Handgjorda silversmycken, mm…
Vår Siri är på besök. Igår fick hon en liten burk hemmagjort örtsalt. Inte vilket örtsalt som helst, utan ramslökssalt! Det är bland det ljuvligaste man kan smaka….och drygt är det också!
Tänkte att det vore synd om hon överdoserar. En liten sked…en pytteliten sådan, borde hon ha till sitt ramslökssalt. Så därför gjorde jag en idag. Inte världens vackraste, men liten och ganska söt. Praktisk också.
Det är inte bara gamla sländor som jag har tagit mig an och förbättrat, den här veckan. Nu har jag äntligen också tagit mig an ett hjärta som har legat och skramlat sedan tidigt i våras. Jag var inte helt nöjd med ytan…och då blir det som det brukar bli: jag blir frustrerad, lägger allt åt sidan och”glömmer” det hela, tills inspirationen eventuellt rinner på, nå’n gång. Det har den gjort nu.
Förresten, inte har hjärtat legat och ”skramlat”…Nej, det har hängt och dinglat. Men nu skramlar det minsann!
Du undrar kanhända vad det är som skramlar?..och varför? Nu ska du få veta hemligheten:
Jo, när hjärtat var färdigbränt och putsat tyckte jag att det behövde glansas upp bättre, så jag la det i trumlaren. Det är en liten burk med trumlingsmedia (rostfria små kulor och stavar). Tillsammans med lite vatten och diskmedel får silversakerna trumla runt där ett tag, tills de blivit högblanka.
När man gör ihåliga saker som ska brännas, måste de ha ett hål där den upphettade luften kan pysa ut. Annars exploderar de.
Det här lilla hjärtat har således också ett hål. Det sitter på baksidan.
I det hålet lyckades en liten rostfri stav från trumlingsmediat trilla in. Hittills har jag inte lyckats med att få ut den igen, så den får nog ligga kvar där och skramla…
Ett bra sätt att använda väntetiden (på stämpeln) är att ta hand om tre sländor som jag faktiskt skapade i början av mars. När jag då skulle ge dem slut-finishen (konstigt ord…) upptäckte jag att vingfästena var för veka. Efter det fick de ligga i fyra månader, fram tills nu!
Jag har nu förstärkt vingfästena, på både ovan- och undersidorna genom att lägga på några extra lager med silverpasta. Nu är de inte bara starka, de är även putsade och patinerade…färdiga att flyga vidare!
Första flygturen gick över Frösjön idag!
Ena minuten jobbar jag med silver. Den andra minuten jobbar jag med brons. Det gäller att inte ”smitta” de bägge metallerna med varandra. Då blir inte slutresultatet bra!
När jag har många saker på gång (som nu!) och vill växla från den ena metallen till den andra, brukar jag helt enkelt lägga en servett över det jag just jobbat med (vem orkar städa bordet stup i ett!?).
Idag, när jag hade jobbat med silverblad och silversländor, behövde jag fila lite på ett par små bronslöv. Praktiskt då, att bara lägga en servett ovanpå allt annat.
När slipningen var färdig samlade jag allt på servetten..och plötsligt kom jag att tänka på ett foto jag tog på Kreta, för drygt en månad sedan:
De senaste dagarna har jag hållit på med flera saker samtidigt. Det spruckna maskrosbladet har jag nu patinerat i ammoniak-ångor, inget annat. Tycker att det räcker. Det har fått en mörkare, lite ”gyllengrön” nyans. Jag har
också köpt guldpulver (som jag kan använda till smink också! )! Jag har testat att blanda det med epoxylim. Det gick bra, men jag är liiiite fundersam när det gäller guldnyansen. Den känns för varm…för varmt gul. Jag avvaktar ett tag med att fylla i den där sprickan. Kanske jag hittar någon annan metod… Kanske det finns några bra tips, därute?
Istället för att laga maskrosblad har jag pysslat med en massa andra saker,
bl.a. att göra avgjutningar av vackra små naturföremål. Vad sägs t.ex om knoppar från svinmålla, pyttesmå gatukamomillblommor eller utblommade jasminblommor? Jättevackert! Om det nu blir några silversmycken av det här i slutänden, det är en annan fråga.
Jag har också plockat små violer för att göra mallar till lite mindre silvervioler än de jag gjort tidigare.
Sist, men inte minst, har jag börjat jobba på en ny silverslända! Den här gången utgår jag från äkta sländevingar, liksom då jag skapade min allra första silverslända – Siris Silverslända! Den här sländan kommer att bli lite större. Vingarna kommer från den slända min gulliga granne hittade död på sin balkong (och överlät till mig). Det är en annan art än den ”mosaikslända” jag fick vingarna från förra gången.
Det här är en ”fyrfläckig trollslända”. Den har bredare, mer bastanta vingar. Kroppen (som får bli längre och smalare) har jag nu modellerat fram av korklera. När den är bestruken med tillräckligt många lager silverpasta och har torkat ordentligt är det dags för bränning. Då kommer korkleran att brinna bort. Kvar blir den ihåliga kroppen!
Det jag jobbar med nu, efter att ha bestrukit vingarna med de första silverskikten, är en förstärkning för själva fästet i kroppen. Den här gången ska jag testa med små flikar av ganska kraftig silver-plåt (sterlingsilver). Jag tror att de kommer att kunna fästas på vingarnas undersida utan att det ser för klumpigt ut.
Fortsättning följer!
Nu har jag inte så många smycken kvar, här hemma.
Idag träffade jag nämligen Gunilla, som har den lilla butiken på Sydkoster! Det ska bli jättespännande att se om någon av hennes kunder faller för något av mina smycken!
