PMC – Sida 6 – Silverkällan

Julklappsproblem?

Hittade du inte den rätta julklappen? Börjar paniken krypa på?
Kanske hittar du din räddningsplanka här! Är du intresserad av något smycke? Hör i så fall av dig till mig via kontaktformulär-länken på den här sidan! Välkommen! 🙂

Om du är nyfiken på något av smyckena i samlingen kan du klicka på motsvarande siffra här nedan. Då kommer du antingen till en sida i bloggen, eller en bild i galleriet där du kan ta dig en närmare titt.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Sprucket löv födde larv-idé

Förra veckan blev jag färdig med några silverlöv. I somras hade jag också ett par löv-perioder. Då blev det både eklöv, ginkolöv och blad som jag plockat med mig från Kreta: johannesbröd och citron! Ett par av bladen blev helt misslyckade! Jag la dem åt sidan för att senare kunna smälta ner.
Men, nu i veckan fick jag en idé! Citronbladet, det långa, spolformiga, var ju så vackert. Jag maskerar sprickornamed en liten larv! Så fick det bli.
Tre bilder av lövet Jag tog fram”Gamla Bettan” (min Dremel , ni vet) och borrade ett par maskhål i lövet. För säkerhets skull borrade jag även några småhål i sprickan, där larven skulle sitta.
Jag modellerade larven av silverlera och kläggade fast en matta av silverpasta över sprickan. Silverpastan flöt in i småhålen och ut på bladets undersida, där jag tryckte ut den och jämnade till.
Nu, när allt är bränt och larven är på plats, sitter den helt sonika fastnitad på sitt blad. Det känns tryggt (inte minst för larven, som slipper bli störd i sitt ätande…)!

Silverlarv på sitt löv

Klirrande silverlöv

Det kom en försynt liten förfrågan* om några silverlöv, närmare bestämt fyra stycken. Perfekt! Jag hade ju fyra löv som låg och väntade på sina ägare! Dessvärre var de lite för olika. Synd. Därför satte jag igång med att skapa fyra nya löv.

Fyra silverlöv

De ska hänga runt fyra olika halsar. Nästan synd; jag upptäckte nämligen hur vackert de klirrar när de hänger och dinglar tillsammans!

*…från en fru Löf, faktiskt 🙂

Silverkallor

Kallorna är klara! Silverkallorna. Örkrokarna (Ja, det heter så och alltså inte öronkrokar. Lite konstigt, fast lättare att säga.) är av sterlingtråd (”925”). De blev en liten smula för korta, men om man har en sådan där liten plastplupp på baksidan av örsnibben sitter de säkert ändå. Alternativet är att kapa dem och göra en liten ögla istället för krok. Där kan man sedan sätta en annan örkrok. Livet är fullt av möjligheter!

När man bränner sterlingsilver ska man använda en box med aktivt kol där föremålen får ligga nedgrävda. Annars oxiderar silvret och blir svart. Det var precis det som hände då jag brände silverkallorna, men det räknade jag ju med. Det avhjälptes med ett ”vitkokningsbad”, bestående av vatten och citronsyra.

Två silverkallor

Testar en ny design…

Det här ska bli spännande!
Igår kväll satt jag och lekte med en liten papperslapp…
När jag råkar hålla till exempel en servett eller en papperslapp i handen brukar det alltid sluta med att den förvandlats till en strut eller en grisknorr. Inköpslistor och kvitton som råkat hamna i min kappficka brukar bli helt oläsliga. Det finns säkert något namn eller någon bokstavskombination för att beskriva den här läggningen, men i det här fallet ledde det till en god idé! Gårdagens tillsnurrade papperslapp liknade ett litet blomblad – en kalla! …och det passar ju bra att spinna vidare på, tycker jag…

Små kallor...

Silvervioler modell mindre…

Nu är småviolerna färdiga! De passar att bära runt halsen i en liten silverkedja eller i ett smalt lädersnöre. Precis som de större violerna går de att bära som brosch också. Då sticker man en säkerhetsnål (från insidan av kläderna) genom öglan på baksidan.

