Idag, den 1 juli, öppnar den lilla trevliga presentboden Kostersand, på Sydkoster. Där kommer dessa smycken att finnas till försäljning:
Till salu på Koster!
Kategori: silverlera
Ormår i år!
Det lär vara ett riktigt ormår i år! Säkert är det därför både ormbeställningar och orm-inspiration ringlar till!
Sammanlagt tolv meter band av äkta spanskt läder i olika färger, har jag köpt in, tillsammans med magnetlås i passande storlek. Ett par ormar är jag klar med och ett par till är på gång.
Jag har upptäckt att det inte blir lättare för varje orm-smycke jag skapar. Snarare tvärtom! Det är väl märkligt!
Att de första silverormarna jag gjorde blev så lyckade på direkten, var antagligen ren och skär nybörjartur. Då uppstod inga problem med sprickor i materialet eller att ormarna krympte så mycket i bränningen att de inte passade till läderbanden de skulle sitta på.
Ett par av de första ormarna jag gjorde nu i somras, krympte så till den milda grad att de inte går att använda som armband. Dem har jag lagt åt sidan för att smälta ner, när jag någon gång i framtiden ska testa att smälta silver för gjutning!
Först rullar jag den tills den blir så lång och smal som jag vill ha den. Sedan ringlar jag den runt en liten bågkonstruktion för att torka. Det är viktigt att denna båge är ca 12 – 15% bredare och tjockare än läderbandet ormen ska sitta på. Innan ormen har torkat stämplar jag min logga och finsilverstämpeln ”999” på undersidan av huvudet.
Därefter är det dags för bränning och polering i trumlaren! I de flesta fall patinerar jag ormens huvud efteråt, för att ögats detaljer ska synas bättre.
Almfrön
Sparvar och duvor har helt plötsligt ett överflöd av mumsig mat till sig och sina ungar, för nu är almarnas frön mogna! Inne i städerna rasslar och prasslar de torra fröna i varenda rännsten.
Även vi människor kan faktiskt äta almfrön. De smakar riktigt gott, men det är inte mycket mat på dem. Knappt tillräckligt för att kunna känna vad de smakar.
Men de har fin form!…och de går att gjuta av!
…och med lite patinering blir slutresultatet ganska likt originalet, tycker jag!
Violfrossa!
De senaste veckorna har jag jobbat en hel del med violer. Det har mest handlat om violer som ska bäras som halssmycken. Stora violer och små violer. Jag gör dem på ungefär samma sätt men ändå blir de alla olika…och det är väl det som är charmen med handgjorda saker…
Ja, hittills har det bara handlat om halssmycken, men så fick jag en förfrågan om jag inte skulle kunna göra ett par viol-örhängen!…ett par långa, dinglande…ÅHH, vad roligt! Jag satte igång på direkten!
På bilden högst upp till vänster ska strax den lilla foderblads-rosetten skäras ut, den som ska sitta på blommans baksida. Längst ned till vänster har violerna rumlat runt i trumlaren under ett par timmar. Det är det bästa sättet att få silvret skinande blankt!
Där nere, till höger, ser du mitt allra första par hemmagjorda öronkrokar av sterlingsilver. Verktyget som skymtar på bilden är en ”trådavrundare”. Med den slipar man av ändarna på silvertråden så att de blir runda och fina..
Ja, jag blev jätteinspirerad av uppgiften att få göra ett par viol-örhängen! Egentligen är väl själva skapelseprocessen densamma, i alla fall i början. Men, i tankarna ställer man ändå in sig på slutresultatet…hur och var ska själva fästet sitta? Ska violen få dingla fritt eller ska kanske öronkroken* sitta fast i hänget?
*Jag har tidigare lärt mig att det heter ”örkrok” och inte ”öronkrok”, men varje gång jag har sagt örkrok har jag tyckt att det har låtit lite knäppt. Så jag frågade Mamma Google! Resultatet: antal träffar på örkrok blev 25 700, men på öronkrok fick jag 29 200 träffar! Därför blir det ”ÖRONKROK” från och med nu.
Lite avis…
Efter alla silversländor som farit iväg till andra börjar jag längta efter att ha en alldeles egen. Den första lill-sländan tänker jag därför lägga beslag på själv!
I förra inlägget berättade jag om att jag gjort avgjutningar av den förra sländans vingar. Den sländans vingar var i sin tur avgjutningar efter den stora sländan jag gjorde i juli – den som hade vingar gjorda efter ett par äkta sländevingar. Eftersom silverleran krymper 12 – 15% vid bränning kan jag alltså få fram mindre sländvingar genom att göra gjutformar av de färdigbrända vingarna.
I vår ska jag nog göra en ännu mindre kopia!
…och så fick jag min egen slända till slut!
I ärlighetens namn ska jag erkänna att den faktiskt blev i sköraste laget; vingarna har en alldeles för liten fästpunkt i själva kroppen. Det gäller att inte fastna någonstans med dem. Det är ytterligare ett skäl till att behålla den för mig själv 😉
Sländeri!
