Idag damp stämpeln äntligen ned i brevlådan!
Den blev över förväntan bra och tydlig; jag var faktiskt en smula orolig, eftersom jag inte ville ha den större än 3 mm på höjden. Men, titta!
Författare: annakalla
Skrammelhjärta…
Det är inte bara gamla sländor som jag har tagit mig an och förbättrat, den här veckan. Nu har jag äntligen också tagit mig an ett hjärta som har legat och skramlat sedan tidigt i våras. Jag var inte helt nöjd med ytan…och då blir det som det brukar bli: jag blir frustrerad, lägger allt åt sidan och”glömmer” det hela, tills inspirationen eventuellt rinner på, nå’n gång. Det har den gjort nu.
Förresten, inte har hjärtat legat och ”skramlat”…Nej, det har hängt och dinglat. Men nu skramlar det minsann!
Du undrar kanhända vad det är som skramlar?..och varför? Nu ska du få veta hemligheten:
Jo, när hjärtat var färdigbränt och putsat tyckte jag att det behövde glansas upp bättre, så jag la det i trumlaren. Det är en liten burk med trumlingsmedia (rostfria små kulor och stavar). Tillsammans med lite vatten och diskmedel får silversakerna trumla runt där ett tag, tills de blivit högblanka.
När man gör ihåliga saker som ska brännas, måste de ha ett hål där den upphettade luften kan pysa ut. Annars exploderar de.
Det här lilla hjärtat har således också ett hål. Det sitter på baksidan.
I det hålet lyckades en liten rostfri stav från trumlingsmediat trilla in. Hittills har jag inte lyckats med att få ut den igen, så den får nog ligga kvar där och skramla…
Nygamla sländor
Ett bra sätt att använda väntetiden (på stämpeln) är att ta hand om tre sländor som jag faktiskt skapade i början av mars. När jag då skulle ge dem slut-finishen (konstigt ord…) upptäckte jag att vingfästena var för veka. Efter det fick de ligga i fyra månader, fram tills nu!
Jag har nu förstärkt vingfästena, på både ovan- och undersidorna genom att lägga på några extra lager med silverpasta. Nu är de inte bara starka, de är även putsade och patinerade…färdiga att flyga vidare!
Första flygturen gick över Frösjön idag!
Titta! Mitt paket!
Yippieh!
Stämpeln har äntligen kommit!! – Till Sverige, alltså…
Jag antar att det var ett bra tag sedan den anlände till Sverige. Men det tar ju förstås tid för Post Nord att hantera paketet, fotografera det, skicka kravbrev o.s.v, o.s.v…
Lite gulligt av dem ändå, att låta mig få titta på mitt paket…
Signaturstämpel på väg!
Min signaturstämpel är på väg!
Oj, vad jag har funderat, fram och tillbaka på vad jag ska ha för logga…något att stämpla mina smycken med! Jag har skissat och skissat, på allt från sländor och skalbaggar till eklöv och små blommor, men inget har känts helt ”rätt”, så varför inte mina initialer, helt enkelt? Det kan ju aldrig bli fel?
Så, jag tog en app på paddan* till hjälp och började skissa. Jag skissade och skissade och vartefter jag skissade gick jag tillbaka och kasserade de skisser jag inte var helt nöjd med. Sammanlagt måste det ha blivit hundratalet skisser! – Men, vet ni vad! Den som till slut blev kvar – den jag tyckte bäst om – var den allra första i raden av alla de skisser jag gjorde! Den allra första! Märkligt.
Jag skickade in signatur-skissen till ett företag (i Las Vegas!) för att få den omvandlad till en pytteliten stämpel, bara 3 mm hög! Jag är faktiskt lite ängslig för att den inte ska bli tydlig nog, men nu är den i alla fall på väg! Ihhh, vad spännande!
*”Paper”, heter appen
Lustig association…
Ena minuten jobbar jag med silver. Den andra minuten jobbar jag med brons. Det gäller att inte ”smitta” de bägge metallerna med varandra. Då blir inte slutresultatet bra!
När jag har många saker på gång (som nu!) och vill växla från den ena metallen till den andra, brukar jag helt enkelt lägga en servett över det jag just jobbat med (vem orkar städa bordet stup i ett!?).
Idag, när jag hade jobbat med silverblad och silversländor, behövde jag fila lite på ett par små bronslöv. Praktiskt då, att bara lägga en servett ovanpå allt annat.
När slipningen var färdig samlade jag allt på servetten..och plötsligt kom jag att tänka på ett foto jag tog på Kreta, för drygt en månad sedan:
Många saker på gång samtidigt!