Två silvervioler på rosa bakgrund

När de är nyputsade reflekterar den blanka silverytan omgivningen så att det ser ut som om de ändrar färg. Det syns tydligt på bilden nedan. Det är lite skojigt att leka med 🙂

Violer som reflekterar färger — Här är det min röda t-shirt och de gröna bladen på en stor physalisplanta i bakgrunden som ”spillt över” på violerna.

…och så några bilder från själva skapelseprocessen:
Överst till höger.: finsilverstämpeln ”999” trycks på plats. Undre raden från vänster: De brända silvret har en sidenvit yta när de är nybrända.
Sista bilden: Nyupptagna från patineringsbadet.

Collage av violskapandet...

Det är bara att bryta ihop och gå vidare…

Med lödningen har jag inte kommit vidare. Det beror på att jag inte velat fortsätta innan jag skaffat en bättre brännare. Men, snart så!
Idag läste jag ett gammalt inlägg i en silversmidesgrupp på Facebook; det handlade om precis samma problem som jag har tampats med. Så här stod det: ”Japp, vissa dagar går inget som man vill, inte en lödning som gick som jag ville (lodet bara pärlade sig) och en smältning som havererade, det är bara att bryta ihop och gå vidare…” Det där uttrycket tänker jag ta till mig och göra till mitt eget! ….och nu är det minsann dags att gå vidare!

Igår började jag med ett par nya silvervioler. De här blir mindre än de tidigare jag har gjort.

Liten viol på torkning — Vilolen får ligga och torka på en flirtkula för att inte ligga platt

Två blivande silvervioler — Violerna har torkat, men jag har jämnat till dem med en blöt pensel. Bredvid ligger det som ska bli öglor för kedja / snöre

Ny liten orm

Sir Väs har fått en uppföljare! Hon är lite tjockare än brorsan och väger 1,35 gram mer. Annars är de ganska lika varandra.

Ormen får hänga på tork runt en lädersnodd

Ormhuvud — Här tittar den fram efter en sista liten finslipning före bränningen. Två små näshål har den fått också.

Signerad och med silverstämplad (med ”999”, som betyder 999 tusendelar silver!) under hakan

Färdigbrända saker av silverlera har en yta som vitt siden. Den borstas bort med en mässingsborste.

Polering! (Jag har investerat i en uppsättning polertrissor till min gamla Dremel. De är så bra!

Fortsatta lödningsfiaskon!

Nu går det riktigt segt med silverjobbet, vill jag lova! Först trodde jag att det var lödplattan som var boven. Då köpte jag en ny lödplatta, men inte blev det bättre för det. Tvärtom! De små hålen i plattan är så pass stora att de små lodbitarna ramlar ner i dem! Grrrrr! Varför tittade jag inte mer noga innan jag köpte den! Men så är det brännaren också. Jag tycker den känns för o-precis. Det går inte att göra lågan tillräckligt smal. – Eller också är det jag som är för klantig. Lödningsfiasko i serieformat Ett par gånger har lödningen fungerat perfekt. Då har jag blivit jätteglad och börjat tro att jag äntligen har fått in den rätta ”knycken”… men sedan har det gått på tok igen. Då brukar jag tapp sugen och får bita ihop för att inte kasta saker omkring mig…(jag nöjer mig oftast med att skrika, stampa i golvet och svära…). Jag tappar som sagt sugen när allt misslyckas, men det sitter inte i särskilt länge. Jag tänker INTE ge upp!

Liten blåmussla

Det kom ett mejl från Göteborg med en undran om jag möjligen säljer örhängen av avgjutna musslor… hjärt-, ring- eller blåmusslor. Jag tog fram mina sparade strandfynd från Koster och plockade ut de vackraste musselskalen. Efter ytterligare lite mejlkonversation kom vi fram till att vi skulle testa hur den lilla blåmusslan på 2,7 cm skulle göra sig som örhänge. Musselskal...

Efter bränningen krympte de 2,7 centimetrarna till 2,5. Precis lagom.

Musselörhängen