bränning – Silverkällan

En silvermås till Linnéa!

De allra roligaste beställningarna är de, där det finns en särskild tanke bakom varför man just efterfrågar ett speciellt sorts smycke! Det kan t.ex. gälla ett par eklövsörhängen till en blivande ”Fru Eklöf”, en liten viol som dopgåva till en liten Viola, en Hunab Ku som studentpresent till en dotter som brinner för Mayakulturen…eller som denna: en silvermås till den älskade guddottern med smeknamnet ”Lilla Måsen” (minns jag rätt?). Måsen skulle hon få när hon tog studenten, redo att segla ut i världen på egna vingar!

Överst t.v. ser du den färdiga måsen, Den har tre stämplar: en finsilverstämpel ”999”, bokstaven L (som i Linnéa) och mina initialer under gumpen.. På nästa bild är den under bränning. När den är färdigbränd har den en vit, sidenmatt yta som jjag borstar bort med mässingsborste. Därefter vidtar polering med Dremeln.

Silverleran, PMC, består av återvunnet silver från datorer och andra tekniska prylar. Man mal ner silvret till ett fint mjöl som man sedan blandar med lite organiskt bindmedel och en gnutta vatten. När silverleran bränns, brinner bindemedlet upp och föremålet krymper en smula. På bilderna, här nedan. syns det tydligt!

Ny liten stjärna

Nu har jag knåpat ihop en tvilling till den lilla stjärna jag skapade förra året.
Nu, liksom då förundras jag över att något så enkelt kan vara så knepigt att få till; att få ytan helt jämn och högblank, t.ex.

Nyformad silverstjärna — Knepigt att få till den där riktigt jämna ytan…

Formsilver (”silverlera”) krymper alltid i bränningen. Därför är det svårt att kunna förutsäga exakt vilket mått det färdigbrända smycket kommer att ha. Mellan 10 – 12% brukar det krympa, men jag har varit med om att det krympt upp till 15%! Men vår lilla glada stjärna krympte inte mer än 6,5%! 😊

Sländeri!

Nej, än är det vinter, men mina nya sländor får pröva sina vingar med hjälp av lite photoshoppande

En vän frågade mig häromdagen hur det stod till i ”Sländeriet”. Sländeriet är ju ett himla bra namn på min ateljé, just nu! Det knycker jag! För visst har det varit väldigt mycket sländpysslande här hemma, den senaste veckan! Två sländor har blivit till, parallellt.

Till de här sländorna har jag inte använt äkta sländvingar på samma sätt som jag gjorde med den förra. Däremot ligger dennes vingar till grund för de här. Jag passade nämligen på att gjuta av den förra sländans vingar, innan den flög vidare. Därför är de här vingarna ca 15% mindre. Så mycket krymper den här silverleran när man bränner den. Precis lagom! ..och nervernas fina linjer är fortfarande tydliga.
För skojs skull har jag nu gjort avgjutningar även av de här vingarna. Det kommer då att resultera i kopior som är ytterligare 15% mindre, o.s.v…. Det ska faktiskt bli lite kul att experimentera med. Tyvärr får jag väl räkna med att vingarnas fina detaljer kommer att bli lite mer diffusa för varje kopiering… Kanske blir det ändå något skoj i slutändan. Vi får väl se.

Vår 30-åriga gamla svamptork brummar troget på… (ett av de bästa köpen vi gjort!)

När jag har gjort föregångarna till de här sländorna har jag haft mycket mer tid på mig. Därför gjorde jag inte de här sländorna ihåliga, som sina föregångare, utan genomgjutna. Solida. Det gör dem lite smäckrare, men samtidigt tyngre.

Sländmage — Liten sländmage, med silverstämpel (999) och mitt monogram… 🙂

Här är den lilla magen drygt 750° varm!!

Jag tycker om den där sidenmatta, vita ytan på de nybrända silversakerna!
Silverblänket kommer fram först efter lite stålborstning.

…och efter borstningen är det dags för patineringsbadet. De vackra regngågsskiftningarna skulle man ju vilja ha kvar egentligen, men de skulle ändå nötas bort – om man inte täcker hela sländan med lack, vill säga… Nej, en sista puts får det bli!

Nu, när det inte är någon hemlis längre, kan jag lägga in ett par bilder till…
Här nedan ser ni jubilaren Janina när hon öppnar presenten som goa vänner samlat ihop till. Jag tror att sländan kommer att stortrivas hos henne!

Glömde brännklossen!

Igår fick jag äran att få leda en liten nybörjarkurs i att arbeta med silverlera! Så här i efterhand ångrar jag att jag inte kom ihåg att ta bilder av alla fina smycken som knåpades ihop. Men, Jag kom i alla fall ihåg att ta en bild på de nyblivna silverartisterna!