En vän frågade mig häromdagen hur det stod till i ”Sländeriet”. Sländeriet är ju ett himla bra namn på min ateljé, just nu! Det knycker jag! För visst har det varit väldigt mycket sländpysslande här hemma, den senaste veckan! Två sländor har blivit till, parallellt.
Till de här sländorna har jag inte använt äkta sländvingar på samma sätt som jag gjorde med den förra. Däremot ligger dennes vingar till grund för de här. Jag passade nämligen på att gjuta av den förra sländans vingar, innan den flög vidare. Därför är de här vingarna ca 15% mindre. Så mycket krymper den här silverleran när man bränner den. Precis lagom! ..och nervernas fina linjer är fortfarande tydliga.
För skojs skull har jag nu gjort avgjutningar även av de här vingarna. Det kommer då att resultera i kopior som är ytterligare 15% mindre, o.s.v…. Det ska faktiskt bli lite kul att experimentera med. Tyvärr får jag väl räkna med att vingarnas fina detaljer kommer att bli lite mer diffusa för varje kopiering… Kanske blir det ändå något skoj i slutändan. Vi får väl se.
När jag har gjort föregångarna till de här sländorna har jag haft mycket mer tid på mig. Därför gjorde jag inte de här sländorna ihåliga, som sina föregångare, utan genomgjutna. Solida. Det gör dem lite smäckrare, men samtidigt tyngre.
Silverblänket kommer fram först efter lite stålborstning.
Nu, när det inte är någon hemlis längre, kan jag lägga in ett par bilder till…
Här nedan ser ni jubilaren Janina när hon öppnar presenten som goa vänner samlat ihop till. Jag tror att sländan kommer att stortrivas hos henne!
Glömde brännklossen!
(Bilden hämtad från pmc.se)
Igår fick jag äran att få leda en liten nybörjarkurs i att arbeta med silverlera! Så här i efterhand ångrar jag att jag inte kom ihåg att ta bilder av alla fina smycken som knåpades ihop. Men, Jag kom i alla fall ihåg att ta en bild på de nyblivna silverartisterna!
…Men så var det detta med brännklossen. Eftersom vi skulle bränna alla de torkade förstlingsverken med en butanbrännare skulle vi ha behövt just en brännkloss…men den var puts väck.
I avsaknad av en sådan fick vi testa det som fanns till hands. Vi hamnade till slut vid den öppna spisens tegelgrund. Där lade vi upp alla alster och eldade på. Vi eldade och eldade…och eldade… När föremålen vägrade att glöda riktigt, tog vi till en extra brännare…och fortsatte att elda på med bägge två.
Kan vi ha hållit på i en kvart, tro? Nej, längre var det nog. Tjugo minuter? Jag var så fokuserad att jag inte har en aning. När vi tyckte att våra silversaker nästan hade glött under en bra stund (och den ena brännarens död-mans-grepp nästan orsakat kramp i en tumme), bestämde vi oss för att det fick räcka. Och allt tydde på att det faktiskt hade gått bra! Tack och lov! Alltså fick även jag lära mig något på kursen: När man ska bränna silverlera med butanbrännare måste man ha ett underlag som inte stjäl värmen från silvret. Nu vet vi det.
I brännklossens varubeskrivningen står att den är tillverkad av ”samma material som används i noskoner på satelliter”. Inga dåliga grejer, alltså!
Frågan är nu vart den har tagit vägen?..För hemma är den också puts väck!
Öringen är färdig!
Sådär, ja! Den blev färdig till slut, den lilla silveröringen…
Julklappsproblem?
Hittade du inte den rätta julklappen? Börjar paniken krypa på?
Kanske hittar du din räddningsplanka här! Är du intresserad av något smycke? Hör i så fall av dig till mig via kontaktformulär-länken på den här sidan! Välkommen! 🙂
Om du är nyfiken på något av smyckena i samlingen kan du klicka på motsvarande siffra här nedan. Då kommer du antingen till en sida i bloggen, eller en bild i galleriet där du kan ta dig en närmare titt.
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46
Sprucket löv födde larv-idé
Förra veckan blev jag färdig med några silverlöv. I somras hade jag också ett par löv-perioder. Då blev det både eklöv, ginkolöv och blad som jag plockat med mig från Kreta: johannesbröd och citron! Ett par av bladen blev helt misslyckade! Jag la dem åt sidan för att senare kunna smälta ner.
Men, nu i veckan fick jag en idé! Citronbladet, det långa, spolformiga, var ju så vackert. Jag maskerar sprickornamed en liten larv! Så fick det bli.
Jag tog fram”Gamla Bettan” (min Dremel , ni vet) och borrade ett par maskhål i lövet. För säkerhets skull borrade jag även några småhål i sprickan, där larven skulle sitta.
Jag modellerade larven av silverlera och kläggade fast en matta av silverpasta över sprickan. Silverpastan flöt in i småhålen och ut på bladets undersida, där jag tryckte ut den och jämnade till.
Nu, när allt är bränt och larven är på plats, sitter den helt sonika fastnitad på sitt blad. Det känns tryggt (inte minst för larven, som slipper bli störd i sitt ätande…)!
