Etikett: finsilver

Fiasko!

Blommande doftranka

Nu blommar doftrankan i fönstret. Vilka vackra blommor!…och vilka ljuvliga dofter de sprider i rummet! …och, Vilken vacker form för ett par örhängen!, tänkte jag. Så jag nöp av ett par av blommorna, spetsade dem på varsin tandpetare, blandade till lite ny ”silverpasta” och penslade på ett första lager silver.

När man torkar silver som man penslat på blad eller blommor, får man inte ha för bråttom. Det går inte att använda värmetork. Då kan blomman/bladet börja skrumpna och allt blir pannkaka.
Eftersom det var rätt sent på kvällen, använde jag svamptorken…men bara för att blåsa lite…med rumsvarm luft. Det fungerade bra, så jag hann pensla på ett andra lager silver innan det var dags att gå och sova. Det här lagret gjorde jag lite tjockare än det första. 

Två doftrankeblommor...
Nu har blommorna fått två lager silverpasta och är färdiga för natten

Jag kände på mig att allt skulle gå jättebra! Inte den minsta lilla onda aning hade jag… 
Allt såg också bra ut nästa morgon, men jag förstod ganska snart att jag nog hade haft lite för bråttom. De två lagren silver som jag hunnit pensla på kvällen innan, räckte inte för att ge stöd åt nästa lager. Nu hade nämligen själva blommorna börjat mjukna lite…
Ganska snart insåg jag att det var lika bra att ”lägga ner” mitt doftranke-projekt. 

Trasiga blommor...

Trots allt är det ingen större skada skedd. De vissnande blommorna var lite sega, så de gick lätt att lirka ut ur sina silverfodral utan att de gick sönder. Med hjälp av lite vatten och en spatel har silvret blivit till användbar silverpasta igen! 😊

Misslyckade blommor blir ny silverpasta...

 

 

Hortensia…

När jag skulle börja skriva det här inlägget kunde jag för mitt liv inte minnas namnet på blomman som jag precis har skapat i silver. Det är för VARMT! Hjärnan fungerar inte. När vi var på Azorerna för några år sedan blommade den överallt! Det fanns inte en enda väg som inte kantades av denna blomma. Så jag googlade på ”azorerna, blommar överallt”, och si, första träffen blev hortensia! Just det. Hortensia heter den ju!

Igår var vi på Plantagen för att köpa ett par nya rottingstolar. Inne i butiken gick jag förbi en jättepampig… hortensia. Nej, fel. Jag gick inte förbi den. Jag blev fast där för att invänta rätt ögonblick att helt osedd kunna nypa en av blommorna! De passar ju perfekt som förebilder till vackra smycken! Lika bra som anemonen!

…och ett hortensiasmycke blev det!

Äkta hortensia och en av silver
Färdig men obränd
Färdigt hortensiasmycke
Fädig, bränd och polerad!

Silveranemon

Silveranemon blad äkta...
En katt bland hermelinerna…

Vi hade en koloniträdgård tidigare. Det var underbart att kunna gå och plocka jordgubbar, vinbär, hallon och grönsaker och blommor som man själv hade drivit upp! Men, så var det ju detta med vattning och ogräsplockning varje sommar…Och varje sommar var det som mest jordgubbar att plocka just när man som oftast var på vift. Till slut blev kolonin mer en börda än en tillgång. Därför gjorde vi oss av med vår lilla lott. 
Lite då och då besöker jag koloniområdet för att titta på allt ogräs som vi slipper plocka (jordgubbarna och hallonen försöker jag att blunda för). 
…och så älskar jag att smyga runt och fånga blommor och insekter med kameran (ja, jag är ju så’n…)!
I förrgår, när jag var där med min kamera, fastnade jag vid en liten rugge med höstanemoner. Åh, vad de är vackra! …och: ”Så fint de skulle göra sig som smycken!”, tänkte jag, och nöp av en (schhhhh!)
Jag tog hem den vackra lilla blomman och gjorde en silikonavgjutning av den.
Om du inte såg den första bilden i det här inlägget kan du se hur det gick här:

Avgjutning av höstanemon
Här gör jag en avgjutning i silikon
Finputsning av silveranemonen
Här finputsas den torkade silveranemonen innan den ska brännas…
Anemonen som halssmycke
Här är min höstanemon…bränd, patinerad och polerad!

