hänga i vuxen-öron. Nu sattes jag inför ett nytt prov: att skapa ett par örhängen i form av ett par luktvioler! Ingen match, tänkte jag! Jag vet väl hur ett par luktvioler ser ut! Men, det visade sig vara mycket knepigare än jag trott! Jag letade upp bilder på luktvioler, men blev tvungen att leta upp en riktig för att kunna se hur den egentligen är funtad. De översta kronbladen är klurigt bakåtböjda. Jag skapade en pappersmodell för att riktigt komma på det klara med hur jag skulle knåpa ihop örhängena.
Ja, knepigt var det, men skoj! Det var så skojigt att jag blev tvungen att göra ett helt smyckeset: örhängen och halssmycke! Till den stora violen passade en av mina halsringar perfekt!
Halssmycke + örhängen. De är patinerade på traditionellt sätt, i svavelleverlösning, och dessutom svagt tonade i alkoholbläck.
Vad skojigt det är att göra små silverblad! Nu har två halsband med tre olika små silverblad sett dagens ljus! Kul!…men lite knepigt att hitta de perfekta bladen, så här års.
I november fick jag en förfrågan om ett litet silverblad att fästa på ett halsband. Jag påtade ihop några olika alternativ att välja mellan. Sedan visade jag dem alla tre, bredvid varandra. Det såg alltså ut som om de hörde till ett och samma smycke. Strax före jul blev jag kontaktad av en som var intresserad av att köpa det där halsbandet med de tre små bladen… Eftersom ett av de tre bladen var sålt, gick jag ut för att leta rätt på ett liknande. Bladet som behövde ersättas var ett litet rosenblad. Det var inte helt lätt att hitta något nytt, men det gick! Problem nummer två (som egentligen inte var något problem, utan bara ett litet pusslande), var hur de tre små bladen skulle sitta i förhållande till varandra. Det kändes som lite av en mattelektion; ”du har tre olika silverlöv som ska fästas på ett halsband. Hur många olika kombinationer, o.s.v…?” – Matte har aldrig varit min starka sida. Jag är en typisk ”höger-hjärnhalvs-människa”… Så mitt sätt att räkna ut antalet kombinationer var helt enkelt att börja rada upp dem:
Om rosenbladet ligger längst till vänster, kan de andra två bladen ligga antingen si (1) eller så (2). Om rhododendronbladet ligger längst till vänster, kan de andra två bladen ligga si (3) ellere så (4). Ja, och så återstod bara två kombinationer. Till slut, i samråd med beställaren, föll valet föll på alternativ 2.
Det första halsbandet
Till min stora glädje (och förvåning!) kom ännu en förfrågan om just detta halsband, bara några dagar efter det första! – Det var inte lättare att hitta passande blad nu, men med lite envishet gick det även den här gången.
Så här blev nummer två:
Det andra halsbandet
Snodden är av gjord av tvinnat sjögräs. Personligen föredrar jag faktiskt sjögräs framför läder. Det känns så ”naturnära”… En smaksak, men att fästa de små löven, lagom långt ifrån varandra på en lädersnodd, det hade varit lite knepigare. Till de här två halsbanden har jag testat ett nytt lås (nytt för mig, i alla fall): ett bajonettlås! Bara att trycka ihop och vrida. Snyggt och stilrent, tycker jag.
Bajonettlås av sterlingsilver
P.S. Jag kan inte låta bli att berätta att de bägge köparna är två kära gamla vänner och före detta grannar till oss. Det är många år sedan någon av oss hade kontakt. Tänk, hur slumpen och rena tillfälligheter ibland kan överraska oss!😊
Här ”lånar” jag en slända som är tingad. (inte värt att bli för fäst vid den…)
Efter alla silversländor som farit iväg till andra börjar jag längta efter att ha en alldeles egen. Den första lill-sländan tänker jag därför lägga beslag på själv! I förra inlägget berättade jag om att jag gjort avgjutningar av den förra sländans vingar. Den sländans vingar var i sin tur avgjutningar efter den stora sländan jag gjorde i juli – den som hade vingar gjorda efter ett par äkta sländevingar. Eftersom silverleran krymper 12 – 15% vid bränning kan jag alltså få fram mindre sländvingar genom att göra gjutformar av de färdigbrända vingarna. I vår ska jag nog göra en ännu mindre kopia!
De här vingarna blir mindre, liksom sländan som ska bära dem Sista torkningen före sista bränningen
…och så fick jag min egen slända till slut! I ärlighetens namn ska jag erkänna att den faktiskt blev i sköraste laget; vingarna har en alldeles för liten fästpunkt i själva kroppen. Det gäller att inte fastna någonstans med dem. Det är ytterligare ett skäl till att behålla den för mig själv 😉
Förra veckan blev jag färdig med några silverlöv. I somras hade jag också ett par löv-perioder. Då blev det både eklöv, ginkolöv och blad som jag plockat med mig från Kreta: johannesbröd och citron! Ett par av bladen blev helt misslyckade! Jag la dem åt sidan för att senare kunna smälta ner.
Men, nu i veckan fick jag en idé! Citronbladet, det långa, spolformiga, var ju så vackert. Jag maskerar sprickornamed en liten larv! Så fick det bli. Jag tog fram”Gamla Bettan” (min Dremel , ni vet) och borrade ett par maskhål i lövet. För säkerhets skull borrade jag även några småhål i sprickan, där larven skulle sitta.
Jag modellerade larven av silverlera och kläggade fast en matta av silverpasta över sprickan. Silverpastan flöt in i småhålen och ut på bladets undersida, där jag tryckte ut den och jämnade till.
Nu, när allt är bränt och larven är på plats, sitter den helt sonika fastnitad på sitt blad. Det känns tryggt (inte minst för larven, som slipper bli störd i sitt ätande…)!
Jag tog fram”Gamla Bettan” (min Dremel , ni vet) och borrade ett par maskhål i lövet. För säkerhets skull borrade jag även några småhål i sprickan, där larven skulle sitta.