Handgjorda silversmycken, mm…
Neej! Det misslyckades!! &%#£$€”~>%*!!!
Attans vad ledsen jag blir!! Förmodligen var bronslagret för tunt.
Nästa gång ska jag testa ett tredje alternativ: att trycka in lövet i bronsleran istället för att pensla bronsleran på lövet.
Städa jag bordet nyss?
I väntan på nytt silver började jag med några bronssmycken. Först plockade jag några eklöv som jag gjöt av. Det skulle bli ett par nya eklövs-örhängen.
Det här är ett mycket snabbare sätt att skapa repliker av löv än att pensla på lager på lager med bronspasta!
Det är alltid lite nervöst att bränna brons, tycker jag. Nu skulle jag dessutom inviga den sprillans nya bränningsboxen jag köpt (storlek ”large” fast pytte-pytteliten)!
Den gamla bränningsboxen, som jag har vikt av folie, har fått flera små brännhål! Antagligen är det p.g.a. att ugnen värms upp för snabbt… (Har fått en fraktsedel från försäljaren för att kunna skicka in ugnen till fabrikanten i England!…men utan ersättningsugn drar jag ut på det. Jag behöver ju ugnen!)
När man bränner brons måste man bränna det två gånger. Under den första bränningen ska föremålen inte täckas över. Då bränns det organiska bindemedlet i bronsleran bort. Det görs under en lägre temperatur och kortare tid än den andra bränningen (då föremålen ska vara helt täckta av aktivt kol!).
Allt gick fint, och löven blev som jag hade tänkt mig…eller?
Hmm.. Först tyckte jag att jag lyckats perfekt! De blev ju ganska vackra!…Men när jag synade dem närmare blev jag mindre nöjd. De fina små nerverna ska ju inte stå ut!.. Jag vill att löven ska se ut som de gör från ovansidan! ..Inte underifrån!
Därför har jag nu börjat på ett par nya eklöv, på rätt sätt: jag penslar bronspasta på lövens undersida!
När jag är riktigt engagerad i något jobb, blir det av någon anledning fler och fler saker som läggs på hög runtomkring mig. Till slut ser man nästan inte bordet under alla drivor med saker! Hög tid att ta sig i kragen och röja upp, alltså.
Kom sedan på att jag har kvar en påse med tång, från besöket på Koster… Visserligen har jag sköljt av innehållet ett par gånger, men det var ett tag sedan nu. Dags att ta hand om det också.
Huvva…det doftade inte parfym direkt, om jag nu uttrycker mig milt! Tur att påsen var lufttät. Jag grävde runt i den slemmiga geggan och räddade några fina små tångbitar. Sedan åkte allt direkt i kompostpåsen!
…och för att kunna slänga de där små undanplockade bitarna, skyndade jag mig att gjuta av dem:
Det är inte dumt med omtänksamma grannar!
Den här lilla kompisen ändade sitt liv på en av mina grannars balkong. Antagligen kraschade den in i ett fönster…eller också kanske det helt enkelt var dags för den att ”flyga vidare”.
Jag hoppas kunna hedra hens minne med något vackert i silver…
Tack, Ulrika!
Nu har jag inte så många smycken kvar, här hemma.
Idag träffade jag nämligen Gunilla, som har den lilla butiken på Sydkoster! Det ska bli jättespännande att se om någon av hennes kunder faller för något av mina smycken!
Visst ser det välorganiserat och prydligt ut? Inte likt mig alls, faktiskt. Men ibland överraskar jag t.o.m. mig själv!
I eftermiddags, när jag skulle ta upp en så’n där tandtråds-mackapär ur sin påse STACK jag mig! Jag stack mig på en martorns-tagg. Det var lite oväntat.
När vi var på Kreta, för några veckor sedan, upptäckte jag att det växte massor av martorn överallt! (Det var faktiskt på ”Zorbas strand”…Den där stranden där Zorba dansar, ni vet. Jag hoppas att han lyckades undvika att sticka sig på en av de där vassa sakerna..) Jag kollade noga upp vad det var för sort och det visade sig att det var exakt samma art som kallas för ”Kostertistel”*, hemma i Sverige. I Sverige är den sällsynt och fridlyst, men på norra Kreta är den jättevanlig! Naturligtvis kom idén att knycka en topp av en planta för att gjuta av hemma, till ett smycke! Ett Koster-smycke! Men, hur skulle jag förvara den lilla vassa saken? Jo! Jag hade ju med mig en liten påse sådana där tandtråds-hållare! Där låg den säkert!
