Många saker på gång samtidigt!

De senaste dagarna har jag hållit på med flera saker samtidigt. Det spruckna maskrosbladet har jag nu patinerat i ammoniak-ångor, inget annat. Tycker att det räcker. Det har fått en mörkare, lite ”gyllengrön” nyans. Jag har

Maskrosblad och guldlim
Guldnyansen känns lite för gul…

också köpt guldpulver (som jag kan använda till smink också! )! Jag har testat att blanda det med epoxylim. Det gick bra, men jag är liiiite fundersam när det gäller guldnyansen. Den känns för varm…för varmt gul. Jag avvaktar ett tag med att fylla i den där sprickan. Kanske jag hittar någon annan metod… Kanske det finns några bra tips, därute?

Istället för att laga maskrosblad har jag pysslat med en massa andra saker,

Silikonavgjutningar
Utblommad jasmin och svinmålla

 bl.a. att göra avgjutningar av vackra små naturföremål. Vad sägs t.ex om knoppar från svinmålla, pyttesmå gatukamomillblommor eller utblommade jasminblommor? Jättevackert! Om det nu blir några silversmycken av det här i slutänden, det är en annan fråga. 

Jag har också plockat små violer för att göra mallar till lite mindre silvervioler än de jag gjort tidigare. 

Mall till blivande silverviol!
Det här ska bli en mall till en lite mindre silverviol…

Sist, men inte minst, har jag börjat jobba på en ny silverslända! Den här gången utgår jag från äkta sländevingar, liksom då jag skapade min allra första silverslända – Siris Silverslända!  Den här sländan kommer att bli lite större. Vingarna kommer från den slända min gulliga granne hittade död på sin balkong (och överlät till mig). Det är en annan art än den ”mosaikslända” jag fick vingarna från förra gången.

Död slända

 Det här är en ”fyrfläckig trollslända”.  Den har bredare, mer bastanta vingar.  Kroppen (som får bli längre och smalare)  har jag nu modellerat fram  av korklera. När den är bestruken med tillräckligt många lager silverpasta och har torkat ordentligt är det dags för bränning. Då kommer korkleran att brinna bort. Kvar blir den ihåliga kroppen!

Sländekropp av korklera

Det jag jobbar med nu, efter att ha bestrukit vingarna med de första silverskikten, är en förstärkning för själva fästet i kroppen. Den här gången ska jag testa med små flikar av ganska kraftig silver-plåt (sterlingsilver). Jag tror att de kommer att kunna fästas på vingarnas undersida utan att det ser för klumpigt ut.

Sländevingar med sterling-förstärkning

Fortsättning följer!

Inte många smycken kvar…

Nu har jag inte så många smycken kvar, här hemma. 
Idag träffade jag nämligen Gunilla, som har den lilla butiken på Sydkoster! Det ska bli jättespännande att se om någon av hennes kunder faller för något av mina smycken! 

Ihopsamlade smycken
Klara för transport till Koster! (27 stycken, inkl. ”Kostertisteln” jag gjorde igår kväll!)

Visst ser det välorganiserat och prydligt ut? Inte likt mig alls, faktiskt. Men ibland överraskar jag t.o.m. mig själv! 

AJ, som tusan!!!

I eftermiddags, när jag skulle ta upp en så’n där tandtråds-mackapär ur sin påse STACK jag mig! Jag stack mig på en martorns-tagg. Det var lite oväntat. 

Martorn bland tandtråden
Det stack till!

När vi var på Kreta, för några veckor sedan, upptäckte jag att det växte massor av martorn överallt! (Det var faktiskt på ”Zorbas strand”…Den där stranden där Zorba dansar, ni vet. Jag hoppas att han lyckades undvika att sticka sig på en av de där vassa sakerna..) Jag kollade noga upp vad det var för sort och det visade sig att det var exakt samma art som kallas för ”Kostertistel”*, hemma i Sverige. I Sverige är den sällsynt och fridlyst, men på norra Kreta är den jättevanlig! Naturligtvis kom idén att knycka en topp av en planta för att gjuta av hemma, till ett smycke! Ett Koster-smycke! Men, hur skulle jag förvara den lilla vassa saken? Jo! Jag hade ju med mig en liten påse sådana där tandtråds-hållare! Där låg den säkert! 

När vi kommit hem kunde jag för mitt liv inte minnas var jag hade lagt martorns-rosetten. Jag letade på alla tänkbara ställen utom på det rätta.

Imorgon ska jag träffa min kontakt på Koster. Då ska jag överlämna allt glitter som kanske kan vara av intresse för  besökarna i hennes butik. Allt är sorterat, etiketterat och lagt i påsar. Så sent som i eftermiddags trodde jag att allt var klart. – Men nu kommer alltså ytterligare ett smycke att läggas till de andra. Kostertistel från Zorbas strand!

Martorn i finsilver
Martorn i finsilver!

*Kostertisteln är egentligen ingen tistel alls, fast det känns så. Den är faktiskt närmare släkt med maskrosor och prästkragar än med tistlar.

