Handgjorda silversmycken, mm…
Redan i januari fick jag en förfrågan om ett par silverlöv. Helst skulle de ju likna det björklöv av silver som brevskrivaren redan ägde (och som hennes döttrar var lite avundsjuka på 😄)
Eftersom jag inte hade några motsvarade löv på lager, beslöt vi att vänta tills björkarna hade slagit ut.
I slutet av maj, när björkarna var fullt utslagna, fanns det gott om fina löv att använda som mall.
…och så en liten lövkarusell:
Vad skojigt det är att göra små silverblad! Nu har två halsband med tre olika små silverblad sett dagens ljus! Kul!…men lite knepigt att hitta de perfekta bladen, så här års.
I november fick jag en förfrågan om ett litet silverblad att fästa på ett halsband. Jag påtade ihop några olika alternativ att välja mellan. Sedan visade jag dem alla tre, bredvid varandra. Det såg alltså ut som om de hörde till ett och samma smycke.
Strax före jul blev jag kontaktad av en som var intresserad av att köpa det där halsbandet med de tre små bladen… Eftersom ett av de tre bladen var sålt, gick jag ut för att leta rätt på ett liknande. Bladet som behövde ersättas var ett litet rosenblad. Det var inte helt lätt att hitta något nytt, men det gick!
Problem nummer två (som egentligen inte var något problem, utan bara ett litet pusslande), var hur de tre små bladen skulle sitta i förhållande till varandra. Det kändes som lite av en mattelektion; ”du har tre olika silverlöv som ska fästas på ett halsband. Hur många olika kombinationer, o.s.v…?” – Matte har aldrig varit min starka sida. Jag är en typisk ”höger-hjärnhalvs-människa”… Så mitt sätt att räkna ut antalet kombinationer var helt enkelt att börja rada upp dem:
Om rosenbladet ligger längst till vänster, kan de andra två bladen ligga antingen si (1) eller så (2). Om rhododendronbladet ligger längst till vänster, kan de andra två bladen ligga si (3) ellere så (4). Ja, och så återstod bara två kombinationer.
Till slut, i samråd med beställaren, föll valet föll på alternativ 2.
Till min stora glädje (och förvåning!) kom ännu en förfrågan om just detta halsband, bara några dagar efter det första! – Det var inte lättare att hitta passande blad nu, men med lite envishet gick det även den här gången.
Så här blev nummer två:
Snodden är av gjord av tvinnat sjögräs. Personligen föredrar jag faktiskt sjögräs framför läder. Det känns så ”naturnära”… En smaksak, men att fästa de små löven, lagom långt ifrån varandra på en lädersnodd, det hade varit lite knepigare.
Till de här två halsbanden har jag testat ett nytt lås (nytt för mig, i alla fall): ett bajonettlås! Bara att trycka ihop och vrida. Snyggt och stilrent, tycker jag.
P.S.
Jag kan inte låta bli att berätta att de bägge köparna är två kära gamla vänner och före detta grannar till oss. Det är många år sedan någon av oss hade kontakt. Tänk, hur slumpen och rena tillfälligheter ibland kan överraska oss!😊
Nu, när alla sommarens trollsländor flugit till sällare jaktmarker, såg denna silverslända dagens ljus…
Jag tillämpade en annan teknik när jag skapade den här sländan än med de tidigare; den stora skillnaden var att jag brände alla delar samtidigt, den här gången. Tidigare har jag bränt vingarna i förväg. Det har varit enklast så. Den här tekniken var en aning svårare, men slutresultatet blev lite snyggare, tycker jag.
…och så var det detta med hålet i magen…
När jag fick de första beställningarna på brosch-sländor, kändes det självklart att montera en broschnål på undersidan. Först när jag fick ett önskemål om en slända som skulle kunna användas både som brosch och som halssmycke föddes idéen med ”hålet i magen”. Det har sedan blivit lite av ett signum för mina sländor. Tack vare hålet i magen kan man enkelt växla mellan att använda sin slända antingen som brosch (med hjälp av säkerhetsnål från plaggets avigsida) eller som hänge!
