Sprucket löv födde larv-idé

Förra veckan blev jag färdig med några silverlöv. I somras hade jag också ett par löv-perioder. Då blev det både eklöv, ginkolöv och blad som jag plockat med mig från Kreta: johannesbröd och citron! Ett par av bladen blev helt misslyckade! Jag la dem åt sidan för att senare kunna smälta ner. 
Men, nu i veckan fick jag en idé! Citronbladet, det långa, spolformiga, var ju så vackert. Jag maskerar sprickornamed en liten larv! Så fick det bli. 
Tre bilder av lövetJag tog fram”Gamla Bettan” (min Dremel , ni vet) och borrade ett par maskhål i lövet.  För säkerhets skull borrade jag även några småhål i sprickan, där larven skulle sitta.
Jag modellerade larven av silverlera och kläggade fast en matta av silverpasta över sprickan. Silverpastan flöt in i småhålen och ut på bladets undersida, där jag tryckte ut den och jämnade till.
Nu, när allt är bränt och larven är på plats, sitter den helt sonika fastnitad på sitt blad. Det känns tryggt (inte minst för larven, som slipper bli störd i sitt ätande…)!

Silverlarv på sitt löv

Klirrande silverlöv

Det kom en försynt liten förfrågan* om några silverlöv, närmare bestämt fyra stycken. Perfekt! Jag hade ju fyra löv som låg och väntade på sina ägare! Dessvärre var de lite för olika. Synd. Därför satte jag igång med att skapa fyra nya löv.  

Fyra silverlöv

De ska hänga runt fyra olika halsar. Nästan synd; jag upptäckte nämligen hur vackert de klirrar när de hänger och dinglar tillsammans! 

 

*…från en fru Löf, faktiskt 🙂

Silvervioler modell mindre…

Nu är småviolerna färdiga! De passar att bära runt halsen i en liten silverkedja eller i ett smalt lädersnöre. Precis som de större violerna går de att bära som brosch också. Då sticker man en säkerhetsnål (från insidan av kläderna) genom öglan på baksidan. 

Två silvervioler på rosa bakgrund

När de är nyputsade reflekterar den blanka silverytan omgivningen så att det ser ut som om de ändrar färg. Det syns tydligt på bilden nedan. Det är lite skojigt att leka med 🙂

Violer som reflekterar färger
Här är det min röda t-shirt och de gröna bladen på en stor physalisplanta i bakgrunden som ”spillt över” på violerna.

…och så några bilder från själva skapelseprocessen:
Överst till höger.: finsilverstämpeln ”999” trycks på plats. Undre raden från vänster: De brända silvret har en sidenvit yta när de är nybrända. 
Sista bilden: Nyupptagna från patineringsbadet.

Collage av violskapandet...

Det är bara att bryta ihop och gå vidare…

Med lödningen har jag inte kommit vidare. Det beror på att jag inte velat fortsätta innan jag skaffat en bättre brännare. Men, snart så!
Idag läste jag ett gammalt inlägg i en silversmidesgrupp på Facebook; det handlade om precis samma problem som jag har tampats med. Så här stod det: ”Japp, vissa dagar går inget som man vill, inte en lödning som gick som jag ville (lodet bara pärlade sig) och en smältning som havererade, det är bara att bryta ihop och gå vidare…” Det där uttrycket tänker jag ta till mig och göra till mitt eget! ….och nu är det minsann dags att gå vidare! 

Igår började jag med ett par nya silvervioler. De här blir mindre än de tidigare jag har gjort. 

Liten viol på torkning
Vilolen får ligga och torka på en flirtkula för att inte ligga platt
Två blivande silvervioler
Violerna har torkat, men jag har jämnat till dem med en blöt pensel. Bredvid ligger det som ska bli öglor för kedja / snöre

 

 

 

 

Ny liten orm

 

Sir Väs har fått en uppföljare! Hon är lite tjockare än brorsan och väger 1,35 gram mer. Annars är de ganska lika varandra.

Ormen får hänga på tork runt en lädersnodd
Ormhuvud
Här tittar den fram efter en sista liten finslipning före bränningen.  Två små näshål har den fått också.