Visst ser det välorganiserat och prydligt ut? Inte likt mig alls, faktiskt. Men ibland överraskar jag t.o.m. mig själv!
I eftermiddags tyckta jag att bladen var mogna för en ny bränning.
Min förväntan var stor!
…och allt såg bra ut först..
…men, efter ytterligare lite putsande insåg jag att det inte hade gått så bra som jag hade hoppats, ändå.
Nu har jag ingen lust att hänga läpp för det här längre. Två blad blev perfekta (nåja..halvlyckade) i alla fall! …och tänk, nu har jag mer silver att smälta ner till fina silverkulor! Silverkulor är bra att ha. Dem kan man ju använda till en massa spännande saker!
P.S.
Min egen teori är att silverpastan jag använde till bladen inte var riktigt ren. Den är gjord av återvunnet spill – slipdamm och småbitar av silverlera som blivit över då jag arbetat. Förmodligen har små partiklar från slipdukarna kommit med så att silverpastan blivit ”kontaminerad”. Därför har inte silvret sintrat som det ska, då jag bränt det.
De här smyckena får bli mina egna. Jag vill ju inte sälja något som kan brytas av när man putsar det! Men jag är faktiskt glad över dem..särskilt över citronbladet (bilden ovan till vänster) ! Gillar det skarpt!
Idag brände jag mina senaste smycken, några vackra löv. Bl.a var det ett löv från ett citronträd och ett par små blad från ett Johannesbröd-träd. Smårunda och söta. Hela veckan har jobbat med mina silverblad…penslat på några lager silverpasta varje dag. Många lager har det blivit. Tillräckligt många – trodde jag, ja!
Det var med stor förväntan jag tog ut dem ur ugnen. Åh, vad fina de blev!
Man fylls av en lyckokänsla när man håller något vackert i handen, något man lyckats skapa!
Men, lyckan varade inte särskilt länge.
Efter patineringsbadet började jag finputsa smyckena och tog i lite mer. Det var då det ena lövet efter det andra sprack!
Då svor jag! (”Anfäkta och anamma!” sa jag inte. Inte ”Attans bananer” eller ”Ap-röv” heller. Nej, mycket fulare saker…!)
Det var inte första gången jag gjorde misstaget att ha för bråttom. Antagligen var det inte den sista gången heller.
Närmast på schemat står nu att försöka rädda de minst spruckna bladen genom att lägga på fler lager silverpasta.
Fortsättning följer…
Nu har jag säkert gjort tillräckligt många saker med anknytning till hav och saltstänkta stränder. Det både räcker och blir över, skulle jag tro.
Det sista jag blev färdig med var några små bitar blåstång av finsilver. Förlagorna plockade jag på en strand på Nordkoster.
Det märkliga med dessa tångruskor är att de nästan saknade blåsor på stjälkarna.
För att vara på den säkra sidan frågade jag den jourhavande biologen Didrik, på Naturhistoriska Riksmuséet. Han svarade:
”På vågexponerade lokaler saknar de ibland blåsor och västra Koster får nog anses kvala in som vågexponerat!” Så då vet vi alltså det!
I ”Vattenkikaren” står mer att läsa om just det… (Ja, ja..jag vet att jag är lite av naturnörd!)
Några små silverfiskar har jag också gjort sedan senast jag skrev här, men vilken art de hör till kan nog inte ens jourhavande biolog klura ut…
Jag tycker faktiskt att de gör sig bäst i ett litet stim så här. Trots det hoppas jag att var och en av dem kommer att hänga runt någons hals i framtiden.
Smyckena här nedan kommer förhoppningsvis att hänga och dingla från någons örsnibb:
Förlagorna till dem är hjärtmussla (längst till vänster) och skal från sjöborrar.
Visste ni förresten att man kan äta sjöborrar! Det upptäckte jag nyss, när jag började googla på dem. Hjärtmusslan är ätlig den också! Inte så mycket mat i en sådan, men det är kanske bra att veta om det kniper?
Det var ett tag sedan jag skrev något nytt här, men tro inte att jag har suttit och rullat tummarna för det! Nej, jag har jobbat med att knåpa ihop ett par beställningsjobb (Silvervioler). De finns med i bildgalleriet, men det skulle bli lite tjatigt om jag skriver och berättar om samma saker som jag gjort tidigare?
På schemat just nu – och ett tag framöver – står fler marina smycken!
I sommar får jag nämligen chansen att sälja smycken genom en liten hantverksbutik på Syd-Koster! Det är faktiskt anledningen till att jag hittills har lagt en viss tonvikt på havs-inspirerade smycken!
De flesta jag hittills har gjort ligger rätt mycket arbete bakom. Några har dessutom en ganska hög silvervikt, och det påverkar ju priset en del.
Därför tänker jag nu skapa lite enklare och lättare smycken som kanske bättre passar semestrande turisters plånböcker!
Vad sägs till exempel om om dessa små silversnäckor att bära runt halsen?
…och här är ett par silverörhängen med struktur från skalet av en sjöborre! De väger tillsammans inte mer än knappt 6,35g och klirrar fint 🙂
Sådana ska jag göra några fler av. Likaså snäck-halsbanden, tror jag…
Man ska ha tur om man får se en sjöborre på vår svenska västkust. De trivs bäst på lite djupare vatten.
Har du riktigt mycket tur kan du kanske hitta ett uppspolat skal från en sjöborre (som haft mindre tur). Annars finns det kanske någon livs levande att titta på hos Naturum!
På Kreta satt de däremot på var och varannan sten i varenda hamn! Inte så kul att sätta ner foten på en sådan (enligt de som har testat)!
