”Die Libelle”…

Ojojoj, vilken lång historia! I februari fick jag som sagt en beställning på en slända som skulle kunna användas både som en brosch och som ett halssmycke. Den skulle bli en bröllopsdagspresent. Hur lång tid kunde det ta att få den klar?
Sådant är alltid svårt att sia om, men jag satte igång på direkten och jobbade ganska koncentrerat för att den skulle hinna fram i god tid! Ända till Tyskland skulle den, och ”Man vet ju aldrig vad som händer på vägen”, tänkte jag. 

Själva kroppen är klar…

Den 8:e mars var sländan färdig och nästa dag skickade jag iväg den i en rekommenderad ”Skicka direkt”- försändelse till Tyskland.

Die Libelle, putsad och klar att flyga söderut….
Med hjälp av säkerhetsnålen blir sländan lätt till en brosch!

Trots att jag hade betalat för att bli uppdaterad om paketets resa hörde jag inget förrän jag ringde postens kundtjänst, efter precis en vecka. Då fick jag veta att paketet hade kommit fram redan den 11:e, men anmälts som ”olevererbart” (p.g.a. ett adressfel). Min tyske vän gjorde sina efterforskningar på plats och när ytterligare tre veckor hade gått reklamerade jag försändelsen. Efter ett par dagar fick jag svar från Post Nord att de undersökte saken… och strax därpå meddelade de att paketet var på väg tillbaka till Sverige.

Dagarna gick, och igår, nära en månad efter att jag skickat iväg den, kom den äntligen tillbaka!…

…för att kunna vända åter söderut. Denna gång med justerad adress!

”Nettans slända”

Rund bild med silverslända

Ja, ”Nettans slända” fick bli arbetsnamnet för den här silversländan, som snoddes ihop i flygande fläng. Det var en smula kort om tid, nämligen, men samtidigt var det extra skoj. Jag visste ju att sländan skulle bli en present till en genuin trollslände-fantast!

…en skapelseberättelse i bilder:

Gjutformar i silikon
Med hjälp av plastmallarna har jag skurit ut vingarna ur den utkavlade silverleran och tryckt ner dem i silikonformarna, gjutna efter vingarna på en död slända
Färdig-gjutna vingar
Så här blev resultatet
Bakkroppen formad
Dags att forma bakkroppen! För att få den lite böjd får den ligga på tork på en stor kula
Bakkropp och bägge vingparen
Vingarna blir lättare att handskas med om man sätter ihop dem två och två…
Huvudet
…och så blir huvudet till
Alla delar utom mellankroppen
Bara mellankroppen fattas. Nu är det dags att bränna vingarna. Jag tycker det är enklast att göra så….
Vingparen åker in i ugnen
Här ligger de, på väg in i brännugnen…
Ugnen i badrummet
…som står i badrummet. Temperaturen ska nu upp till 750°
Glödande hett i ugnen!
Nu har det börjat bli riktigt varmt, där inne!
Vingarna tas ut ur ugnen
Vingarna är nu färdigbrända. De har fått en sidenvit yta av bränningen
De båda vingparen i min hand
Innan behandlingen med mässingsborsten
De båda vingparen i min hand - borstade blanka
…och efter
På tork
Nu är mellankroppen formad och vingar, bakkropp och huvud monteras fast i den. Det är viktigt att allt håller formen under torkningen. Ett par sugrörs-bitar får hjälpa till.
Färdigtorkad
Små glipor runt vingarna tätas med silverlera i spruta.
Färdigtorkad slända i min hand
Så gott som färdig för bränning…
Sländans undersida
…med silverstämpeln på plats
Mätning av sländans längd före bränning
Under bränningen brinner det organiska bindemedlet upp och silvermolekylerna ”sintrar”. Det får som följd att föremålen krymper under bränning. Därför kan det vara skoj att mäta längden före och efter, tänkte jag… Före bränningen är den 60,37 mm lång
Obränd slända tillsammans med liten stjärna
Den får sällskap in i ugnen av en liten glad stjärna 🙂
Samma som ovan, fast färdigbrända
Efter bränningen är de båda vackert sidenvita
Mätning av sländans längd efter bränningen
…och nu är sländan bara 54,63 mm lång! Spännande! 9,5% kortare blev den…
Borstning med mässingsborste
Efter bränningen skrubbas Nettans slända med en mässingsborste
Sländan i patineringsbad
…och efter borstningen får den bada i ett patineringsbad med svavellever-lösning, för att detaljerna ska lyftas fram.
Mörk sländan efter patinering
Färdigbadad!
Sländan putsat med maskin
Nu är det dags för ”Gamla Bettan” att göra en insats. Poleringstrissan gör vår slända blank, men för att få upp en riktig högglans…
Sländan får högglans med agatsten
…efterpolerar jag med en polersten av agat (som jag brukar kalla ”agatpenna”)!
Hmmm…är allt på plats nu? Smyckebrev, putsduk, visitkort och den lilla åkpåsen. Japp!
Sländan i sin ask, tillsammans med gratulation från vännerna
…och så den lilla gratulationen från vännerna.. …och till sist en liten uppmaning till Födelsedagsbarnet:
Ask med uppmaningen "Får ej öppnas förrän onsdagen 200219!"