Signerad och med silverstämplad (med ”999”, som betyder 999 tusendelar silver!) under hakan
Färdigbrända saker av silverlera har en yta som vitt siden. Den borstas bort med en mässingsborste.
Polering! (Jag har investerat i en uppsättning polertrissor till min gamla Dremel. De är så bra!
Skinande blank och klar!

Ginkgo…

Åh, vad jag älskar ginkgoträdets blad! De är så vackra; de solfjäderformade bladen och de långa smala skaften!

Ginkgoträd är ju inte särskilt vanliga här i Sverige. Därför har jag spanat efter dem när jag varit söderöver. Förgäves. Men, tack vare en vän fick jag chansen att plocka några i lördags! (Tack, Kerstin!) 🙂

Två ginkoblad i finsilver
Från början hade jag tänkt att det skulle bli två örhängen, men tyvärr blev de långa bladskaften alldeles för sköra. Nästa gång ska jag försöka förstärka skaften (med sterlingtråd, kanske?) så att det blir härligt dinglande örhängen!
Jag penslar gingkobladen med silverpasta
Visst hade de blivit fina som örhängen…?

Jag googlade för att få veta lite mer om det här vackra trädet. OJ, vad många spännande saker jag fick lära mig! Bl.a. lärde jag mig att ginkgoträdet (Ginkgo Biloba) är en symbol för ett långt liv, överlevnad, styrka och fred. 
Trädet är ett levande fossil! Det växte här på Jorden redan för 200 miljoner år sedan och ser likadant ut idag! Tänk er att dinosaurier gick och tuggade på dessa vackra blad!                                                                                                 
I Hiroshima växer än idag flera ginkgoträd som överlevde dagen då atombomben föll!…och de växer fortfarande! 
Ginkgoträdet kan bli tusen år gammalt! 
Dessutom är Ginkgo Biloba en uppskattad medicinalväxt! Visst är det fantastiskt!
När jag fortsatte googla (på ”ginkgo, stockholm”), fick jag fram att det finns ginkgoträd i Bergianska trädgården (Stockholms botaniska trädgård) och att man även har planterat ginkgoträd längs Hornsgatan i Stockholm! I tisdags hade jag vägarna förbi där, så jag klev av bussen för att leta ginkgoträd. Jag behövde inte leta. Gatan kantades av ginkgoträd hela vägen fram till Mariatorget! Förutom att de är vackra, och säkert bara kommer att bli vackrare med åren, är de tänkta att suga i sig en massa koldioxid från den livliga trafiken nedanför. Himla bra idé! De blir dessutom läckert citrongula på hösten, innan de tappar sina blad! – ”Blad”, förresten… Ginkgoträdet är snarare ett barrträd än ett lövträd, och ”bladen” räknas av botaniker mer som en platta av ihopväxta barr än som löv! 
Kort sagt: Vare sig Ginkgon är ett lövträd eller ett barrträd så är det ett fascinerande träd!                 

Jag kommer säkert att göra fler ginkgosmycken!

Brakvedsblad

I förrgår tog vi en tur i skogen för att titta om det hade hunnit komma några svampar. Ett par vänner berättade nämligen att de hade hittat massor av finfina Karl Johan, minsann! Men, f-n tro’t. De enda svampar som vi hittade var ett par små skrämda kremlor. De fick bli kvar i skogen.

Vacker skogsväg

I brist på svampar att plocka, ägnade jag mig åt att leta vackra trä-bitar istället. Den finaste var ett litet trästycke format som en termitstack, vackert färgad av ärggröna alger. Det åkte förstås ner i svampkorgen. Men, efter några minuter förstod jag att trästycket var bebott av rödmyror! Då åkte det ur korgen fortare än kvickt…Rödmyrorna var det lite knepigare att bli av med…

Jag fick i alla fall med mig några vackra blad hem. Brakveds-blad! 