Saltsked

Häromdagen tillverkade jag en liten silversak på ren impuls. 
Vår dotter Siri, på tillfälligt besök i Sverige, fick en liten burk ramslöks-salt från försommarens skörd av ramslöks-knoppar. Det är så smakrikt och drygt att man bara behöver ta pyttelite varje gång. Därför behövdes hon en pytte-sked, tyckte jag. Så därför gjorde jag en sådan.

Saltsked i ramslökssalt

Eftersom flera gav saltskeds-idén ”tummen upp”,  passar jag nu på att göra några till.
Siris sked blev lite för tunn. Det fick som följd att den inte bara blev lite för bräcklig, den började också smälta lite när jag brände den med gasbrännaren. Därför har jag byggt på den med mer silverlera i efterhand. 
Sked nr. 2 gjorde jag 0,3 mm tjockare. Den började också nästan att smälta då jag brände den (det gäller att aldrig låta lågan vara stilla på en och samma plats, när man bränner så tunna saker. Det är lätt att glömma, om man tänker på annat under ett par sekunder…)!

Här bränner jag om Siris sked, tillsammans med den nya (närmast)

Nu har jag börjat på en ny sked.
Först har jag ritat och skurit ut själva formen till en plastmall.  Därefter kavlade jag ut ett lager silverlera (1 mm tjockt). Efter att ha fört över formen från mallen skar jag ut det som ska bli skeden. 

Skeden skärs ut

Som skärverktyg använde jag ett hemmagjort verktyg – en insektsnål (som jag har fixat ett handtag till)!.. Ja, en gång i tonåren samlade jag faktiskt på insekter! Jag avlivade dem med ättikseter och spetsade sedan upp dem på väldigt tunna nålar!… (Jag skäms!..men ser det som preskriberat idag, ca 50 år senare). När jag blev klokare blev dessa nålar liggandes, men här kom en av dem till användning!

Sked i formvagga

För att kunna forma skedarna tillverkade jag en liten ”vagga”, av cernitlera, där jag lätt kan forma dem. Ganska fiffigt, tycker jag själv! 🙂
Nu återstår bara torkning, finslipning, bränning och polering!

Saltsked

Vår Siri är på besök. Igår fick hon en liten burk hemmagjort örtsalt. Inte vilket örtsalt som helst, utan ramslökssalt! Det är bland det ljuvligaste man kan smaka….och drygt är det också!

Tänkte att det vore synd om hon överdoserar. En liten sked…en pytteliten sådan, borde hon ha till sitt ramslökssalt. Så därför gjorde jag en idag. Inte världens vackraste, men liten och ganska söt. Praktisk också.

Saltsked

 

Viol nummer fem, sex och sju

Samtidigt som  det ju blir alldeles extra stökigt runtomkring mig, är det väldigt händigt att jobba med flera olika saker samtidigt. 
Parallellt med den stora sländan har jag jobbat med tre nya violer. De blev klara idag! 
Tre violer tillsammans med äkta penséerDe här violerna var nummer fem, sex och sju i ordningen. Fastän jag nu borde ha lite rutin på dessa, stöter jag på olika små problem varje gång jag påtar ihop en ny.  Det är det som gör hantverket så roligt, tror jag. Skulle det gå på rutin skulle nog en stor del av tjusningen försvinna.