Grattis även från mig, Nettan! …och tack för den fina bilden (och att jag får använda den här! )

Glad slände-ägare

Kålmal

Ett mask-blad skapas...

Förra årets slingerkrasse blev nästan helt uppäten av kålmal. Pyttesmå larver åt upp alla bladen, ett efter ett. Jag sprayade med såpvatten och gjorde allt för att rädda vår krasse …men förgäves.

Uppäten slingerkrasse.
Efter kålmalarnas härjningar

I år hoppas jag att vi slipper de där små marodörerna!
Hur som helst gav de mig lite inspiration till att göra något gott av det hela: små silverlarver som knaprar på krasseblad!

Silverblad och riktigt blad
Här är ett Photoshop-collage av en levande mal från förra året och en nygjord silvervariant!
(fast egentligen liknar silverlarven mer en kålfjärilslarv).

Violfrossa!

De senaste veckorna har jag jobbat en hel del med violer. Det har mest handlat om violer som ska bäras som halssmycken. Stora violer och små violer. Jag gör dem på ungefär samma sätt men ändå blir de alla olika…och det är väl det som är charmen med handgjorda saker…

Ja, hittills har det bara handlat om halssmycken, men så fick jag en förfrågan om jag inte skulle kunna göra ett par viol-örhängen!…ett par långa, dinglande…ÅHH, vad roligt! Jag satte igång på direkten!

Örhängen på g!
På bilden högst upp till vänster ska strax den lilla foderblads-rosetten skäras ut, den som ska sitta på blommans baksida. Längst ned till vänster har violerna rumlat runt i trumlaren under ett par timmar. Det är det bästa sättet att få silvret skinande blankt!
Där nere, till höger, ser du mitt allra första par hemmagjorda öronkrokar av sterlingsilver. Verktyget som skymtar på bilden är en ”trådavrundare”. Med den slipar man av ändarna på silvertråden så att de blir runda och fina..

Ja, jag blev jätteinspirerad av uppgiften att få göra ett par viol-örhängen! Egentligen är väl själva skapelseprocessen densamma, i alla fall i början. Men, i tankarna ställer man ändå in sig på slutresultatet…hur och var ska själva fästet sitta? Ska violen få dingla fritt eller ska kanske öronkroken* sitta fast i hänget?

Stora violer
Blivande halssmycken, modell större
Blivande halssmycken, modell mindre…
När bindemedlet brinner bort ryker det väldeliga och osar eldsvåda inne i badrummet..ja, i hela lägenheten faktiskt! (Stackars ”Bästekusinen” satt på toa när det började ryka…)

*Jag har tidigare lärt mig att det heter ”örkrok” och inte ”öronkrok”, men varje gång jag har sagt örkrok har jag tyckt att det har låtit lite knäppt. Så jag frågade Mamma Google! Resultatet: antal träffar på örkrok blev 25 700, men på öronkrok fick jag 29 200 träffar! Därför blir det ”ÖRONKROK” från och med nu.

Lite avis…

Jag poserar med lånad slända
Här ”lånar” jag en slända som är tingad. (inte värt att bli för fäst vid den…)

Efter alla silversländor som farit iväg till andra börjar jag längta efter att ha en alldeles egen. Den första lill-sländan tänker jag därför lägga beslag på själv!
I förra inlägget berättade jag om att jag gjort avgjutningar av den förra sländans vingar. Den sländans vingar var i sin tur avgjutningar efter den stora sländan jag gjorde i juli – den som hade vingar gjorda efter ett par äkta sländevingar. Eftersom silverleran krymper 12 – 15% vid bränning kan jag alltså få fram mindre sländvingar genom att göra gjutformar av de färdigbrända vingarna.
I vår ska jag nog göra en ännu mindre kopia!

