Handgjorda silversmycken, mm…
Det kom ett mejl från Göteborg med en undran om jag möjligen säljer örhängen av avgjutna musslor… hjärt-, ring- eller blåmusslor. Jag tog fram mina sparade strandfynd från Koster och plockade ut de vackraste musselskalen. Efter ytterligare lite mejlkonversation kom vi fram till att vi skulle testa hur den lilla blåmusslan på 2,7 cm skulle göra sig som örhänge.
Efter bränningen krympte de 2,7 centimetrarna till 2,5. Precis lagom.
Förra helgen var jag på kurs i Uppsala. Lödnings-kurs! Det var jätteskoj och jag kände mig ganska duktig, faktiskt! Efteråt tyckte jag att jag visste allt om lod, fluss och vitkokning.
Jag brann av iver att fortsätta lödandet hemma!. Jag hade ju ett antal blivande örhängen som väntade på att få sina örstift på plats!
Redan nästa dag satte jag igång! Det allra första försöket gick strålande,
men både det andra och det tredje försöket misslyckades kapitalt.
Jag lyckades inte få lodet (den där pytte-pyttelilla metallbiten som ska sugas in mellan ytorna som ska lödas ihop) på rätt plats. Det satte sig istället som en liten klump, en bit upp på själva stiftet!
Efter dessa båda misslyckanden kände jag mig lite stukad och lusten att fortsätta löda försvann. Nu funderar jag på om lågan på min brännare kanske är för ”inexakt”? Skulle jag ha lyckas bättre med en finare och spetsigare låga? Kanske…?
Eller har jag helt fel underlag?
Efter att ha tagit del av denna eminenta video börjar jag tro att jag måste investera i en ny lödplatta! Det var något jag aldrig snappade upp på kursen!
I somras fick jag en liten beställning på ett par eklövsörhängen av brons. Tanken var att de skulle matcha det där ”ribbon wrap”-armbandet med ett eklöv på. Eftersom jag har misslyckats med så många bronsbränningar blev de nya eklöven liggandes obrända. lääänge! Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och bränt dem…och det gick bra!
Hortensiasmycket har nu fått ett par matchande örhängen.
Nja, förresten…Det är en sanning med modifikation, för ännu har de inte fått några stift på baksidan. Örstift. Jag har skickat efter några sådana med tillhörande snurrebussar (vilket underbart ord!…trodde snurrebuss var någon sorts lussekatt!).
Jag får dem på posten om några dagar, men tänker vänta med att göra örhängena färdiga tills jag har lärt mig hur man löder. Visserligen kan man lära sig det på YouTube, men jag vill vara helt säker på att jag gör rätt.
Därför väntar jag tills slutet av september. Då ska jag nämligen gå på lödningskurs! Men, sen…!
Nu blommar doftrankan i fönstret. Vilka vackra blommor!…och vilka ljuvliga dofter de sprider i rummet! …och, Vilken vacker form för ett par örhängen!, tänkte jag. Så jag nöp av ett par av blommorna, spetsade dem på varsin tandpetare, blandade till lite ny ”silverpasta” och penslade på ett första lager silver.
När man torkar silver som man penslat på blad eller blommor, får man inte ha för bråttom. Det går inte att använda värmetork. Då kan blomman/bladet börja skrumpna och allt blir pannkaka.
Eftersom det var rätt sent på kvällen, använde jag svamptorken…men bara för att blåsa lite…med rumsvarm luft. Det fungerade bra, så jag hann pensla på ett andra lager silver innan det var dags att gå och sova. Det här lagret gjorde jag lite tjockare än det första.
Jag kände på mig att allt skulle gå jättebra! Inte den minsta lilla onda aning hade jag…
Allt såg också bra ut nästa morgon, men jag förstod ganska snart att jag nog hade haft lite för bråttom. De två lagren silver som jag hunnit pensla på kvällen innan, räckte inte för att ge stöd åt nästa lager. Nu hade nämligen själva blommorna börjat mjukna lite…
Ganska snart insåg jag att det var lika bra att ”lägga ner” mitt doftranke-projekt.
Trots allt är det ingen större skada skedd. De vissnande blommorna var lite sega, så de gick lätt att lirka ut ur sina silverfodral utan att de gick sönder. Med hjälp av lite vatten och en spatel har silvret blivit till användbar silverpasta igen! 😊
När jag ändå var på gång med att skapa brons-löv, blev det även ett maskrosblad i bara farten! Det är något visst med maskrosor, tycker jag (och det tyckte jag redan som liten skrutt *)…Tänk, att de är så vackra, men ändå så hatade… De blommar som små solar i gräset och de blommar gärna..utan en massa vattning, gödning, kultivering och konstgjord andning…och vad får de för det? Svordomar, hackor och Roundup (😡)! Jag tänker hedra maskrosen genom att göra ett smycke av ett maskrosblad!
