Handgjorda silversmycken, mm…
Det kom en försynt liten förfrågan* om några silverlöv, närmare bestämt fyra stycken. Perfekt! Jag hade ju fyra löv som låg och väntade på sina ägare! Dessvärre var de lite för olika. Synd. Därför satte jag igång med att skapa fyra nya löv.
De ska hänga runt fyra olika halsar. Nästan synd; jag upptäckte nämligen hur vackert de klirrar när de hänger och dinglar tillsammans!
*…från en fru Löf, faktiskt 🙂
Kallorna är klara! Silverkallorna. Örkrokarna (Ja, det heter så och alltså inte öronkrokar. Lite konstigt, fast lättare att säga.) är av sterlingtråd (”925”). De blev en liten smula för korta, men om man har en sådan där liten plastplupp på baksidan av örsnibben sitter de säkert ändå. Alternativet är att kapa dem och göra en liten ögla istället för krok. Där kan man sedan sätta en annan örkrok. Livet är fullt av möjligheter!
När man bränner sterlingsilver ska man använda en box med aktivt kol där föremålen får ligga nedgrävda. Annars oxiderar silvret och blir svart. Det var precis det som hände då jag brände silverkallorna, men det räknade jag ju med. Det avhjälptes med ett ”vitkokningsbad”, bestående av vatten och citronsyra.
Ginkgoträd är ju inte särskilt vanliga här i Sverige. Därför har jag spanat efter dem när jag varit söderöver. Förgäves. Men, tack vare en vän fick jag chansen att plocka några i lördags! (Tack, Kerstin!) 🙂
Jag googlade för att få veta lite mer om det här vackra trädet. OJ, vad många spännande saker jag fick lära mig! Bl.a. lärde jag mig att ginkgoträdet (Ginkgo Biloba) är en symbol för ett långt liv, överlevnad, styrka och fred.
Trädet är ett levande fossil! Det växte här på Jorden redan för 200 miljoner år sedan och ser likadant ut idag! Tänk er att dinosaurier gick och tuggade på dessa vackra blad!
I Hiroshima växer än idag flera ginkgoträd som överlevde dagen då atombomben föll!…och de växer fortfarande!
Ginkgoträdet kan bli tusen år gammalt!
Dessutom är Ginkgo Biloba en uppskattad medicinalväxt! Visst är det fantastiskt!
När jag fortsatte googla (på ”ginkgo, stockholm”), fick jag fram att det finns ginkgoträd i Bergianska trädgården (Stockholms botaniska trädgård) och att man även har planterat ginkgoträd längs Hornsgatan i Stockholm! I tisdags hade jag vägarna förbi där, så jag klev av bussen för att leta ginkgoträd. Jag behövde inte leta. Gatan kantades av ginkgoträd hela vägen fram till Mariatorget! Förutom att de är vackra, och säkert bara kommer att bli vackrare med åren, är de tänkta att suga i sig en massa koldioxid från den livliga trafiken nedanför. Himla bra idé! De blir dessutom läckert citrongula på hösten, innan de tappar sina blad! – ”Blad”, förresten… Ginkgoträdet är snarare ett barrträd än ett lövträd, och ”bladen” räknas av botaniker mer som en platta av ihopväxta barr än som löv!
Kort sagt: Vare sig Ginkgon är ett lövträd eller ett barrträd så är det ett fascinerande träd!
Jag kommer säkert att göra fler ginkgosmycken!
I förrgår tog vi en tur i skogen för att titta om det hade hunnit komma några svampar. Ett par vänner berättade nämligen att de hade hittat massor av finfina Karl Johan, minsann! Men, f-n tro’t. De enda svampar som vi hittade var ett par små skrämda kremlor. De fick bli kvar i skogen.
I brist på svampar att plocka, ägnade jag mig åt att leta vackra trä-bitar istället. Den finaste var ett litet trästycke format som en termitstack, vackert färgad av ärggröna alger. Det åkte förstås ner i svampkorgen. Men, efter några minuter förstod jag att trästycket var bebott av rödmyror! Då åkte det ur korgen fortare än kvickt…Rödmyrorna var det lite knepigare att bli av med…
Jag fick i alla fall med mig några vackra blad hem. Brakveds-blad!
Jag kom just att tänka på en sommar när jag var tonåring och hade hela mitt rum fullt av burkar med insekter i olika stadier… Det var så spännande att se dem utvecklas. Ibland ritade jag av dem.
En gång kammade jag igenom alla brakveds-buskar jag kunde hitta, på jakt efter ägg och larver av citronfjärilar! Jag hittade aldrig några, vad jag minns. Däremot har det fastnat i mitt minne att citronfjärilarnas larver gillar att mumsa på just brakved.
Tänk, om jag skulle knåpa ihop ett par citronfjärilslarver av silver och löda fast på de här två bladen! Vore inte det lite kul?…eller kanske inte.