Silverblad

Jag kom just att tänka på en sommar när jag var tonåring och hade hela mitt rum fullt av burkar med insekter i olika stadier… Det var så spännande att se dem utvecklas. Ibland ritade jag av dem.
En gång kammade jag igenom alla brakveds-buskar jag kunde hitta, på jakt efter ägg och larver av citronfjärilar! Jag hittade aldrig några, vad jag minns. Däremot har det fastnat i mitt minne att citronfjärilarnas larver gillar att mumsa på just brakved. 
Tänk, om jag skulle knåpa ihop ett par citronfjärilslarver av silver och löda fast på de här två bladen! Vore inte det lite kul?…eller kanske inte. 
Kanske jag ska göra nya, ”mask”-ätna blad? På dem skulle det passa bättre med små larver! Frågan är  bara om någon skulle vilja ha ett maskätet blad runt halsen…? Hmm…

P.S. Läste just att bären är lite giftiga och har använts i folkmedicinen. Torkad bark - "frangulabark" - får fart på magen. Används den otorkad kan man bli dålig och väldigt "pruttig" i magen, och det kan braka till ordentligt där bak... Därav namnet!  😆

Sir Väs

När man har bränt några omgångar silverlera har man lärt sig att älska ett speciellt ljud. Det är ljudet som hörs när man tar det brännheta silversmycket och doppar det i vatten*, för att kyla ned det. Mmmm! 
Här är ett kort videoklipp som illustrerar det (glöm inte att ha ljudet på!):

När silverföremålet är nybränt har det en yta som vitt siden. Nästa moment i arbetet är att borsta bort den vita yta så att silverytan kommer i dagen. Det gör man enklast med en mässingsborste. Resultatet blir en matt silveryta. För att få ytan blank  kan man antingen polera den med en agatpenna, eller låta smycket få rumla runt i en trumlare ett tag. Jag valde det senare. 

Så här blev slutresultatet:

Hängande orm
Sir Väs

* Ni som brukar stöpa tenn vid Nyår, ni känner igen ljudet! 🙂

 

 

Hortensia…

När jag skulle börja skriva det här inlägget kunde jag för mitt liv inte minnas namnet på blomman som jag precis har skapat i silver. Det är för VARMT! Hjärnan fungerar inte. När vi var på Azorerna för några år sedan blommade den överallt! Det fanns inte en enda väg som inte kantades av denna blomma. Så jag googlade på ”azorerna, blommar överallt”, och si, första träffen blev hortensia! Just det. Hortensia heter den ju!

Igår var vi på Plantagen för att köpa ett par nya rottingstolar. Inne i butiken gick jag förbi en jättepampig… hortensia. Nej, fel. Jag gick inte förbi den. Jag blev fast där för att invänta rätt ögonblick att helt osedd kunna nypa en av blommorna! De passar ju perfekt som förebilder till vackra smycken! Lika bra som anemonen!

…och ett hortensiasmycke blev det!

Äkta hortensia och en av silver
Färdig men obränd
Färdigt hortensiasmycke
Fädig, bränd och polerad!

Silveranemon

Silveranemon blad äkta...
En katt bland hermelinerna…

Vi hade en koloniträdgård tidigare. Det var underbart att kunna gå och plocka jordgubbar, vinbär, hallon och grönsaker och blommor som man själv hade drivit upp! Men, så var det ju detta med vattning och ogräsplockning varje sommar…Och varje sommar var det som mest jordgubbar att plocka just när man som oftast var på vift. Till slut blev kolonin mer en börda än en tillgång. Därför gjorde vi oss av med vår lilla lott. 
Lite då och då besöker jag koloniområdet för att titta på allt ogräs som vi slipper plocka (jordgubbarna och hallonen försöker jag att blunda för). 
…och så älskar jag att smyga runt och fånga blommor och insekter med kameran (ja, jag är ju så’n…)!
I förrgår, när jag var där med min kamera, fastnade jag vid en liten rugge med höstanemoner. Åh, vad de är vackra! …och: ”Så fint de skulle göra sig som smycken!”, tänkte jag, och nöp av en (schhhhh!)
Jag tog hem den vackra lilla blomman och gjorde en silikonavgjutning av den.
Om du inte såg den första bilden i det här inlägget kan du se hur det gick här:

Avgjutning av höstanemon
Här gör jag en avgjutning i silikon
Finputsning av silveranemonen
Här finputsas den torkade silveranemonen innan den ska brännas…
Anemonen som halssmycke
Här är min höstanemon…bränd, patinerad och polerad!