Obrända violer framifrån och bakifrånSkjuts in i ugnen

Stor slända behöver stor åkpåse

Nu är den färdig…den specialbeställda silversländan som har ett ”hemligt budskap” på magen (som just får vara ”hemligt” ett tag till! 🙂

Färdig silverslända

Kroppen är modellerad av korklera som fått ett tjockt hölje av silver. Vingarna, däremot, är uppbyggda med äkta trollsländevingar som grund! De kommer från den slända som dödskraschade på en grannes balkong, tidigare i somras…
Ving-collageFör att göra vingarna stadigare än de varit på föregående sländor jag gjort, fick de här en armering av hård silverplåt (sterlingsilver) i själva vingfästena. Korkhuvudet tog jag bort och ersatte med ett av solitt silver. Det blev bäst och snyggast.
Den här sländan är ganska stor. Faktiskt i största laget för de små linnepåsar jag brukar leverera mina smycken i. 

Trång åkpåse…Men en liten åkpåse måste den få! Jag bestämde mig för att göra en med lite bättre passform. 
Vilken tur jag hade som hittade ett stort stycke naturfärgat linnetyg på Stockholms Stadsmission! Precis vad jag hade tänkt leta efter i någon tygaffär! ….och nu fick jag äntligen användning för mitt gamla tygtrycks-jox också! (De grejerna har jag inte använt sedan jag sydde bebishättor till Siri!…med små blåvingar och nyckelpigor på 🙂

Lagom stor åkpåse!

Skrammelhjärta…

Det är inte bara gamla sländor som jag har tagit mig an och förbättrat, den här veckan. Nu har jag äntligen också tagit mig an ett hjärta som har legat och skramlat sedan tidigt i våras. Jag var inte helt nöjd med ytan…och då blir det som det brukar bli: jag blir frustrerad, lägger allt åt sidan och”glömmer” det hela, tills inspirationen eventuellt rinner på, nå’n gång. Det har den gjort nu.

Förresten, inte har hjärtat legat och ”skramlat”…Nej, det har hängt och dinglat. Men nu skramlar det minsann!

Du undrar kanhända vad det är som skramlar?..och varför? Nu ska du få veta hemligheten:
Jo, när hjärtat var färdigbränt och putsat tyckte jag att det behövde glansas upp bättre, så jag la det i trumlaren. Det är en liten burk med trumlingsmedia (rostfria små kulor och stavar). Tillsammans med lite vatten och diskmedel får silversakerna trumla runt där ett tag, tills de blivit högblanka. 
När man gör ihåliga saker som ska brännas, måste de ha ett hål där den upphettade luften kan pysa ut. Annars exploderar de. 
Det här lilla hjärtat har således också ett hål. Det sitter på baksidan.      
I det hålet lyckades en liten rostfri stav från trumlingsmediat trilla in. Hittills har jag inte lyckats med att få ut den igen, så den får nog ligga kvar där och skramla…

Nygamla sländor

Ett bra sätt att använda väntetiden (på stämpeln) är att ta hand om tre sländor som jag faktiskt skapade i början av mars. När jag då skulle ge dem slut-finishen (konstigt ord…) upptäckte jag att vingfästena var för veka. Efter det fick de ligga i fyra månader, fram tills nu!

Nybrända sländor
Nybrända, putsade och patinerade i leversulfat ( de två första)

Jag har nu förstärkt vingfästena, på både ovan- och undersidorna genom att lägga på några extra lager med silverpasta. Nu är de inte bara starka, de är även putsade och patinerade…färdiga att flyga vidare!

Första flygturen gick över Frösjön idag!

Tre flygande silversländor

 

Lustig association…

Ena minuten jobbar jag med silver. Den andra minuten jobbar jag med brons. Det gäller att inte ”smitta” de bägge metallerna med varandra. Då blir inte slutresultatet bra!
När jag har många saker på gång (som nu!) och vill växla från den ena metallen till den andra, brukar jag helt enkelt lägga en servett över det jag just jobbat med (vem orkar städa bordet stup i ett!?).

Idag, när jag hade jobbat med silverblad och silversländor, behövde jag fila lite på ett par små bronslöv. Praktiskt då, att bara lägga en servett ovanpå allt annat.
När slipningen var färdig samlade jag allt på servetten..och plötsligt kom jag att tänka på ett foto jag tog på Kreta, för drygt en månad sedan:

Bilder som påminner om varandra...
Ser ni likheten?