Kategori: silverlera

Flera ormar!

Jag har varit väldigt orm-inspirerad den sista tiden! Lika bra att smida medan järnet är varmt…så det har blivit några fler.
Jag har kommit på att dessa ormar är lika passande för killar som för tjejer!..( Så sätt igång och beställ, killar! )

Mats orm

De två senaste ormarna ser ut så här:
Ormarmband på torr mossa

När jag tillverkar dessa ormar måste jag snurra upp dem på en specialgjord ställning:
Älska Hammarby!

Fast just den här ormen var lite kinkig att få till, så den hamnade bland silversoporna:

Silversopor

Nu ligger den bland en massa överbliven silverlera och väntar på att bli återanvänd. Vem vet…Kanske den kommer att bli en slända i sitt nästa liv?…Eller en liten blomma?

Sir Väs

När man har bränt några omgångar silverlera har man lärt sig att älska ett speciellt ljud. Det är ljudet som hörs när man tar det brännheta silversmycket och doppar det i vatten*, för att kyla ned det. Mmmm! 
Här är ett kort videoklipp som illustrerar det (glöm inte att ha ljudet på!):

När silverföremålet är nybränt har det en yta som vitt siden. Nästa moment i arbetet är att borsta bort den vita yta så att silverytan kommer i dagen. Det gör man enklast med en mässingsborste. Resultatet blir en matt silveryta. För att få ytan blank  kan man antingen polera den med en agatpenna, eller låta smycket få rumla runt i en trumlare ett tag. Jag valde det senare. 

Så här blev slutresultatet:

Hängande orm
Sir Väs

* Ni som brukar stöpa tenn vid Nyår, ni känner igen ljudet! 🙂

 

 

Hortensia-örhängen

Hortensiasmycket har nu fått ett par matchande örhängen. 

Hortensiaörhängen

Nja, förresten…Det är en sanning med modifikation, för ännu har de inte fått några stift på baksidan. Örstift. Jag har skickat efter några sådana med tillhörande snurrebussar (vilket underbart ord!…trodde snurrebuss var någon sorts lussekatt!). 

Katalogbild

Jag får dem på posten om några dagar, men tänker vänta med att göra örhängena färdiga tills jag har lärt mig hur man löder. Visserligen kan man lära sig det på YouTube, men jag vill vara helt säker på att jag gör rätt. 

Därför väntar jag tills slutet av september. Då ska jag nämligen gå på lödningskurs! Men, sen…! 

Ny liten orm

Min orm och jag
Min orm och jag

Alla ni som känner mig sedan gammalt vet att jag är lite svag för ormar. Särskilt gulliga är de väl inte, men fascinerande och vackra. Det började redan när jag var liten och som ”fjortis” skaffade jag mig en egen orm, en schackmönstrad strumpebandssnok! Han var väldigt fin. Favoritmaten var strömmingsfiléer, vill jag minnas. Mina klasskompisar och jag minns fortfarande när jag hade honom med mig till skolan…Men det är en annan historia 🙂 (Skoj var det, i alla fall!)
I våras hälsade vi på hos ormarna i Öby kulle, precis när de hade vaknat. Nu har den lilla silverormen jag gjorde då fått en kompis! 

Orm-armband

Här är några foton från själva tillblivelsen:

Ormen formas till
Ormen får torka på en liten bågformad ställning
Torr och slipad
Torr och slipad
Mina initialer samt silverstämpel på plats
750° varm orm!
Här tar jag ut den från ugnen.. (ca 750° varm!)
Puts med mässingsborste!
Dags för lite putsning med mässingsborsten! Efter det blir det en stunds trumling för att få den riktigt blank – även inuti…

Man skulle kunna fästa den här lilla slingerkompisen runt armen antingen med ett sidenband, ett snöre eller en lädersnodd (och knyta fast), men jag har valt att köpa en 5 mm smal platt läderrem att trä upp ormen på. Ett magnetlås (nickeltestade av mig) gör det väldigt enkelt att ta av och på sig armbandet!

ormarmbandet

Smala läderremmar går att köpa i en massa olika färger, men jag har valt att köpa in de här tre färgerna:

Tre stycken läder-remmar
Tre fina färger: Längst ner: Cognacsfärgad, i mitten: matt brun, och överst: matt ljusbrun!

