Samtidigt som det ju blir alldeles extra stökigt runtomkring mig, är det väldigt händigt att jobba med flera olika saker samtidigt.
Parallellt med den stora sländan har jag jobbat med tre nya violer. De blev klara idag! De här violerna var nummer fem, sex och sju i ordningen. Fastän jag nu borde ha lite rutin på dessa, stöter jag på olika små problem varje gång jag påtar ihop en ny. Det är det som gör hantverket så roligt, tror jag. Skulle det gå på rutin skulle nog en stor del av tjusningen försvinna.
Nu är den färdig…den specialbeställda silversländan som har ett ”hemligt budskap” på magen (som just får vara ”hemligt” ett tag till! 🙂
Kroppen är modellerad av korklera som fått ett tjockt hölje av silver. Vingarna, däremot, är uppbyggda med äkta trollsländevingar som grund! De kommer från den slända som dödskraschade på en grannes balkong, tidigare i somras… För att göra vingarna stadigare än de varit på föregående sländor jag gjort, fick de här en armering av hård silverplåt (sterlingsilver) i själva vingfästena. Korkhuvudet tog jag bort och ersatte med ett av solitt silver. Det blev bäst och snyggast.
Den här sländan är ganska stor. Faktiskt i största laget för de små linnepåsar jag brukar leverera mina smycken i.
…Men en liten åkpåse måste den få! Jag bestämde mig för att göra en med lite bättre passform.
Vilken tur jag hade som hittade ett stort stycke naturfärgat linnetyg på Stockholms Stadsmission! Precis vad jag hade tänkt leta efter i någon tygaffär! ….och nu fick jag äntligen användning för mitt gamla tygtrycks-jox också! (De grejerna har jag inte använt sedan jag sydde bebishättor till Siri!…med små blåvingar och nyckelpigor på 🙂
Det är inte bara gamla sländor som jag har tagit mig an och förbättrat, den här veckan. Nu har jag äntligen också tagit mig an ett hjärta som har legat och skramlat sedan tidigt i våras. Jag var inte helt nöjd med ytan…och då blir det som det brukar bli: jag blir frustrerad, lägger allt åt sidan och”glömmer” det hela, tills inspirationen eventuellt rinner på, nå’n gång. Det har den gjort nu.
Förresten, inte har hjärtat legat och ”skramlat”…Nej, det har hängt och dinglat. Men nu skramlar det minsann!
Du undrar kanhända vad det är som skramlar?..och varför? Nu ska du få veta hemligheten:
Jo, när hjärtat var färdigbränt och putsat tyckte jag att det behövde glansas upp bättre, så jag la det i trumlaren. Det är en liten burk med trumlingsmedia (rostfria små kulor och stavar). Tillsammans med lite vatten och diskmedel får silversakerna trumla runt där ett tag, tills de blivit högblanka.
När man gör ihåliga saker som ska brännas, måste de ha ett hål där den upphettade luften kan pysa ut. Annars exploderar de.
Det här lilla hjärtat har således också ett hål. Det sitter på baksidan. I det hålet lyckades en liten rostfri stav från trumlingsmediat trilla in. Hittills har jag inte lyckats med att få ut den igen, så den får nog ligga kvar där och skramla…
Ett bra sätt att använda väntetiden (på stämpeln) är att ta hand om tre sländor som jag faktiskt skapade i början av mars. När jag då skulle ge dem slut-finishen (konstigt ord…) upptäckte jag att vingfästena var för veka. Efter det fick de ligga i fyra månader, fram tills nu!
Nybrända, putsade och patinerade i leversulfat ( de två första)
Jag har nu förstärkt vingfästena, på både ovan- och undersidorna genom att lägga på några extra lager med silverpasta. Nu är de inte bara starka, de är även putsade och patinerade…färdiga att flyga vidare!
De senaste dagarna har jag hållit på med flera saker samtidigt. Det spruckna maskrosbladet har jag nu patinerat i ammoniak-ångor, inget annat. Tycker att det räcker. Det har fått en mörkare, lite ”gyllengrön” nyans. Jag har
Guldnyansen känns lite för gul…
också köpt guldpulver (som jag kan använda till smink också! )! Jag har testat att blanda det med epoxylim. Det gick bra, men jag är liiiite fundersam när det gäller guldnyansen. Den känns för varm…för varmt gul. Jag avvaktar ett tag med att fylla i den där sprickan. Kanske jag hittar någon annan metod… Kanske det finns några bra tips, därute?