Men, helt nöjd var jag inte. Problemet med ”nosringen” måste lösas. Hur skulle man enkelt kunna haka av och på sländan, utan att behöva ha en nosring hängandes från sländans huvud? Visst, jag skulle kunna ha ett s.k. springlås på halsbandet, men det skulle inte bli särskilt snyggt.
Efter lite funderande hittade jag en bra lösning även på det! Jag klurade ut en krok som gör att man lätt kan haka av och på sländan. Ja, den är faktiskt min alldeles egna uppfinning, så vitt jag vet, i alla fall…
Jag fick ett mejl med frågan om jag hade något litet löv till salu… sisådär en 2-3 cm långt bara? Nja, jag hade ju ett par löv, men de var tyvärr lite för stora.
Jag lovade att fixa till några små att välja bland, och återkomma.
…Så begav jag mig ut på bladjakt, med hundbajspåse i ena handen och blicken inställd på små löv och blad! Det var lätt att hitta vackra löv; så här i november är ju marken täckt av dem! Men riktigt små löv var faktiskt svårare att hitta än jag hade trott.
Till slut hade jag ändå lyckats samla ihop så pass många löv och blad att jag hade lite att laborera med hemma. De jag tyckte var vackrast föll tyvärr bort när de visade sig vara lite småludna på undersidan. Det gjorde dem olämpliga att göra avtryck av.
Trots att smycket är färdigt och ivägskickat fortsätter jag att leta vackra löv och blad. Jag har alltid en liten bunt i fickan, när jag kommer hem från mina skogspromenader!
Så glad jag blev när jag fick beställningen på den här lilla violen! Den ska en liten, liten flicka få när hon döps snart….och hon ska heta Viola!*
Istället för kedja eller snöre kommer hon att få ett litet sidenband till sin viol. Blir det vackert violett, månntro?
*…och tro det eller ej: det här är den andra lilla Violan som får en av mina violer i doppresent!
…Vet du vad Hunab Ku är? Inte? Galaktisk fjäril, då? Inte det heller? Ska jag vara ärlig visste inte jag heller vad det var förrän jag fick en beställning på en sådan. Hunab Ku var den övergripande gudomen hos mayafolket, gränslös och allestädes närvarande. Det var alltings förfader; allt levande – människor, djur och växter… Det var medvetandet som organiserat all materia från Jorden vi går på, till stjärnor, planeter, galaxer… ja hela universum! Det var så stort att den ursprungliga Mayakulturen varken hade något namn eller någon symbol för det i sin civilisation. Att bara veta konceptet var tillräckligt.
I den senare mayakulturen uppfanns det mönster som kom att bli symbolen för detta stora. Man kallade den Hunab Ku, eller ”Den Galaktiska Fjärilen”. Fjärilar sågs som förfädernas fysiska återkomst.
Lucia är en ung dam med ett brinnande intresse för Mayafolkets kultur. Vad kunde passa bättre som examenspresent till henne än en Galaktisk Fjäril? Därför fick jag en beställning på en sådan av hennes föräldrar.
Jag tackade ja innan jag hade en aning om hur jag skulle gå tillväga. Åh, vilken ära att få göra den här medaljongen till henne!
Det visade sig bli mycket knepigare än jag hade föreställt mig; mönstret måste ju bli perfekt…. Puh!
Jag testade den ena metoden efter den andra: Först överförde jag en kalkerad bild till ett sjok utkavlad modellera, för att sedan kunna skära ut detaljerna och slutligen göra en gjutform av modellen. Det gick ”halvbra” (…eller rättare sagt: ”Det sk*t sig helt!). Då kom jag på att testa en annan metod: linoleumtryck! Min mamma jobbade lite med sådant, och jag har ärvt alla hennes fina mejslar och några tjocka linoleumplattor. Jag karvar ut mönstret och sedan stämplar jag in motivet!…tänkte jag. Det gick ganska bra i början. Ja, ungefär tills halvtid, men sedan blev det bara pannkaka av alltihop. Då bestämde jag mig för att beställa en skräddarsydd stämpel! Det var det värt!