När vi kommit hem kunde jag för mitt liv inte minnas var jag hade lagt martorns-rosetten. Jag letade på alla tänkbara ställen utom på det rätta.
Imorgon ska jag träffa min kontakt på Koster. Då ska jag överlämna allt glitter som kanske kan vara av intresse för besökarna i hennes butik. Allt är sorterat, etiketterat och lagt i påsar. Så sent som i eftermiddags trodde jag att allt var klart. – Men nu kommer alltså ytterligare ett smycke att läggas till de andra. Kostertistel från Zorbas strand!
*Kostertisteln är egentligen ingen tistel alls, fast det känns så. Den är faktiskt närmare släkt med maskrosor och prästkragar än med tistlar.
I eftermiddags tyckta jag att bladen var mogna för en ny bränning.
Min förväntan var stor!
…och allt såg bra ut först..
…men, efter ytterligare lite putsande insåg jag att det inte hade gått så bra som jag hade hoppats, ändå.
Nu har jag ingen lust att hänga läpp för det här längre. Två blad blev perfekta (nåja..halvlyckade) i alla fall! …och tänk, nu har jag mer silver att smälta ner till fina silverkulor! Silverkulor är bra att ha. Dem kan man ju använda till en massa spännande saker!
P.S.
Min egen teori är att silverpastan jag använde till bladen inte var riktigt ren. Den är gjord av återvunnet spill – slipdamm och småbitar av silverlera som blivit över då jag arbetat. Förmodligen har små partiklar från slipdukarna kommit med så att silverpastan blivit ”kontaminerad”. Därför har inte silvret sintrat som det ska, då jag bränt det.
De här smyckena får bli mina egna. Jag vill ju inte sälja något som kan brytas av när man putsar det! Men jag är faktiskt glad över dem..särskilt över citronbladet (bilden ovan till vänster) ! Gillar det skarpt!
Idag brände jag mina senaste smycken, några vackra löv. Bl.a var det ett löv från ett citronträd och ett par små blad från ett Johannesbröd-träd. Smårunda och söta. Hela veckan har jobbat med mina silverblad…penslat på några lager silverpasta varje dag. Många lager har det blivit. Tillräckligt många – trodde jag, ja!
Det var med stor förväntan jag tog ut dem ur ugnen. Åh, vad fina de blev!
Man fylls av en lyckokänsla när man håller något vackert i handen, något man lyckats skapa!
Men, lyckan varade inte särskilt länge.
Efter patineringsbadet började jag finputsa smyckena och tog i lite mer. Det var då det ena lövet efter det andra sprack!
Då svor jag! (”Anfäkta och anamma!” sa jag inte. Inte ”Attans bananer” eller ”Ap-röv” heller. Nej, mycket fulare saker…!)
Det var inte första gången jag gjorde misstaget att ha för bråttom. Antagligen var det inte den sista gången heller.
Närmast på schemat står nu att försöka rädda de minst spruckna bladen genom att lägga på fler lager silverpasta.
Fortsättning följer…
Nu har jag säkert gjort tillräckligt många saker med anknytning till hav och saltstänkta stränder. Det både räcker och blir över, skulle jag tro.
Det sista jag blev färdig med var några små bitar blåstång av finsilver. Förlagorna plockade jag på en strand på Nordkoster.
Det märkliga med dessa tångruskor är att de nästan saknade blåsor på stjälkarna.
För att vara på den säkra sidan frågade jag den jourhavande biologen Didrik, på Naturhistoriska Riksmuséet. Han svarade:
”På vågexponerade lokaler saknar de ibland blåsor och västra Koster får nog anses kvala in som vågexponerat!” Så då vet vi alltså det!
I ”Vattenkikaren” står mer att läsa om just det… (Ja, ja..jag vet att jag är lite av naturnörd!)
Några små silverfiskar har jag också gjort sedan senast jag skrev här, men vilken art de hör till kan nog inte ens jourhavande biolog klura ut…
Jag tycker faktiskt att de gör sig bäst i ett litet stim så här. Trots det hoppas jag att var och en av dem kommer att hänga runt någons hals i framtiden.
Smyckena här nedan kommer förhoppningsvis att hänga och dingla från någons örsnibb:
Förlagorna till dem är hjärtmussla (längst till vänster) och skal från sjöborrar.
Visste ni förresten att man kan äta sjöborrar! Det upptäckte jag nyss, när jag började googla på dem. Hjärtmusslan är ätlig den också! Inte så mycket mat i en sådan, men det är kanske bra att veta om det kniper?