Istället för att laga maskrosblad har jag pysslat med en massa andra saker,
Utblommad jasmin och svinmålla
bl.a. att göra avgjutningar av vackra små naturföremål. Vad sägs t.ex om knoppar från svinmålla, pyttesmå gatukamomillblommor eller utblommade jasminblommor? Jättevackert! Om det nu blir några silversmycken av det här i slutänden, det är en annan fråga.
Jag har också plockat små violer för att göra mallar till lite mindre silvervioler än de jag gjort tidigare.
Det här ska bli en mall till en lite mindre silverviol…
Sist, men inte minst, har jag börjat jobba på en ny silverslända! Den här gången utgår jag från äkta sländevingar, liksom då jag skapade min allra första silverslända – Siris Silverslända! Den här sländan kommer att bli lite större. Vingarna kommer från den slända min gulliga granne hittade död på sin balkong (och överlät till mig). Det är en annan art än den ”mosaikslända” jag fick vingarna från förra gången.
Det här är en ”fyrfläckig trollslända”. Den har bredare, mer bastanta vingar. Kroppen (som får bli längre och smalare) har jag nu modellerat fram av korklera. När den är bestruken med tillräckligt många lager silverpasta och har torkat ordentligt är det dags för bränning. Då kommer korkleran att brinna bort. Kvar blir den ihåliga kroppen!
Det jag jobbar med nu, efter att ha bestrukit vingarna med de första silverskikten, är en förstärkning för själva fästet i kroppen. Den här gången ska jag testa med små flikar av ganska kraftig silver-plåt (sterlingsilver). Jag tror att de kommer att kunna fästas på vingarnas undersida utan att det ser för klumpigt ut.
Nej, det gick inte riktigt så som jag hade hoppats. Samtidigt blev det färdiga bladet ganska vackert ändå…men det fick en liten spricka.
Nu är frågan om det är värt besväret att göra något åt sprickan eller om jag ska låta den vara kvar som den är. Ett levande maskrosblad kan väl också ha någon liten spricka, här och där…?
Om jag hade varit raku-konstnär skulle problemet inte ha varit något problem alls. Jag hade tillgripit tekniken Kintsugi – reparerat sprickan och markerat den med lite guld! Det trasiga är en del av föremålens historia och egenart, och därför bör det snarare framhävas än döljas. Det finns en skönhet i det imperfekta och asymmetriska. En himla fin filosofi, tycker jag! Lite i stil med ”Vi gillar olika”…
Så, nu är frågan: Ska jag laga sprickan med något som framhäver den?…eller ska jag låta sprickan få lysa med sin närvaro? Kanske ska jag låta bladet få gå igenom en patinering, så att det blir lite ”ärgat”?..och därefter laga sprickan med guld? (Rösta gärna här!)
När jag ändå var på gång med att skapa brons-löv, blev det även ett maskrosblad i bara farten! Det är något visst med maskrosor, tycker jag (och det tyckte jag redan som liten skrutt *)…Tänk, att de är så vackra, men ändå så hatade… De blommar som små solar i gräset och de blommar gärna..utan en massa vattning, gödning, kultivering och konstgjord andning…och vad får de för det? Svordomar, hackor och Roundup (😡)! Jag tänker hedra maskrosen genom att göra ett smycke av ett maskrosblad!
Maskrosens blad är så härligt oregelbundna.. nästan lite bohemiska; som tecknade för hand utan ambitionen att få det hela symmetriskt.
Det var inte alls svårt att hitta ett riktigt vackert blad!
Det har jag nu jobbat med under ett par dagar… Flera gånger har jag tänkt att jag nog har tagit mig vatten över huvudet… Det var mer en fråga om när bladet skulle gå av än om det skulle göra det. Särskilt när jag sandpapprade det och finslipade på detaljerna… Men, faktiskt: Det höll!!!
Nu återstår bara ett problem: Bladet är för långt för bränningsboxen! Hur tänkte jag egentligen? Det pinsamma svaret är: ”Inte alls!” Så är det ganska ofta. Jag gör saker på ren impuls.
Nu finns det bara en sak att göra: att ta den trasiga boxen till nåder igen, men den är dessvärre för liten, den med!
Redo för andra bränningen, men det är för lååååångt!!!
Jag får lägga bladet på diagonalen och hoppas på tur. Bladets ändar kommer alldeles för nära burkens väggar, men jag har inget annat val än att chansa. Håll tummarna, snälla!
*
Till varje födelsedag när vi var små, min storebror och jag, gjorde vår fantastiska lilla mamma en teckning med tillhörande vers. Lagom till min 5-årsdag hade vi fått ett eget sommarställe (Kriken). Minns fortfarande hur synd jag tyckte om alla fina maskrosor som mamma och pappa drog upp…
Nu har jag inte så många smycken kvar, här hemma.
