Sir Väs har fått en uppföljare! Hon är lite tjockare än brorsan och väger 1,35 gram mer. Annars är de ganska lika varandra.
Ny liten orm
Etikett: halssmycke
Ginkgo…
Åh, vad jag älskar ginkgoträdets blad! De är så vackra; de solfjäderformade bladen och de långa smala skaften!
Ginkgoträd är ju inte särskilt vanliga här i Sverige. Därför har jag spanat efter dem när jag varit söderöver. Förgäves. Men, tack vare en vän fick jag chansen att plocka några i lördags! (Tack, Kerstin!) 🙂
Jag googlade för att få veta lite mer om det här vackra trädet. OJ, vad många spännande saker jag fick lära mig! Bl.a. lärde jag mig att ginkgoträdet (Ginkgo Biloba) är en symbol för ett långt liv, överlevnad, styrka och fred.
Trädet är ett levande fossil! Det växte här på Jorden redan för 200 miljoner år sedan och ser likadant ut idag! Tänk er att dinosaurier gick och tuggade på dessa vackra blad!
I Hiroshima växer än idag flera ginkgoträd som överlevde dagen då atombomben föll!…och de växer fortfarande!
Ginkgoträdet kan bli tusen år gammalt!
Dessutom är Ginkgo Biloba en uppskattad medicinalväxt! Visst är det fantastiskt!
När jag fortsatte googla (på ”ginkgo, stockholm”), fick jag fram att det finns ginkgoträd i Bergianska trädgården (Stockholms botaniska trädgård) och att man även har planterat ginkgoträd längs Hornsgatan i Stockholm! I tisdags hade jag vägarna förbi där, så jag klev av bussen för att leta ginkgoträd. Jag behövde inte leta. Gatan kantades av ginkgoträd hela vägen fram till Mariatorget! Förutom att de är vackra, och säkert bara kommer att bli vackrare med åren, är de tänkta att suga i sig en massa koldioxid från den livliga trafiken nedanför. Himla bra idé! De blir dessutom läckert citrongula på hösten, innan de tappar sina blad! – ”Blad”, förresten… Ginkgoträdet är snarare ett barrträd än ett lövträd, och ”bladen” räknas av botaniker mer som en platta av ihopväxta barr än som löv!
Kort sagt: Vare sig Ginkgon är ett lövträd eller ett barrträd så är det ett fascinerande träd!
Jag kommer säkert att göra fler ginkgosmycken!
Brakvedsblad
I förrgår tog vi en tur i skogen för att titta om det hade hunnit komma några svampar. Ett par vänner berättade nämligen att de hade hittat massor av finfina Karl Johan, minsann! Men, f-n tro’t. De enda svampar som vi hittade var ett par små skrämda kremlor. De fick bli kvar i skogen.
I brist på svampar att plocka, ägnade jag mig åt att leta vackra trä-bitar istället. Den finaste var ett litet trästycke format som en termitstack, vackert färgad av ärggröna alger. Det åkte förstås ner i svampkorgen. Men, efter några minuter förstod jag att trästycket var bebott av rödmyror! Då åkte det ur korgen fortare än kvickt…Rödmyrorna var det lite knepigare att bli av med…
Jag fick i alla fall med mig några vackra blad hem. Brakveds-blad!
Jag kom just att tänka på en sommar när jag var tonåring och hade hela mitt rum fullt av burkar med insekter i olika stadier… Det var så spännande att se dem utvecklas. Ibland ritade jag av dem.
En gång kammade jag igenom alla brakveds-buskar jag kunde hitta, på jakt efter ägg och larver av citronfjärilar! Jag hittade aldrig några, vad jag minns. Däremot har det fastnat i mitt minne att citronfjärilarnas larver gillar att mumsa på just brakved.
Tänk, om jag skulle knåpa ihop ett par citronfjärilslarver av silver och löda fast på de här två bladen! Vore inte det lite kul?…eller kanske inte.
Kanske jag ska göra nya, ”mask”-ätna blad? På dem skulle det passa bättre med små larver! Frågan är bara om någon skulle vilja ha ett maskätet blad runt halsen…? Hmm…
P.S. Läste just att bären är lite giftiga och har använts i folkmedicinen. Torkad bark - "frangulabark" - får fart på magen. Används den otorkad kan man bli dålig och väldigt "pruttig" i magen, och det kan braka till ordentligt där bak... Därav namnet! 😆
Sir Väs
När man har bränt några omgångar silverlera har man lärt sig att älska ett speciellt ljud. Det är ljudet som hörs när man tar det brännheta silversmycket och doppar det i vatten*, för att kyla ned det. Mmmm!
Här är ett kort videoklipp som illustrerar det (glöm inte att ha ljudet på!):
När silverföremålet är nybränt har det en yta som vitt siden. Nästa moment i arbetet är att borsta bort den vita yta så att silverytan kommer i dagen. Det gör man enklast med en mässingsborste. Resultatet blir en matt silveryta. För att få ytan blank kan man antingen polera den med en agatpenna, eller låta smycket få rumla runt i en trumlare ett tag. Jag valde det senare.
Så här blev slutresultatet:
* Ni som brukar stöpa tenn vid Nyår, ni känner igen ljudet! 🙂
Hortensia…
När jag skulle börja skriva det här inlägget kunde jag för mitt liv inte minnas namnet på blomman som jag precis har skapat i silver. Det är för VARMT! Hjärnan fungerar inte. När vi var på Azorerna för några år sedan blommade den överallt! Det fanns inte en enda väg som inte kantades av denna blomma. Så jag googlade på ”azorerna, blommar överallt”, och si, första träffen blev hortensia! Just det. Hortensia heter den ju!