…Men så var det detta med brännklossen. Eftersom vi skulle bränna alla de torkade förstlingsverken med en butanbrännare skulle vi ha behövt just en brännkloss…men den var puts väck.
I avsaknad av en sådan fick vi testa det som fanns till hands. Vi hamnade till slut vid den öppna spisens tegelgrund. Där lade vi upp alla alster och eldade på. Vi eldade och eldade…och eldade… När föremålen vägrade att glöda riktigt, tog vi till en extra brännare…och fortsatte att elda på med bägge två.
Kan vi ha hållit på i en kvart, tro? Nej, längre var det nog. Tjugo minuter? Jag var så fokuserad att jag inte har en aning. När vi tyckte att våra silversaker nästan hade glött under en bra stund (och den ena brännarens död-mans-grepp nästan orsakat kramp i en tumme), bestämde vi oss för att det fick räcka. Och allt tydde på att det faktiskt hade gått bra! Tack och lov! Alltså fick även jag lära mig något på kursen: När man ska bränna silverlera med butanbrännare måste man ha ett underlag som inte stjäl värmen från silvret. Nu vet vi det.
I brännklossens varubeskrivningen står att den är tillverkad av ”samma material som används i noskoner på satelliter”. Inga dåliga grejer, alltså!
Frågan är nu vart den har tagit vägen?..För hemma är den också puts väck!

Eklöv i brons!

Eklövshängen av brons

I somras fick jag en liten beställning på ett par eklövsörhängen av brons. Tanken var att de skulle matcha det där ”ribbon wrap”-armbandet med ett eklöv på. Eftersom jag har misslyckats med så många bronsbränningar blev de nya eklöven liggandes obrända. lääänge! Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och bränt dem…och det gick bra!

Bronslöv på kolbädd — Bronslöven efter första bränningen

Saltsked

Häromdagen tillverkade jag en liten silversak på ren impuls.
Vår dotter Siri, på tillfälligt besök i Sverige, fick en liten burk ramslöks-salt från försommarens skörd av ramslöks-knoppar. Det är så smakrikt och drygt att man bara behöver ta pyttelite varje gång. Därför behövdes hon en pytte-sked, tyckte jag. Så därför gjorde jag en sådan.

Saltsked i ramslökssalt

Eftersom flera gav saltskeds-idén ”tummen upp”, passar jag nu på att göra några till.
Siris sked blev lite för tunn. Det fick som följd att den inte bara blev lite för bräcklig, den började också smälta lite när jag brände den med gasbrännaren. Därför har jag byggt på den med mer silverlera i efterhand.
Sked nr. 2 gjorde jag 0,3 mm tjockare. Den började också nästan att smälta då jag brände den (det gäller att aldrig låta lågan vara stilla på en och samma plats, när man bränner så tunna saker. Det är lätt att glömma, om man tänker på annat under ett par sekunder…)!

Här bränner jag om Siris sked, tillsammans med den nya (närmast)

Nu har jag börjat på en ny sked.
Först har jag ritat och skurit ut själva formen till en plastmall. Därefter kavlade jag ut ett lager silverlera (1 mm tjockt). Efter att ha fört över formen från mallen skar jag ut det som ska bli skeden.

Skeden skärs ut

Som skärverktyg använde jag ett hemmagjort verktyg – en insektsnål (som jag har fixat ett handtag till)!.. Ja, en gång i tonåren samlade jag faktiskt på insekter! Jag avlivade dem med ättikseter och spetsade sedan upp dem på väldigt tunna nålar!… (Jag skäms!..men ser det som preskriberat idag, ca 50 år senare). När jag blev klokare blev dessa nålar liggandes, men här kom en av dem till användning!

Sked i formvagga

För att kunna forma skedarna tillverkade jag en liten ”vagga”, av cernitlera, där jag lätt kan forma dem. Ganska fiffigt, tycker jag själv! 🙂
Nu återstår bara torkning, finslipning, bränning och polering!

Viol nummer fem, sex och sju

Samtidigt som det ju blir alldeles extra stökigt runtomkring mig, är det väldigt händigt att jobba med flera olika saker samtidigt.
Parallellt med den stora sländan har jag jobbat med tre nya violer. De blev klara idag!
Tre violer tillsammans med äkta penséer De här violerna var nummer fem, sex och sju i ordningen. Fastän jag nu borde ha lite rutin på dessa, stöter jag på olika små problem varje gång jag påtar ihop en ny. Det är det som gör hantverket så roligt, tror jag. Skulle det gå på rutin skulle nog en stor del av tjusningen försvinna.