Idag träffade jag nämligen Gunilla, som har den lilla butiken på Sydkoster! Det ska bli jättespännande att se om någon av hennes kunder faller för något av mina smycken!
Klara för transport till Koster! (27 stycken, inkl. ”Kostertisteln” jag gjorde igår kväll!)
Visst ser det välorganiserat och prydligt ut? Inte likt mig alls, faktiskt. Men ibland överraskar jag t.o.m. mig själv!
I eftermiddags, när jag skulle ta upp en så’n där tandtråds-mackapär ur sin påse STACK jag mig! Jag stack mig på en martorns-tagg. Det var lite oväntat.
Det stack till!
När vi var på Kreta, för några veckor sedan, upptäckte jag att det växte massor av martornöverallt! (Det var faktiskt på ”Zorbas strand”…Den där stranden där Zorba dansar, ni vet. Jag hoppas att han lyckades undvika att sticka sig på en av de där vassa sakerna..) Jag kollade noga upp vad det var för sort och det visade sig att det var exakt samma art som kallas för ”Kostertistel”*, hemma i Sverige. I Sverige är den sällsynt och fridlyst, men på norra Kreta är den jättevanlig! Naturligtvis kom idén att knycka en topp av en planta för att gjuta av hemma, till ett smycke! Ett Koster-smycke! Men, hur skulle jag förvara den lilla vassa saken? Jo! Jag hade ju med mig en liten påse sådana där tandtråds-hållare! Där låg den säkert!
När vi kommit hem kunde jag för mitt liv inte minnas var jag hade lagt martorns-rosetten. Jag letade på alla tänkbara ställen utom på det rätta.
Imorgon ska jag träffa min kontakt på Koster. Då ska jag överlämna allt glitter som kanske kan vara av intresse för besökarna i hennes butik. Allt är sorterat, etiketterat och lagt i påsar. Så sent som i eftermiddags trodde jag att allt var klart. – Men nu kommer alltså ytterligare ett smycke att läggas till de andra. Kostertistel från Zorbas strand!
Martorn i finsilver!
*Kostertisteln är egentligen ingen tistel alls, fast det känns så. Den är faktiskt närmare släkt med maskrosor och prästkragar än med tistlar.
I eftermiddags tyckta jag att bladen var mogna för en ny bränning. Min förväntan var stor!
Skjuts in i ugnen!Nu ska det vara klart…
…och allt såg bra ut först..
Så här långt ser det bra ut…
…men, efter ytterligare lite putsande insåg jag att det inte hade gått så bra som jag hade hoppats, ändå.
4-2=2
Nu har jag ingen lust att hänga läpp för det här längre. Två blad blev perfekta (nåja..halvlyckade) i alla fall! …och tänk, nu har jag mer silver att smälta ner till fina silverkulor! Silverkulor är bra att ha. Dem kan man ju använda till en massa spännande saker!
De två (halv-)lyckade bladen…
P.S.
Min egen teori är att silverpastan jag använde till bladen inte var riktigt ren. Den är gjord av återvunnet spill – slipdamm och småbitar av silverlera som blivit över då jag arbetat. Förmodligen har små partiklar från slipdukarna kommit med så att silverpastan blivit ”kontaminerad”. Därför har inte silvret sintrat som det ska, då jag bränt det.
De här smyckena får bli mina egna. Jag vill ju inte sälja något som kan brytas av när man putsar det! Men jag är faktiskt glad över dem..särskilt över citronbladet (bilden ovan till vänster) ! Gillar det skarpt!
De här violerna var nummer fem, sex och sju i ordningen. Fastän jag nu borde ha lite rutin på dessa, stöter jag på olika små problem varje gång jag påtar ihop en ny. Det är det som gör hantverket så roligt, tror jag. Skulle det gå på rutin skulle nog en stor del av tjusningen försvinna.
För att göra vingarna stadigare än de varit på föregående sländor jag gjort, fick de här en armering av hård silverplåt (sterlingsilver) i själva vingfästena. Korkhuvudet tog jag bort och ersatte med ett av solitt silver. Det blev bäst och snyggast.
…Men en liten åkpåse måste den få! Jag bestämde mig för att göra en med lite bättre passform. 
I det hålet lyckades en liten rostfri stav från trumlingsmediat trilla in. Hittills har jag inte lyckats med att få ut den igen, så den får nog ligga kvar där och skramla…