En galaktisk fjäril ansågs vara en väldigt kraftfull symbol. Bär du en sådan, hjälper den dig att få kontakt med dina förfäder och att uppnå ett galaktiskt medvetande. Det önskar jag att Lucia får.
Ojojoj, vilken lång historia! I februari fick jag som sagt en beställning på en slända som skulle kunna användas både som en brosch och som ett halssmycke. Den skulle bli en bröllopsdagspresent. Hur lång tid kunde det ta att få den klar?
Sådant är alltid svårt att sia om, men jag satte igång på direkten och jobbade ganska koncentrerat för att den skulle hinna fram i god tid! Ända till Tyskland skulle den, och ”Man vet ju aldrig vad som händer på vägen”, tänkte jag.
Den 8:e mars var sländan färdig och nästa dag skickade jag iväg den i en rekommenderad ”Skicka direkt”- försändelse till Tyskland.
Trots att jag hade betalat för att bli uppdaterad om paketets resa hörde jag inget förrän jag ringde postens kundtjänst, efter precis en vecka. Då fick jag veta att paketet hade kommit fram redan den 11:e, men anmälts som ”olevererbart” (p.g.a. ett adressfel). Min tyske vän gjorde sina efterforskningar på plats och när ytterligare tre veckor hade gått reklamerade jag försändelsen. Efter ett par dagar fick jag svar från Post Nord att de undersökte saken… och strax därpå meddelade de att paketet var på väg tillbaka till Sverige.
Dagarna gick, och igår, nära en månad efter att jag skickat iväg den, kom den äntligen tillbaka!…
…för att kunna vända åter söderut. Denna gång med justerad adress!
-Har du någon silverfågel?
– Jajamen! Jag har den här silvermåsen kvar (..och så skickade jag fotot av silvermåsen…
Den blev godkänd och det blev en snabb affär via Swish-betalning. Jag lovade att posta den redan nästa dag….Men den saknade silverstämpel! Det måste jag åtgärda innan jag skickar iväg den, tänkte jag.
Så jag tog fram hammaren och stämpelpräglaren, lade pippin på rygg och BANG!!! …så gick ena vingen av!
Hur tänkte jag? Tänkte jag över huvud taget? Näe, det gjorde jag INTE! (…för den vilade ju inte på ryggen, utan på vingarna!
Det var riktigt pinsamt att kontakta köparen för att meddela att: ”Tyvärr, det bidde ingen silvermås”…och skicka tillbaka pengar + porto.
Jag lovade dock att snarast göra en ny mås.
Här är den:
Den kraschade måsen då? Jag var alldeles för upprörd för att tänka på att dokumentera ”olyckan”. Det enda som fanns i mitt huvud var: laga, laga, laga!! Kanske jag skulle kunna använda den själv?
…och med hjälp av lite superlim + bikarbonat GICK det faktiskt att laga vingen! Visst syns ärret efter olyckan, men nu har jag en silvermås som är garanterat min egen!…och vet du vad, jag är faktiskt jättenöjd!
…att jag skulle få en beställning på ett par fotbolls-emblem! DIF, dessutom! 😅 Men, jag gillar ju utmaningar. Dessutom verkade beställaren vara väldigt sympatisk, så jag tog mig an uppgiften med liv och lust!
Ska jag vara ärlig, är jag tacksam över att uppgiften just gällde ett DIF- emblem och inte Bajen, eller AIK, till exempel. Där skulle alla smådetaljer ha ställt till det ordentligt!
Nu har jag knåpat ihop en tvilling till den lilla stjärna jag skapade förra året.
Nu, liksom då förundras jag över att något så enkelt kan vara så knepigt att få till; att få ytan helt jämn och högblank, t.ex.
Formsilver (”silverlera”) krymper alltid i bränningen. Därför är det svårt att kunna förutsäga exakt vilket mått det färdigbrända smycket kommer att ha. Mellan 10 – 12% brukar det krympa, men jag har varit med om att det krympt upp till 15%! Men vår lilla glada stjärna krympte inte mer än 6,5%! 😊