Obrända violer framifrån och bakifrån Skjuts in i ugnen

Skrammelhjärta…

Det är inte bara gamla sländor som jag har tagit mig an och förbättrat, den här veckan. Nu har jag äntligen också tagit mig an ett hjärta som har legat och skramlat sedan tidigt i våras. Jag var inte helt nöjd med ytan…och då blir det som det brukar bli: jag blir frustrerad, lägger allt åt sidan och”glömmer” det hela, tills inspirationen eventuellt rinner på, nå’n gång. Det har den gjort nu.

Förresten, inte har hjärtat legat och ”skramlat”…Nej, det har hängt och dinglat. Men nu skramlar det minsann!

Du undrar kanhända vad det är som skramlar?..och varför? Nu ska du få veta hemligheten:
Jo, när hjärtat var färdigbränt och putsat tyckte jag att det behövde glansas upp bättre, så jag la det i trumlaren. Det är en liten burk med trumlingsmedia (rostfria små kulor och stavar). Tillsammans med lite vatten och diskmedel får silversakerna trumla runt där ett tag, tills de blivit högblanka.
När man gör ihåliga saker som ska brännas, måste de ha ett hål där den upphettade luften kan pysa ut. Annars exploderar de.
Det här lilla hjärtat har således också ett hål. Det sitter på baksidan.
I det hålet lyckades en liten rostfri stav från trumlingsmediat trilla in. Hittills har jag inte lyckats med att få ut den igen, så den får nog ligga kvar där och skramla…

Laga eller ej?

Nej, det gick inte riktigt så som jag hade hoppats. Samtidigt blev det färdiga bladet ganska vackert ändå…men det fick en liten spricka.

Färdigbränt maskrosblad

Nu är frågan om det är värt besväret att göra något åt sprickan eller om jag ska låta den vara kvar som den är. Ett levande maskrosblad kan väl också ha någon liten spricka, här och där…?
Om jag hade varit raku-konstnär skulle problemet inte ha varit något problem alls. Jag hade tillgripit tekniken Kintsugi – reparerat sprickan och markerat den med lite guld! Det trasiga är en del av föremålens historia och egenart, och därför bör det snarare framhävas än döljas. Det finns en skönhet i det imperfekta och asymmetriska. En himla fin filosofi, tycker jag! Lite i stil med ”Vi gillar olika”…

Så, nu är frågan: Ska jag laga sprickan med något som framhäver den?…eller ska jag låta sprickan få lysa med sin närvaro? Kanske ska jag låta bladet få gå igenom en patinering, så att det blir lite ”ärgat”?..och därefter laga sprickan med guld? (Rösta gärna här!)

Hur tänkte jag egentligen?

När jag ändå var på gång med att skapa brons-löv, blev det även ett maskrosblad i bara farten! Det är något visst med maskrosor, tycker jag (och det tyckte jag redan som liten skrutt *)…Tänk, att de är så vackra, men ändå så hatade… De blommar som små solar i gräset och de blommar gärna..utan en massa vattning, gödning, kultivering och konstgjord andning…och vad får de för det? Svordomar, hackor och Roundup (😡)! Jag tänker hedra maskrosen genom att göra ett smycke av ett maskrosblad!

Maskrosens blad är så härligt oregelbundna.. nästan lite bohemiska; som tecknade för hand utan ambitionen att få det hela symmetriskt.
Det var inte alls svårt att hitta ett riktigt vackert blad!
Det har jag nu jobbat med under ett par dagar… Flera gånger har jag tänkt att jag nog har tagit mig vatten över huvudet… Det var mer en fråga om när bladet skulle gå av än om det skulle göra det. Särskilt när jag sandpapprade det och finslipade på detaljerna… Men, faktiskt: Det höll!!!

Maskrosblad av bronslera

Nu återstår bara ett problem: Bladet är för långt för bränningsboxen! Hur tänkte jag egentligen? Det pinsamma svaret är: ”Inte alls!” Så är det ganska ofta. Jag gör saker på ren impuls.
Nu finns det bara en sak att göra: att ta den trasiga boxen till nåder igen, men den är dessvärre för liten, den med!

Maskrosblad i bränn-boxen — Redo för andra bränningen, men det är för lååååångt!!!

Jag får lägga bladet på diagonalen och hoppas på tur. Bladets ändar kommer alldeles för nära burkens väggar, men jag har inget annat val än att chansa. Håll tummarna, snälla!

Liten Anna planterar ogräs — Till varje födelsedag när vi var små, min storebror och jag, gjorde vår fantastiska lilla mamma en teckning med tillhörande vers. Lagom till min 5-årsdag hade vi fått ett eget sommarställe (Kriken). Minns fortfarande hur synd jag tyckte om alla fina maskrosor som mamma och pappa drog upp…

M	T	O	T	F	L	S
1	2	3	4	5	6	7
8	9	10	11	12	13	14
15	16	17	18	19	20	21
22	23	24	25	26	27	28
29	30