De här vingarna blir mindre, liksom sländan som ska bära dem
Sländan på tork
Sista torkningen före sista bränningen

…och så fick jag min egen slända till slut!
I ärlighetens namn ska jag erkänna att den faktiskt blev i sköraste laget; vingarna har en alldeles för liten fästpunkt i själva kroppen. Det gäller att inte fastna någonstans med dem. Det är ytterligare ett skäl till att behålla den för mig själv 😉

Jag har sländan runt halsen
Jorå..så att…

Sprucket löv födde larv-idé

Förra veckan blev jag färdig med några silverlöv. I somras hade jag också ett par löv-perioder. Då blev det både eklöv, ginkolöv och blad som jag plockat med mig från Kreta: johannesbröd och citron! Ett par av bladen blev helt misslyckade! Jag la dem åt sidan för att senare kunna smälta ner. 
Men, nu i veckan fick jag en idé! Citronbladet, det långa, spolformiga, var ju så vackert. Jag maskerar sprickornamed en liten larv! Så fick det bli. 
Tre bilder av lövetJag tog fram”Gamla Bettan” (min Dremel , ni vet) och borrade ett par maskhål i lövet.  För säkerhets skull borrade jag även några småhål i sprickan, där larven skulle sitta.
Jag modellerade larven av silverlera och kläggade fast en matta av silverpasta över sprickan. Silverpastan flöt in i småhålen och ut på bladets undersida, där jag tryckte ut den och jämnade till.
Nu, när allt är bränt och larven är på plats, sitter den helt sonika fastnitad på sitt blad. Det känns tryggt (inte minst för larven, som slipper bli störd i sitt ätande…)!

Silverlarv på sitt löv

Klirrande silverlöv

Det kom en försynt liten förfrågan* om några silverlöv, närmare bestämt fyra stycken. Perfekt! Jag hade ju fyra löv som låg och väntade på sina ägare! Dessvärre var de lite för olika. Synd. Därför satte jag igång med att skapa fyra nya löv.  

Fyra silverlöv

De ska hänga runt fyra olika halsar. Nästan synd; jag upptäckte nämligen hur vackert de klirrar när de hänger och dinglar tillsammans! 

 

*…från en fru Löf, faktiskt 🙂

Silvervioler modell mindre…

Nu är småviolerna färdiga! De passar att bära runt halsen i en liten silverkedja eller i ett smalt lädersnöre. Precis som de större violerna går de att bära som brosch också. Då sticker man en säkerhetsnål (från insidan av kläderna) genom öglan på baksidan. 

Två silvervioler på rosa bakgrund

När de är nyputsade reflekterar den blanka silverytan omgivningen så att det ser ut som om de ändrar färg. Det syns tydligt på bilden nedan. Det är lite skojigt att leka med 🙂

Violer som reflekterar färger
Här är det min röda t-shirt och de gröna bladen på en stor physalisplanta i bakgrunden som ”spillt över” på violerna.

…och så några bilder från själva skapelseprocessen:
Överst till höger.: finsilverstämpeln ”999” trycks på plats. Undre raden från vänster: De brända silvret har en sidenvit yta när de är nybrända. 
Sista bilden: Nyupptagna från patineringsbadet.

Collage av violskapandet...

Det är bara att bryta ihop och gå vidare…

Med lödningen har jag inte kommit vidare. Det beror på att jag inte velat fortsätta innan jag skaffat en bättre brännare. Men, snart så!
Idag läste jag ett gammalt inlägg i en silversmidesgrupp på Facebook; det handlade om precis samma problem som jag har tampats med. Så här stod det: ”Japp, vissa dagar går inget som man vill, inte en lödning som gick som jag ville (lodet bara pärlade sig) och en smältning som havererade, det är bara att bryta ihop och gå vidare…” Det där uttrycket tänker jag ta till mig och göra till mitt eget! ….och nu är det minsann dags att gå vidare! 

Igår började jag med ett par nya silvervioler. De här blir mindre än de tidigare jag har gjort. 

Liten viol på torkning
Vilolen får ligga och torka på en flirtkula för att inte ligga platt

Två blivande silvervioler
Violerna har torkat, men jag har jämnat till dem med en blöt pensel. Bredvid ligger det som ska bli öglor för kedja / snöre