Nu går det riktigt segt med silverjobbet, vill jag lova! Först trodde jag att det var lödplattan som var boven. Då köpte jag en ny lödplatta, men inte blev det bättre för det. Tvärtom! De små hålen i plattan är så pass stora att de små lodbitarna ramlar ner i dem! Grrrrr! Varför tittade jag inte mer noga innan jag köpte den! Men så är det brännaren också. Jag tycker den känns för o-precis. Det går inte att göra lågan tillräckligt smal. – Eller också är det jag som är för klantig. 
Ett par gånger har lödningen fungerat perfekt. Då har jag blivit jätteglad och börjat tro att jag äntligen har fått in den rätta ”knycken”… men sedan har det gått på tok igen. Då brukar jag tapp sugen och får bita ihop för att inte kasta saker omkring mig…(jag nöjer mig oftast med att skrika, stampa i golvet och svära…). Jag tappar som sagt sugen när allt misslyckas, men det sitter inte i särskilt länge. Jag tänker INTE ge upp!
Författare: annakalla
Liten blåmussla
Det kom ett mejl från Göteborg med en undran om jag möjligen säljer örhängen av avgjutna musslor… hjärt-, ring- eller blåmusslor. Jag tog fram mina sparade strandfynd från Koster och plockade ut de vackraste musselskalen. Efter ytterligare lite mejlkonversation kom vi fram till att vi skulle testa hur den lilla blåmusslan på 2,7 cm skulle göra sig som örhänge.
Efter bränningen krympte de 2,7 centimetrarna till 2,5. Precis lagom.
Ännu en kraschad slända!
Tillgången på döda sländor är betryggande. Tack vare min snälla granne och hennes balkong vid vattnet, har jag nu tillräckligt med sländvingar att gjuta av till kommande silversländor! Detta är den TREDJE sländan som kraschat på hennes balkong under den gångna sommaren!
Lödningskurs
Förra helgen var jag på kurs i Uppsala. Lödnings-kurs! Det var jätteskoj och jag kände mig ganska duktig, faktiskt! Efteråt tyckte jag att jag visste allt om lod, fluss och vitkokning.
Jag brann av iver att fortsätta lödandet hemma!. Jag hade ju ett antal blivande örhängen som väntade på att få sina örstift på plats!
Redan nästa dag satte jag igång! Det allra första försöket gick strålande,
men både det andra och det tredje försöket misslyckades kapitalt.
Jag lyckades inte få lodet (den där pytte-pyttelilla metallbiten som ska sugas in mellan ytorna som ska lödas ihop) på rätt plats. Det satte sig istället som en liten klump, en bit upp på själva stiftet!
Efter dessa båda misslyckanden kände jag mig lite stukad och lusten att fortsätta löda försvann. Nu funderar jag på om lågan på min brännare kanske är för ”inexakt”? Skulle jag ha lyckas bättre med en finare och spetsigare låga? Kanske…?
Eller har jag helt fel underlag?
Efter att ha tagit del av denna eminenta video börjar jag tro att jag måste investera i en ny lödplatta! Det var något jag aldrig snappade upp på kursen!
Eklöv i brons!
I somras fick jag en liten beställning på ett par eklövsörhängen av brons. Tanken var att de skulle matcha det där ”ribbon wrap”-armbandet med ett eklöv på. Eftersom jag har misslyckats med så många bronsbränningar blev de nya eklöven liggandes obrända. lääänge! Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och bränt dem…och det gick bra!
Svamparna har kommit!
Äntligen har svamparna kommit! Vem hade kunnat tro att det skulle bli ett bra svampår, efter den extrema torkan vi fick uppleva i somras!
Vi har bland annat hittat massor av fina, mumsigt stunsiga Karl-Johansvampar! Så, nu har vår gamla torkapparat (med 30 år på nacken!) fått lite annat än silversmycken att jobba med igen.
Så fort jag sätter foten ute i naturen får jag massor av idéer av sådant man skulle kunna använda till smycken av olika slag!.. Vackra blad, frökapslar och blommor…och texturer av olika slag! Texturer från bark, till exempel…eller från svampar! Vilka vackra mönster man kan låna till ett smycke eller en smyckedetalj!
Jag har ingen aning om ifall jag kommer att använda mig av någon av de här texturerna i framtiden, men nu finns de sparade i alla fall.
Ginkgo…
Åh, vad jag älskar ginkgoträdets blad! De är så vackra; de solfjäderformade bladen och de långa smala skaften!
Ginkgoträd är ju inte särskilt vanliga här i Sverige. Därför har jag spanat efter dem när jag varit söderöver. Förgäves. Men, tack vare en vän fick jag chansen att plocka några i lördags! (Tack, Kerstin!) 🙂
Jag googlade för att få veta lite mer om det här vackra trädet. OJ, vad många spännande saker jag fick lära mig! Bl.a. lärde jag mig att ginkgoträdet (Ginkgo Biloba) är en symbol för ett långt liv, överlevnad, styrka och fred.