Igår var vi på Plantagen för att köpa ett par nya rottingstolar. Inne i butiken gick jag förbi en jättepampig… hortensia. Nej, fel. Jag gick inte förbi den. Jag blev fast där för att invänta rätt ögonblick att helt osedd kunna nypa en av blommorna! De passar ju perfekt som förebilder till vackra smycken! Lika bra som anemonen!
…och ett hortensiasmycke blev det!
Silveranemon
Vi hade en koloniträdgård tidigare. Det var underbart att kunna gå och plocka jordgubbar, vinbär, hallon och grönsaker och blommor som man själv hade drivit upp! Men, så var det ju detta med vattning och ogräsplockning varje sommar…Och varje sommar var det som mest jordgubbar att plocka just när man som oftast var på vift. Till slut blev kolonin mer en börda än en tillgång. Därför gjorde vi oss av med vår lilla lott.
Lite då och då besöker jag koloniområdet för att titta på allt ogräs som vi slipper plocka (jordgubbarna och hallonen försöker jag att blunda för).
…och så älskar jag att smyga runt och fånga blommor och insekter med kameran (ja, jag är ju så’n…)!
I förrgår, när jag var där med min kamera, fastnade jag vid en liten rugge med höstanemoner. Åh, vad de är vackra! …och: ”Så fint de skulle göra sig som smycken!”, tänkte jag, och nöp av en (schhhhh!)
Jag tog hem den vackra lilla blomman och gjorde en silikonavgjutning av den.
Om du inte såg den första bilden i det här inlägget kan du se hur det gick här:
Viol nummer fem, sex och sju
Samtidigt som det ju blir alldeles extra stökigt runtomkring mig, är det väldigt händigt att jobba med flera olika saker samtidigt.
Parallellt med den stora sländan har jag jobbat med tre nya violer. De blev klara idag!
De här violerna var nummer fem, sex och sju i ordningen. Fastän jag nu borde ha lite rutin på dessa, stöter jag på olika små problem varje gång jag påtar ihop en ny. Det är det som gör hantverket så roligt, tror jag. Skulle det gå på rutin skulle nog en stor del av tjusningen försvinna.
Stor slända behöver stor åkpåse
Nu är den färdig…den specialbeställda silversländan som har ett ”hemligt budskap” på magen (som just får vara ”hemligt” ett tag till! 🙂
Kroppen är modellerad av korklera som fått ett tjockt hölje av silver. Vingarna, däremot, är uppbyggda med äkta trollsländevingar som grund! De kommer från den slända som dödskraschade på en grannes balkong, tidigare i somras…
För att göra vingarna stadigare än de varit på föregående sländor jag gjort, fick de här en armering av hård silverplåt (sterlingsilver) i själva vingfästena. Korkhuvudet tog jag bort och ersatte med ett av solitt silver. Det blev bäst och snyggast.
Den här sländan är ganska stor. Faktiskt i största laget för de små linnepåsar jag brukar leverera mina smycken i.
…Men en liten åkpåse måste den få! Jag bestämde mig för att göra en med lite bättre passform.
Vilken tur jag hade som hittade ett stort stycke naturfärgat linnetyg på Stockholms Stadsmission! Precis vad jag hade tänkt leta efter i någon tygaffär! ….och nu fick jag äntligen användning för mitt gamla tygtrycks-jox också! (De grejerna har jag inte använt sedan jag sydde bebishättor till Siri!…med små blåvingar och nyckelpigor på 🙂
Skrammelhjärta…
Det är inte bara gamla sländor som jag har tagit mig an och förbättrat, den här veckan. Nu har jag äntligen också tagit mig an ett hjärta som har legat och skramlat sedan tidigt i våras. Jag var inte helt nöjd med ytan…och då blir det som det brukar bli: jag blir frustrerad, lägger allt åt sidan och”glömmer” det hela, tills inspirationen eventuellt rinner på, nå’n gång. Det har den gjort nu.
Förresten, inte har hjärtat legat och ”skramlat”…Nej, det har hängt och dinglat. Men nu skramlar det minsann!
Du undrar kanhända vad det är som skramlar?..och varför? Nu ska du få veta hemligheten:
Jo, när hjärtat var färdigbränt och putsat tyckte jag att det behövde glansas upp bättre, så jag la det i trumlaren. Det är en liten burk med trumlingsmedia (rostfria små kulor och stavar). Tillsammans med lite vatten och diskmedel får silversakerna trumla runt där ett tag, tills de blivit högblanka.
När man gör ihåliga saker som ska brännas, måste de ha ett hål där den upphettade luften kan pysa ut. Annars exploderar de.
Det här lilla hjärtat har således också ett hål. Det sitter på baksidan.
I det hålet lyckades en liten rostfri stav från trumlingsmediat trilla in. Hittills har jag inte lyckats med att få ut den igen, så den får nog ligga kvar där och skramla…
Nygamla sländor
Ett bra sätt att använda väntetiden (på stämpeln) är att ta hand om tre sländor som jag faktiskt skapade i början av mars. När jag då skulle ge dem slut-finishen (konstigt ord…) upptäckte jag att vingfästena var för veka. Efter det fick de ligga i fyra månader, fram tills nu!
Jag har nu förstärkt vingfästena, på både ovan- och undersidorna genom att lägga på några extra lager med silverpasta. Nu är de inte bara starka, de är även putsade och patinerade…färdiga att flyga vidare!
Första flygturen gick över Frösjön idag!