Maskrosens blad är så härligt oregelbundna.. nästan lite bohemiska; som tecknade för hand utan ambitionen att få det hela symmetriskt.
Det var inte alls svårt att hitta ett riktigt vackert blad!
Det har jag nu jobbat med under ett par dagar… Flera gånger har jag tänkt att jag nog har tagit mig vatten över huvudet… Det var mer en fråga om när bladet skulle gå av än om det skulle göra det. Särskilt när jag sandpapprade det och finslipade på detaljerna… Men, faktiskt: Det höll!!!
Nu återstår bara ett problem: Bladet är för långt för bränningsboxen! Hur tänkte jag egentligen? Det pinsamma svaret är: ”Inte alls!” Så är det ganska ofta. Jag gör saker på ren impuls.
Nu finns det bara en sak att göra: att ta den trasiga boxen till nåder igen, men den är dessvärre för liten, den med!
Jag får lägga bladet på diagonalen och hoppas på tur. Bladets ändar kommer alldeles för nära burkens väggar, men jag har inget annat val än att chansa. Håll tummarna, snälla!
*
Neej! Det misslyckades!! &%#£$€”~>%*!!!
Attans vad ledsen jag blir!! Förmodligen var bronslagret för tunt.
Nästa gång ska jag testa ett tredje alternativ: att trycka in lövet i bronsleran istället för att pensla bronsleran på lövet.
I väntan på nytt silver började jag med några bronssmycken. Först plockade jag några eklöv som jag gjöt av. Det skulle bli ett par nya eklövs-örhängen.
Det här är ett mycket snabbare sätt att skapa repliker av löv än att pensla på lager på lager med bronspasta!
Det är alltid lite nervöst att bränna brons, tycker jag. Nu skulle jag dessutom inviga den sprillans nya bränningsboxen jag köpt (storlek ”large” fast pytte-pytteliten)!
Den gamla bränningsboxen, som jag har vikt av folie, har fått flera små brännhål! Antagligen är det p.g.a. att ugnen värms upp för snabbt… (Har fått en fraktsedel från försäljaren för att kunna skicka in ugnen till fabrikanten i England!…men utan ersättningsugn drar jag ut på det. Jag behöver ju ugnen!)
När man bränner brons måste man bränna det två gånger. Under den första bränningen ska föremålen inte täckas över. Då bränns det organiska bindemedlet i bronsleran bort. Det görs under en lägre temperatur och kortare tid än den andra bränningen (då föremålen ska vara helt täckta av aktivt kol!).
Allt gick fint, och löven blev som jag hade tänkt mig…eller?
Hmm.. Först tyckte jag att jag lyckats perfekt! De blev ju ganska vackra!…Men när jag synade dem närmare blev jag mindre nöjd. De fina små nerverna ska ju inte stå ut!.. Jag vill att löven ska se ut som de gör från ovansidan! ..Inte underifrån!
Därför har jag nu börjat på ett par nya eklöv, på rätt sätt: jag penslar bronspasta på lövens undersida!
Nu har jag inte så många smycken kvar, här hemma.
Idag träffade jag nämligen Gunilla, som har den lilla butiken på Sydkoster! Det ska bli jättespännande att se om någon av hennes kunder faller för något av mina smycken!
Visst ser det välorganiserat och prydligt ut? Inte likt mig alls, faktiskt. Men ibland överraskar jag t.o.m. mig själv!
Nu har jag säkert gjort tillräckligt många saker med anknytning till hav och saltstänkta stränder. Det både räcker och blir över, skulle jag tro.
Det sista jag blev färdig med var några små bitar blåstång av finsilver. Förlagorna plockade jag på en strand på Nordkoster.
Det märkliga med dessa tångruskor är att de nästan saknade blåsor på stjälkarna.
För att vara på den säkra sidan frågade jag den jourhavande biologen Didrik, på Naturhistoriska Riksmuséet. Han svarade:
”På vågexponerade lokaler saknar de ibland blåsor och västra Koster får nog anses kvala in som vågexponerat!” Så då vet vi alltså det!
I ”Vattenkikaren” står mer att läsa om just det… (Ja, ja..jag vet att jag är lite av naturnörd!)
Några små silverfiskar har jag också gjort sedan senast jag skrev här, men vilken art de hör till kan nog inte ens jourhavande biolog klura ut…
Jag tycker faktiskt att de gör sig bäst i ett litet stim så här. Trots det hoppas jag att var och en av dem kommer att hänga runt någons hals i framtiden.
Smyckena här nedan kommer förhoppningsvis att hänga och dingla från någons örsnibb:
Förlagorna till dem är hjärtmussla (längst till vänster) och skal från sjöborrar.
Visste ni förresten att man kan äta sjöborrar! Det upptäckte jag nyss, när jag började googla på dem. Hjärtmusslan är ätlig den också! Inte så mycket mat i en sådan, men det är kanske bra att veta om det kniper?