Martorn
Martorn på Zorbas strand

Nu har jag silver till nya kulor!

I eftermiddags tyckta jag att bladen var mogna för en ny bränning.
Min förväntan var stor!

Silverbladen på väg in i ugnen
Skjuts in i ugnen!
Tömning av ugnen
Nu ska det vara klart…

…och allt såg bra ut först..

Fina blad
Så här långt ser det bra ut…

…men, efter ytterligare lite putsande insåg jag att det inte hade gått så bra som jag hade hoppats, ändå. 

Två spruckna löv
4-2=2

Nu har jag ingen lust att hänga läpp för det här längre. Två blad blev perfekta (nåja..halvlyckade) i alla fall! …och tänk, nu har jag mer silver att smälta ner till fina silverkulor! Silverkulor är bra att ha. Dem kan man ju använda till en massa spännande saker! 

De två lyckade bladen
De två (halv-)lyckade bladen…

P.S.
Min egen teori är att silverpastan jag använde till bladen inte var riktigt ren. Den är gjord av återvunnet spill – slipdamm och småbitar av silverlera som blivit över då jag arbetat. Förmodligen har små partiklar från slipdukarna kommit med så att silverpastan blivit ”kontaminerad”. Därför har inte silvret sintrat som det ska, då jag bränt det.
De här smyckena får bli mina egna. Jag vill ju inte sälja något som kan brytas av när man putsar det! Men jag är faktiskt glad över dem..särskilt över citronbladet (bilden ovan till vänster) ! Gillar det skarpt!

Nu räcker det…

 

Blåstång av finsilver
Blåstång från Kosterhavet

Nu har jag säkert gjort tillräckligt många saker med anknytning till hav och saltstänkta stränder. Det både räcker och blir över, skulle jag tro. 
Det sista jag blev färdig med var några små bitar blåstång av finsilver. Förlagorna plockade jag på en strand på Nordkoster.
Det märkliga med dessa tångruskor är att de nästan saknade blåsor på stjälkarna.
För att vara på den säkra sidan frågade jag den jourhavande biologen Didrik, på Naturhistoriska Riksmuséet. Han svarade:
”På vågexponerade lokaler saknar de ibland blåsor och västra Koster får nog anses kvala in som vågexponerat!” Så då vet vi alltså det! 
I ”Vattenkikaren” står mer att läsa om just det… (Ja, ja..jag vet att jag är lite av naturnörd!)

Några små silverfiskar har jag också gjort sedan senast jag skrev här, men vilken art de hör till kan nog inte ens jourhavande biolog klura ut…

Silverfiskar
Silverfiskar

Jag tycker faktiskt att de gör sig bäst i ett litet stim så här. Trots det hoppas jag att var och en av dem kommer att hänga runt någons hals i framtiden. 
Smyckena här nedan kommer förhoppningsvis att hänga och dingla från någons örsnibb:
Marina örhängenFörlagorna till dem är hjärtmussla (längst till vänster) och skal från sjöborrar.
Visste ni förresten att man kan äta sjöborrar! Det upptäckte jag nyss, när jag började googla på dem. Hjärtmusslan är ätlig den också! Inte så mycket mat i en sådan, men det är kanske bra att veta om det kniper?

Citat från artikel av Tove Oskarsson Henckel, SvD  29 sep, 2015

 

 

 

Laddar inför Koster

Det var ett tag sedan jag skrev något nytt här, men tro inte att jag har suttit och rullat tummarna för det! Nej, jag har jobbat med att knåpa ihop ett par beställningsjobb (Silvervioler). De finns med i bildgalleriet, men det skulle bli lite tjatigt om jag skriver och berättar om samma saker som jag gjort tidigare?
På schemat just nu – och ett tag framöver – står fler marina smycken!
I sommar får jag nämligen chansen att sälja smycken genom en liten hantverksbutik på Syd-Koster! Det är faktiskt anledningen till att jag hittills har lagt en viss tonvikt på havs-inspirerade smycken!
De flesta jag hittills har gjort ligger rätt mycket arbete bakom. Några har dessutom en ganska hög silvervikt, och det påverkar ju priset en del.
Därför tänker jag nu skapa lite enklare och lättare smycken som kanske bättre passar semestrande turisters plånböcker!
Vad sägs till exempel om om dessa små silversnäckor att bära runt halsen?

silversnäckor
Två silversnäckor att bära om halsen

…och här är ett par silverörhängen med struktur från skalet av en sjöborre! De väger tillsammans inte mer än knappt 6,35g och klirrar fint 🙂
Sådana ska jag göra några fler av. Likaså snäck-halsbanden, tror jag…

Sjöborre-örhängen
Med struktur från en sjöborre

Man ska ha tur om man får se en sjöborre på vår svenska västkust. De trivs bäst på lite djupare vatten. 
Har du riktigt mycket tur kan du kanske hitta ett uppspolat skal från en sjöborre (som haft mindre tur).  Annars finns det kanske någon livs levande att titta på hos Naturum!