Fiasko!

Blommande doftranka

Nu blommar doftrankan i fönstret. Vilka vackra blommor!…och vilka ljuvliga dofter de sprider i rummet! …och, Vilken vacker form för ett par örhängen!, tänkte jag. Så jag nöp av ett par av blommorna, spetsade dem på varsin tandpetare, blandade till lite ny ”silverpasta” och penslade på ett första lager silver.

När man torkar silver som man penslat på blad eller blommor, får man inte ha för bråttom. Det går inte att använda värmetork. Då kan blomman/bladet börja skrumpna och allt blir pannkaka.
Eftersom det var rätt sent på kvällen, använde jag svamptorken…men bara för att blåsa lite…med rumsvarm luft. Det fungerade bra, så jag hann pensla på ett andra lager silver innan det var dags att gå och sova. Det här lagret gjorde jag lite tjockare än det första. 

Två doftrankeblommor...
Nu har blommorna fått två lager silverpasta och är färdiga för natten

Jag kände på mig att allt skulle gå jättebra! Inte den minsta lilla onda aning hade jag… 
Allt såg också bra ut nästa morgon, men jag förstod ganska snart att jag nog hade haft lite för bråttom. De två lagren silver som jag hunnit pensla på kvällen innan, räckte inte för att ge stöd åt nästa lager. Nu hade nämligen själva blommorna börjat mjukna lite…
Ganska snart insåg jag att det var lika bra att ”lägga ner” mitt doftranke-projekt. 

Trasiga blommor...

Trots allt är det ingen större skada skedd. De vissnande blommorna var lite sega, så de gick lätt att lirka ut ur sina silverfodral utan att de gick sönder. Med hjälp av lite vatten och en spatel har silvret blivit till användbar silverpasta igen! 😊

Misslyckade blommor blir ny silverpasta...

 

 

Hortensia…

När jag skulle börja skriva det här inlägget kunde jag för mitt liv inte minnas namnet på blomman som jag precis har skapat i silver. Det är för VARMT! Hjärnan fungerar inte. När vi var på Azorerna för några år sedan blommade den överallt! Det fanns inte en enda väg som inte kantades av denna blomma. Så jag googlade på ”azorerna, blommar överallt”, och si, första träffen blev hortensia! Just det. Hortensia heter den ju!

Igår var vi på Plantagen för att köpa ett par nya rottingstolar. Inne i butiken gick jag förbi en jättepampig… hortensia. Nej, fel. Jag gick inte förbi den. Jag blev fast där för att invänta rätt ögonblick att helt osedd kunna nypa en av blommorna! De passar ju perfekt som förebilder till vackra smycken! Lika bra som anemonen!

…och ett hortensiasmycke blev det!

Äkta hortensia och en av silver
Färdig men obränd
Färdigt hortensiasmycke
Fädig, bränd och polerad!

Silveranemon

Silveranemon blad äkta...
En katt bland hermelinerna…

Vi hade en koloniträdgård tidigare. Det var underbart att kunna gå och plocka jordgubbar, vinbär, hallon och grönsaker och blommor som man själv hade drivit upp! Men, så var det ju detta med vattning och ogräsplockning varje sommar…Och varje sommar var det som mest jordgubbar att plocka just när man som oftast var på vift. Till slut blev kolonin mer en börda än en tillgång. Därför gjorde vi oss av med vår lilla lott. 
Lite då och då besöker jag koloniområdet för att titta på allt ogräs som vi slipper plocka (jordgubbarna och hallonen försöker jag att blunda för). 
…och så älskar jag att smyga runt och fånga blommor och insekter med kameran (ja, jag är ju så’n…)!
I förrgår, när jag var där med min kamera, fastnade jag vid en liten rugge med höstanemoner. Åh, vad de är vackra! …och: ”Så fint de skulle göra sig som smycken!”, tänkte jag, och nöp av en (schhhhh!)
Jag tog hem den vackra lilla blomman och gjorde en silikonavgjutning av den.
Om du inte såg den första bilden i det här inlägget kan du se hur det gick här:

Avgjutning av höstanemon
Här gör jag en avgjutning i silikon
Finputsning av silveranemonen
Här finputsas den torkade silveranemonen innan den ska brännas…
Anemonen som halssmycke
Här är min höstanemon…bränd, patinerad och polerad!

Saltsked

Häromdagen tillverkade jag en liten silversak på ren impuls. 
Vår dotter Siri, på tillfälligt besök i Sverige, fick en liten burk ramslöks-salt från försommarens skörd av ramslöks-knoppar. Det är så smakrikt och drygt att man bara behöver ta pyttelite varje gång. Därför behövdes hon en pytte-sked, tyckte jag. Så därför gjorde jag en sådan.

Saltsked i ramslökssalt

Eftersom flera gav saltskeds-idén ”tummen upp”,  passar jag nu på att göra några till.
Siris sked blev lite för tunn. Det fick som följd att den inte bara blev lite för bräcklig, den började också smälta lite när jag brände den med gasbrännaren. Därför har jag byggt på den med mer silverlera i efterhand. 
Sked nr. 2 gjorde jag 0,3 mm tjockare. Den började också nästan att smälta då jag brände den (det gäller att aldrig låta lågan vara stilla på en och samma plats, när man bränner så tunna saker. Det är lätt att glömma, om man tänker på annat under ett par sekunder…)!

Här bränner jag om Siris sked, tillsammans med den nya (närmast)

Nu har jag börjat på en ny sked.
Först har jag ritat och skurit ut själva formen till en plastmall.  Därefter kavlade jag ut ett lager silverlera (1 mm tjockt). Efter att ha fört över formen från mallen skar jag ut det som ska bli skeden. 

Skeden skärs ut

Som skärverktyg använde jag ett hemmagjort verktyg – en insektsnål (som jag har fixat ett handtag till)!.. Ja, en gång i tonåren samlade jag faktiskt på insekter! Jag avlivade dem med ättikseter och spetsade sedan upp dem på väldigt tunna nålar!… (Jag skäms!..men ser det som preskriberat idag, ca 50 år senare). När jag blev klokare blev dessa nålar liggandes, men här kom en av dem till användning!

Sked i formvagga

För att kunna forma skedarna tillverkade jag en liten ”vagga”, av cernitlera, där jag lätt kan forma dem. Ganska fiffigt, tycker jag själv! 🙂
Nu återstår bara torkning, finslipning, bränning och polering!

Saltsked

Vår Siri är på besök. Igår fick hon en liten burk hemmagjort örtsalt. Inte vilket örtsalt som helst, utan ramslökssalt! Det är bland det ljuvligaste man kan smaka….och drygt är det också!

Tänkte att det vore synd om hon överdoserar. En liten sked…en pytteliten sådan, borde hon ha till sitt ramslökssalt. Så därför gjorde jag en idag. Inte världens vackraste, men liten och ganska söt. Praktisk också.

Saltsked

 

Viol nummer fem, sex och sju

Samtidigt som  det ju blir alldeles extra stökigt runtomkring mig, är det väldigt händigt att jobba med flera olika saker samtidigt. 
Parallellt med den stora sländan har jag jobbat med tre nya violer. De blev klara idag! 
Tre violer tillsammans med äkta penséerDe här violerna var nummer fem, sex och sju i ordningen. Fastän jag nu borde ha lite rutin på dessa, stöter jag på olika små problem varje gång jag påtar ihop en ny.  Det är det som gör hantverket så roligt, tror jag. Skulle det gå på rutin skulle nog en stor del av tjusningen försvinna.

Obrända violer framifrån och bakifrånSkjuts in i ugnen