Kanske jag ska göra nya, ”mask”-ätna blad? På dem skulle det passa bättre med små larver! Frågan är bara om någon skulle vilja ha ett maskätet blad runt halsen…? Hmm…
P.S. Läste just att bären är lite giftiga och har använts i folkmedicinen. Torkad bark - "frangulabark" - får fart på magen. Används den otorkad kan man bli dålig och väldigt "pruttig" i magen, och det kan braka till ordentligt där bak... Därav namnet! 😆
Ena minuten jobbar jag med silver. Den andra minuten jobbar jag med brons. Det gäller att inte ”smitta” de bägge metallerna med varandra. Då blir inte slutresultatet bra!
När jag har många saker på gång (som nu!) och vill växla från den ena metallen till den andra, brukar jag helt enkelt lägga en servett över det jag just jobbat med (vem orkar städa bordet stup i ett!?).
Idag, när jag hade jobbat med silverblad och silversländor, behövde jag fila lite på ett par små bronslöv. Praktiskt då, att bara lägga en servett ovanpå allt annat.
När slipningen var färdig samlade jag allt på servetten..och plötsligt kom jag att tänka på ett foto jag tog på Kreta, för drygt en månad sedan:
I eftermiddags tyckta jag att bladen var mogna för en ny bränning.
Min förväntan var stor!
…och allt såg bra ut först..
…men, efter ytterligare lite putsande insåg jag att det inte hade gått så bra som jag hade hoppats, ändå.
Nu har jag ingen lust att hänga läpp för det här längre. Två blad blev perfekta (nåja..halvlyckade) i alla fall! …och tänk, nu har jag mer silver att smälta ner till fina silverkulor! Silverkulor är bra att ha. Dem kan man ju använda till en massa spännande saker!
P.S.
Min egen teori är att silverpastan jag använde till bladen inte var riktigt ren. Den är gjord av återvunnet spill – slipdamm och småbitar av silverlera som blivit över då jag arbetat. Förmodligen har små partiklar från slipdukarna kommit med så att silverpastan blivit ”kontaminerad”. Därför har inte silvret sintrat som det ska, då jag bränt det.
De här smyckena får bli mina egna. Jag vill ju inte sälja något som kan brytas av när man putsar det! Men jag är faktiskt glad över dem..särskilt över citronbladet (bilden ovan till vänster) ! Gillar det skarpt!
Idag brände jag mina senaste smycken, några vackra löv. Bl.a var det ett löv från ett citronträd och ett par små blad från ett Johannesbröd-träd. Smårunda och söta. Hela veckan har jobbat med mina silverblad…penslat på några lager silverpasta varje dag. Många lager har det blivit. Tillräckligt många – trodde jag, ja!
Det var med stor förväntan jag tog ut dem ur ugnen. Åh, vad fina de blev!
Man fylls av en lyckokänsla när man håller något vackert i handen, något man lyckats skapa!
Men, lyckan varade inte särskilt länge.
Efter patineringsbadet började jag finputsa smyckena och tog i lite mer. Det var då det ena lövet efter det andra sprack!
Då svor jag! (”Anfäkta och anamma!” sa jag inte. Inte ”Attans bananer” eller ”Ap-röv” heller. Nej, mycket fulare saker…!)
Det var inte första gången jag gjorde misstaget att ha för bråttom. Antagligen var det inte den sista gången heller.
Närmast på schemat står nu att försöka rädda de minst spruckna bladen genom att lägga på fler lager silverpasta.
Fortsättning följer…
Fin på Nyårsafton? Det vill väl alla vara, så gott det nu går. Men kanske ni känner igen den där känslan av att man inte har något lämpligt att sätta på sig? Så var det för mig. Jag ville inte vara vardagsklädd men inte heller för finklädd. Lite ”lagom fin”, bara. Mina små ”bra-att-ha-blomblad” löste biffen!
20 Sep, 2017:
Mitt hittills mest lyckade försök med silverpasta är dessa örhängen!
Med hjälp av lite leversulfat kommer bladnerverna att framträda väldigt fint, tycker jag!
12 Aug, 2017:
I blomlådorna på balkongen växer silvernjurvinda. På engelska heter den ”Silver Falls”. Det namnet är både vackrare och mer passande, tycker jag. Varje sommar och långt in på vintern njuter vi av deras långa, böljande silverfall. Det ser vackert ut, men går man nära och tittar på varje litet blad, ser man hur fint varje litet blad är!
Självklart var jag tvungen att testa hur silverfallets blad skulle se ut i äkta silver!
För att få detaljer att framstå tydligare har jag börjat testa med att oxidera silversmyckena i leversulfat. Det är lite som trolleri! Beroende på temperatur, antal droppar leversulfat och hur länge du håller föremålet i badet får du fram olika effekter. Smycket kan få en guldaktig patina..eller svartna..eller glänsa i regnbågens alla färger!
Oxideringen sitter bara på ytan och försvinner om man putsar lite. men, i fördjupningarna blir den kvar. Det gör att bladens nerver accentueras!