Handgjorda silversmycken, mm…
Ja, ”Nettans slända” fick bli arbetsnamnet för den här silversländan, som snoddes ihop i flygande fläng. Det var en smula kort om tid, nämligen, men samtidigt var det extra skoj. Jag visste ju att sländan skulle bli en present till en genuin trollslände-fantast!
Grattis även från mig, Nettan! …och tack för den fina bilden (och att jag får använda den här! )
Åh, vad det är roligt att göra specialbeställda smycken, efter speciella önskemål; att försöka realisera en tanke eller en idé! Beställarens önskemål i det här fallet var: ”En sprallig och glad liten stjärna”. Vilken skojig utmaning! Jag började att ”spåna” fram och tillbaka,. Först i vanlig modellera…
När jag (och stjärnbeställaren) var nöjd med ”uttrycket”, göt jag en silikonform att gjuta silverstjärnan i! Nu kan stjärnan få bröder och systrar!
Den 23 november ska jag delta i Blacksta Julmarknad! Det är en mycket uppskattad julmarknad, här i trakten. De lantliga omgivningarna är underbart vackra och själva marknaden äger rum i det gamla församlingshuset i Blacksta.
Visserligen har jag en hel del smycken till försäljning, men jag känner att jag vill bunkra upp med lite extra av sådant som kan tänkas passa till julklappar..
Jag fick en förfrågan från Johan:
”Hej Anna. Hortensia är en av Marias favoritblommor. Har du gjort några såna örhängen? Favoritfärgen är lila. Hon har hål i öronen så jag vill gärna beställa ett par av dig, inga såna som dinglar alltså, utan som trycks fast på en pigg på baksidan.”
Oj, tänkte jag! Lila hortensior! Tja, varför inte? Dessutom har jag ju ett par hortensia-örhängen som jag gjorde för ett år sedan! De fick vänta på sina stift tills jag hade gått på lödningskurs… Jag lyckades faktiskt rätt bra med lödningen, men sedan har de blivit liggande.
När jag nu plockade fram dem upptäckte jag att det ena stiftet var kortare än det andra! Attans! Bara att knipsa bort, fila till och löda på ett nytt stift, alltså. Usch, vad nervöst det var; det är ju nästan ett år sedan jag tillämpade mina lödningskunskaper senast, och då gick det ”sisådär”. Men, tro det eller ej: Jag lyckades den här gången!
…Och så var det detta med den lila färgen. Yes! Vad kul att få användning för mina nygjorda alkoholfärger! Jag tog två droppar av den röda färgen och en droppe av den blå. Det blev en vacker lila färg (som godkändes av Johan och de två döttrarna).
Färgen sitter ordentligt fast, men för säkerhets skull penslade jag på ett par lager metallack ovanpå. Voila! Så var mina första målade silversmycken färdiga!
Ett bra tag har jag tänkt att jag skulle hedra den lilla nyttiga växten groblad genom att låta den få stå modell för ett smycke. Äntligen har det blivit av!
Allt oftare funderar jag över benämningen ”ogräs”. Jag är med i blomstergrupper på FaceBook, där oroliga medlemmar skickar in foton på fina blommor de hittat i sina rabatter, och undrar:” Är detta ett ogräs, eller kan jag låta det stå kvar? ” En av mina favoritgrönsaker är svinmålla, förresten! Den är ljuvligt god att äta som spenat, till exempel. Jag tycker t.o.m. att den är godare än spenat! Bräserad, med lite vitlök, salt och peppar och kanske lite grädde.. Mmmm! Men, dyker svinmållan upp i trädgårdslandet ska den VÄCK! Den är ju ett ogräs!
Groblad kan du använda på en massa olika sätt: Mest känd är växten för att bladen är rika på ett starkt sårläkande växtslem. De lindrar också klåda och sveda efter olika insekts-stick och bett. Om du har rethosta eller andra luftvägsproblem kan du bli bättre om du dricker te på de torkade bladen. Dessutom kan du använda både blad och frön i matlagningen!
Ogräs!? Bah!
Sparvar och duvor har helt plötsligt ett överflöd av mumsig mat till sig och sina ungar, för nu är almarnas frön mogna! Inne i städerna rasslar och prasslar de torra fröna i varenda rännsten.
Även vi människor kan faktiskt äta almfrön. De smakar riktigt gott, men det är inte mycket mat på dem. Knappt tillräckligt för att kunna känna vad de smakar.
Men de har fin form!…och de går att gjuta av!
…och med lite patinering blir slutresultatet ganska likt originalet, tycker jag!
Förra årets slingerkrasse blev nästan helt uppäten av kålmal. Pyttesmå larver åt upp alla bladen, ett efter ett. Jag sprayade med såpvatten och gjorde allt för att rädda vår krasse …men förgäves.
I år hoppas jag att vi slipper de där små marodörerna!
Hur som helst gav de mig lite inspiration till att göra något gott av det hela: små silverlarver som knaprar på krasseblad!
Nej, inte järn i elden, men en hel del silver i ugnen har det varit idag!
Den här gången har jag koncentrerat mig på att få till några fler violer, både stora och små! …och så ett litet gäng slingriga armbands-ormar. Helt plötsligt har det blivit efterfrågan på dem! Jätteskoj!
Tidigare i våras fick jag en förfrågan om en brosch. En slände-brosch! Silversländor har jag ju hunnit göra några stycken. Sländor för att hänga runt halsen. Någon slände-brosch har jag däremot inte gjort tidigare, ingen brosch över huvud taget (om man bortser från de där violerna som man kan fästa med en säkerhetsnål från baksidan). Därför skulle det säkert gå jättebra, tänkte jag! Det första jag funderade på var om jag skulle försöka mig på att skapa en broschnål på egen hand eller om jag skulle köpa en. Jag bestämde mig för att köp en, för proffsigt ska det vara, ju!
Visst blev det några små snubblingar på vägen, men om dem berättar jag inte… som att jag blev tvungen att tillverka en helt ny nål av sterlingtråd, till exempel…som jag dessutom ”härdade”, enligt alla konstens regler. Kände mig så stolt över att jag fixade det!
Efter alla silversländor som farit iväg till andra börjar jag längta efter att ha en alldeles egen. Den första lill-sländan tänker jag därför lägga beslag på själv!
I förra inlägget berättade jag om att jag gjort avgjutningar av den förra sländans vingar. Den sländans vingar var i sin tur avgjutningar efter den stora sländan jag gjorde i juli – den som hade vingar gjorda efter ett par äkta sländevingar. Eftersom silverleran krymper 12 – 15% vid bränning kan jag alltså få fram mindre sländvingar genom att göra gjutformar av de färdigbrända vingarna.
I vår ska jag nog göra en ännu mindre kopia!
…och så fick jag min egen slända till slut!
I ärlighetens namn ska jag erkänna att den faktiskt blev i sköraste laget; vingarna har en alldeles för liten fästpunkt i själva kroppen. Det gäller att inte fastna någonstans med dem. Det är ytterligare ett skäl till att behålla den för mig själv 😉