Trädet är ett levande fossil! Det växte här på Jorden redan för 200 miljoner år sedan och ser likadant ut idag! Tänk er att dinosaurier gick och tuggade på dessa vackra blad!
I Hiroshima växer än idag flera ginkgoträd som överlevde dagen då atombomben föll!…och de växer fortfarande!
Ginkgoträdet kan bli tusen år gammalt!
Dessutom är Ginkgo Biloba en uppskattad medicinalväxt! Visst är det fantastiskt!
När jag fortsatte googla (på ”ginkgo, stockholm”), fick jag fram att det finns ginkgoträd i Bergianska trädgården (Stockholms botaniska trädgård) och att man även har planterat ginkgoträd längs Hornsgatan i Stockholm! I tisdags hade jag vägarna förbi där, så jag klev av bussen för att leta ginkgoträd. Jag behövde inte leta. Gatan kantades av ginkgoträd hela vägen fram till Mariatorget! Förutom att de är vackra, och säkert bara kommer att bli vackrare med åren, är de tänkta att suga i sig en massa koldioxid från den livliga trafiken nedanför. Himla bra idé! De blir dessutom läckert citrongula på hösten, innan de tappar sina blad! – ”Blad”, förresten… Ginkgoträdet är snarare ett barrträd än ett lövträd, och ”bladen” räknas av botaniker mer som en platta av ihopväxta barr än som löv!
Kort sagt: Vare sig Ginkgon är ett lövträd eller ett barrträd så är det ett fascinerande träd!
Jag kommer säkert att göra fler ginkgosmycken!
Brakvedsblad
I förrgår tog vi en tur i skogen för att titta om det hade hunnit komma några svampar. Ett par vänner berättade nämligen att de hade hittat massor av finfina Karl Johan, minsann! Men, f-n tro’t. De enda svampar som vi hittade var ett par små skrämda kremlor. De fick bli kvar i skogen.
I brist på svampar att plocka, ägnade jag mig åt att leta vackra trä-bitar istället. Den finaste var ett litet trästycke format som en termitstack, vackert färgad av ärggröna alger. Det åkte förstås ner i svampkorgen. Men, efter några minuter förstod jag att trästycket var bebott av rödmyror! Då åkte det ur korgen fortare än kvickt…Rödmyrorna var det lite knepigare att bli av med…
Jag fick i alla fall med mig några vackra blad hem. Brakveds-blad!
Jag kom just att tänka på en sommar när jag var tonåring och hade hela mitt rum fullt av burkar med insekter i olika stadier… Det var så spännande att se dem utvecklas. Ibland ritade jag av dem.
En gång kammade jag igenom alla brakveds-buskar jag kunde hitta, på jakt efter ägg och larver av citronfjärilar! Jag hittade aldrig några, vad jag minns. Däremot har det fastnat i mitt minne att citronfjärilarnas larver gillar att mumsa på just brakved.
Tänk, om jag skulle knåpa ihop ett par citronfjärilslarver av silver och löda fast på de här två bladen! Vore inte det lite kul?…eller kanske inte.
Kanske jag ska göra nya, ”mask”-ätna blad? På dem skulle det passa bättre med små larver! Frågan är bara om någon skulle vilja ha ett maskätet blad runt halsen…? Hmm…
P.S. Läste just att bären är lite giftiga och har använts i folkmedicinen. Torkad bark - "frangulabark" - får fart på magen. Används den otorkad kan man bli dålig och väldigt "pruttig" i magen, och det kan braka till ordentligt där bak... Därav namnet! 😆
Flera ormar!
Jag har varit väldigt orm-inspirerad den sista tiden! Lika bra att smida medan järnet är varmt…så det har blivit några fler.
Jag har kommit på att dessa ormar är lika passande för killar som för tjejer!..( Så sätt igång och beställ, killar! )
De två senaste ormarna ser ut så här:
När jag tillverkar dessa ormar måste jag snurra upp dem på en specialgjord ställning:
Fast just den här ormen var lite kinkig att få till, så den hamnade bland silversoporna:
Nu ligger den bland en massa överbliven silverlera och väntar på att bli återanvänd. Vem vet…Kanske den kommer att bli en slända i sitt nästa liv?…Eller en liten blomma?
Sir Väs
När man har bränt några omgångar silverlera har man lärt sig att älska ett speciellt ljud. Det är ljudet som hörs när man tar det brännheta silversmycket och doppar det i vatten*, för att kyla ned det. Mmmm!
Här är ett kort videoklipp som illustrerar det (glöm inte att ha ljudet på!):
När silverföremålet är nybränt har det en yta som vitt siden. Nästa moment i arbetet är att borsta bort den vita yta så att silverytan kommer i dagen. Det gör man enklast med en mässingsborste. Resultatet blir en matt silveryta. För att få ytan blank kan man antingen polera den med en agatpenna, eller låta smycket få rumla runt i en trumlare ett tag. Jag valde det senare.
Så här blev slutresultatet:
* Ni som brukar stöpa tenn vid Nyår, ni känner igen ljudet! 🙂