På Kreta satt de däremot på var och varannan sten i varenda hamn! Inte så kul att sätta ner foten på en sådan (enligt de som har testat)!

Kretensiska sjöborrar
Sjöborrar i Chanias hamn, Kreta

 

Ostronskal och havstulpaner

1 maj, 2018

Aldrig tidigare har jag tittat så nära på ostronskal som jag har tagit mig tid att göra nu. Inte så sällan ser man skal som format sig runt stenar eller snäckskal…Ja, liksom ”murat in” dem. När jag ser sådana märkliga saker vill jag lära mig mer om det. Men jag har långt till ostronvatten, så jag får väl googla. 

Havstulpaner är också spännande varelser! Konstigt nog verkar de föredra att sätta sig fast på blåmusslor framför ostron. Därför har jag hjälpt dem på traven litegrann.

Ostronskalssmycken
Ostronskal med havstulpaner

 

Ormarna har vaknat!

20 april, 2018

Varning för ormar!
Varning för ormar!

Efter den extremt långa vintern har ormarna äntligen vaknat i Öby Kulle! Naturfreak, som jag är, har jag redan hunnit lura med mig min gubbe dit två gånger under loppet av en vecka!
Det är fantastiskt att få komma dessa vackra varelser så nära! De har även inspirerat mig till ett nytt smycke! En orm av renaste finsilver!

Viol!

18 april, 2018

Fotot jag lade in igår, det var ju en schablon till en viol! Nu har jag jobbat med den, av och till, i flera dagar. Idag blev den färdig!

Viol-halssmycke
Violen som halsband

Man kan bära den både som halsband och som brosch.
Fiffigt va (tack igen, Kricko!)! 

Violsmycket som brosch
Violen som brosch
Baksidan av smycket
Med en säkerhetsnål blir smycket enkelt till en brosch!

Nu ska jag bekänna någonting: Ursprungsviolen, den som fick bli förebild för schablonen, den knyckte jag! Ja, jag nöp av den i smyg från en stor violplanta på en plantskola! Men, jag lugnade mitt dåliga samvete med att just den blomman säkert skulle hunnit vissna långt innan plantan köpts och planterats någonstans. Visst!? …och ibland har ju nöden ingen lag. 

Det är lika spännande varenda gång man doppar ett silversmycke i ett patineringsbad! Oftast doppar man korta stunder och sköljer (för att stoppa förloppet)…doppar och sköljer, doppar och sköljer… Ibland uppstår bara en gul färgskiftning som mörknar litegrann för varje dopp, tills färgen är varmt brunaktig. Andra gånger skimrar föremålen i regnbågens alla färger! Det är synd att patinan nöts av så lätt, men huvudsyftet med patineringen är att få detaljer att framstå tydligare. 
Här är några bilder av violens svavelbad (i blommans mitt har jag faktiskt penslat på lite koncentrerad svavellever-gelé).

Violsmycke i patinerings-dopp
Violen tar sig ett svavellever-bad
Violsmycke efter patinering
Innan slutputsningen

Keum-boo!

15 april, 2018

Jag har flera gånger sett silversaker med fina gulddetaljer. Det skulle ju kunna sätta en extra piff på vissa smycken! Men, hur gör man sån’t? Hur förgyller man silver? 
Google hade förstås svaret: Keum-boo! Det är en urgammal koreansk metod att förgylla silver. Man kan faktiskt få 24 karats guldfolie att ”smälta ihop” med silver genom att använda hög värme tillsammans med tryck.
Himla spännande! Det måste jag bara testa!
Det enda jag behövde skaffa för att kunna sätta igång var guldfolie. Här gäller inte vanligt supertunt bladguld som man förgyller tavelramar med. Nej, till Keum-Boo behövs en tjockare guldfolie, och 24 karat ska det vara. 

24 karats guldfolie

Jag köpte den allra minsta biten (110 x 18 mm) som gick att beställa. Den kostade bara 469 kr. Som hittat! 

Här ligger silverhjärtat på den heta spisplattan. En liten bit guldfolie trycks och gnuggas fast på hjärtat.

…Så plockade jag fram två små pyttehjärtan av silver som har legat och väntat ett tag. De har väntat på att jag skulle bestämma mig för vad det skulle bli av dem. De var ju  lämpliga testobjekt!
Förgyllningen av det första hjärtat gick perfekt! En av spisplattorna fick fungera som värmekälla. Jag klippte av en liten bit guldfolie som jag lyfte upp med en pensel och placerade på det heta hjärtat. Med en agatpenna pressade jag fast guldet på hjärtat. Det var nästan som trolleri! De två metallerna ”gifte sig” med varandra och blev ett! Fantastiskt!
Med hjärta nr 2 gick det inte lika bra. Penseln jag använda för att lyfta upp guldfolien med smälte när den nuddade det heta hjärtat! Attans!!! Att jag lyckades så bra med det första hjärtat var alltså ren och skär tur

Ett lyckat Keum-Boo-hjärta och ett misslyckat…

Nu har jag lärt mig något nytt!