Det kom ett mejl härom dagen, ett mejl av det mer ovanliga slaget…Avsändaren var en författare som ville ha min hjälp i sin research för en ny bok. Frågan gällde ”silverpasta”. Så här löd mejlet:
Så här svarade jag:
Hej, NN!
Vad roligt att kunna bidra med lite stoff till en bokresearch! Hoppas bara att jag inte gör dig besviken?
”Fisksilverpasta” har jag aldrig hört talas om. Silverpasta är jag däremot rätt förtrogen med!
Låt mig börja med en kort beskrivning av vad ”silverlera” eller PMC (Precious Metal Clay) är:
I början av 1990-talet hittade japanska Mitsubishi på ett fiffigt sätt att ta vara på de ädla metaller som finns i datorer och annan elektronik. Dessa ädla metaller (guld, silver eller koppar) maldes ned till ett fint pulver som blandades upp med en viss procent organiskt, giftfritt bindemedel + en smula vatten. I slutänden fick man en ädelmetall-lera (PMC) som gick att knåda och forma med bara fingrarna.
Det är av sådan lera jag formar mina smycken. Man jobbar alltså precis som med keramik..fast i ”pytteskala”. Det torkade och finslipade föremålet bränns till sist. Då brinner det organiska bindemedlet bort, och de mikroskopiska silverpartiklarna ”sintrar” och blir till 99,9% rent silver!
För att silverleran ska ha rätt konsistens får den inte vara för kladdig…utan lätt att knåda och forma.
Silverpasta är silverlera som blandats med så mycket vatten att konsistensen blir som så pass lös att den går att pensla på föremål.
Den säljs i pyttesmå glasburkar på 15 g, eller i små sprutor!
Man använder silverpastan som ”klister”. Jag penslar på en klutt silverpasta där jag exempelvis vill fästa en silverlera-detalj vid en annan, eller använda det för att laga sprickor och ojämnheter. När man jobbar med vanlig keramik har man också en ”lergegga” att klistra fast detaljer (t.ex. örat på en kopp) med. Det kallar man ”slick”.
Genom att pensla många lager silverpasta på baksidan av exempelvis ett löv, kan jag skapa ett vackert litet silverlöv. Jag kan också skapa en form (t.ex ett hjärta) av pappers- eller korklera och täcka med silverpasta. Vid bränningen brinner innehållet upp och bara silvret blir kvar. På det viset skapar jag t.ex. ihåliga silverhjärtan!
Jag gör min silverpasta själv, genom att spara spill från arbetet med silverleran. När det blivit tillräckligt mycket mal jag det i en kaffekvarn. Jag sprayar destillerat vatten över pulvret och bearbetar det tills det fått rätt konsistens. Sedan förvarar jag det i en liten plastburk med plastlock. Ibland vill man ha lite tunnare silverpasta, t.ex när man ska pensla löv. Då kan man späda ut den med en gnutta vatten. I silversprutan vill man ha pastan lite tjockare, däremot..
Lukten.. Hmm.. Fastän jag har ett väl utvecklat luktsinne kan jag faktiskt inte känna att det doftar just någonting. Tyvärr 🙂
Hoppas att det här var till lite hjälp..?
Lycka till med boken!
Mvh, Anna
Jag tog fram”Gamla Bettan” (min Dremel , ni vet) och borrade ett par maskhål i lövet. För säkerhets skull borrade jag även några småhål i sprickan, där larven skulle sitta.
De här violerna var nummer fem, sex och sju i ordningen. Fastän jag nu borde ha lite rutin på dessa, stöter jag på olika små problem varje gång jag påtar ihop en ny. Det är det som gör hantverket så roligt, tror jag. Skulle det gå på rutin skulle nog en stor del av tjusningen försvinna.
För att göra vingarna stadigare än de varit på föregående sländor jag gjort, fick de här en armering av hård silverplåt (sterlingsilver) i själva vingfästena. Korkhuvudet tog jag bort och ersatte med ett av solitt silver. Det blev bäst och snyggast.
…Men en liten åkpåse måste den få! Jag bestämde mig för att göra en med lite bättre passform. 