De senaste dagarna har jag hållit på med flera saker samtidigt. Det spruckna maskrosbladet har jag nu patinerat i ammoniak-ångor, inget annat. Tycker att det räcker. Det har fått en mörkare, lite ”gyllengrön” nyans. Jag har
också köpt guldpulver (som jag kan använda till smink också! )! Jag har testat att blanda det med epoxylim. Det gick bra, men jag är liiiite fundersam när det gäller guldnyansen. Den känns för varm…för varmt gul. Jag avvaktar ett tag med att fylla i den där sprickan. Kanske jag hittar någon annan metod… Kanske det finns några bra tips, därute?
Istället för att laga maskrosblad har jag pysslat med en massa andra saker,
bl.a. att göra avgjutningar av vackra små naturföremål. Vad sägs t.ex om knoppar från svinmålla, pyttesmå gatukamomillblommor eller utblommade jasminblommor? Jättevackert! Om det nu blir några silversmycken av det här i slutänden, det är en annan fråga.
Jag har också plockat små violer för att göra mallar till lite mindre silvervioler än de jag gjort tidigare.
Sist, men inte minst, har jag börjat jobba på en ny silverslända! Den här gången utgår jag från äkta sländevingar, liksom då jag skapade min allra första silverslända – Siris Silverslända! Den här sländan kommer att bli lite större. Vingarna kommer från den slända min gulliga granne hittade död på sin balkong (och överlät till mig). Det är en annan art än den ”mosaikslända” jag fick vingarna från förra gången.
Det här är en ”fyrfläckig trollslända”. Den har bredare, mer bastanta vingar. Kroppen (som får bli längre och smalare) har jag nu modellerat fram av korklera. När den är bestruken med tillräckligt många lager silverpasta och har torkat ordentligt är det dags för bränning. Då kommer korkleran att brinna bort. Kvar blir den ihåliga kroppen!
Det jag jobbar med nu, efter att ha bestrukit vingarna med de första silverskikten, är en förstärkning för själva fästet i kroppen. Den här gången ska jag testa med små flikar av ganska kraftig silver-plåt (sterlingsilver). Jag tror att de kommer att kunna fästas på vingarnas undersida utan att det ser för klumpigt ut.
Fortsättning följer!
Det blir patinering!
Redan igår såg jag åt vilket håll min lilla google-omröstning pekade. Visserligen är det ännu bara 24 besökare som gett sin syn på saken (tack till er!) men det räcker.
Frågan är nu vad jag ska välja för patineringsmetod. Det finns några olika att välja mellan.
1) Värmepatinering: Man hettar upp bronset med en brännare och hoppas att det blir en fin färg (det kan bli vackra regnbågsskiftningar, men oftast blir det bara mörkare…) 2) Patinering med en särskild lösning man kan köpa på flaska: Då kan man välja färgen..ärggrönt, blåaktigt..o.s.v.. 3) Patinering i ammoniak-ångor.
Det lutar väl åt att jag köper en sådan där liten flaska, så att resultatet går att styra, men jag har inte ro att vänta! Därför testar jag lite med ammoniak.
Först testade jag med två provbitar i en zip-påse med lite flytande ammoniak. Ammoniaken hällde jag i ett litet lock. Den ena provbiten fuktade jag lite och strödde sedan salt på. Den andra gjorde jag ingenting med. Efter ett dygn (igår, alltså) var den salta biten skarpt blå, medan den osaltade bara hade mörknat..lite åt det grönaktiga hållet… Mitt experiment såg så lovande ut att jag lade in maskrosbladet också. Blir det bra, så blir det. Om inte, kan jag alltid använda en annan metod senare.
Här är en liten dokumentation av resultatet hittills:
Det syns inte så bra, men de båda provbitarna har skiftat färg ganska ordentligt. Salta biten är djupblå i färgen. Eller kanske det bara är saltet? Det ska bli intressant att se hur biten ser ut under!
Idag har även maskrosbladet hunnit mörkna!
Redan nu tycker jag att bladet har en nyans som skulle göra sig fint med en lite guld-lagning (à la Kintsugi ).. Det här var ju riktigt spännande! Varför uppskattade jag inte skolans kemilektioner mer än jag gjorde? Kan det ha varit för att allt var så styrt och förutbestämt? Inget experimenterande, där inte…(men jag kan ju minnas fel…).
Laga eller ej?
Nej, det gick inte riktigt så som jag hade hoppats. Samtidigt blev det färdiga bladet ganska vackert ändå…men det fick en liten spricka.
Nu är frågan om det är värt besväret att göra något åt sprickan eller om jag ska låta den vara kvar som den är. Ett levande maskrosblad kan väl också ha någon liten spricka, här och där…?
Om jag hade varit raku-konstnär skulle problemet inte ha varit något problem alls. Jag hade tillgripit tekniken Kintsugi – reparerat sprickan och markerat den med lite guld! Det trasiga är en del av föremålens historia och egenart, och därför bör det snarare framhävas än döljas. Det finns en skönhet i det imperfekta och asymmetriska. En himla fin filosofi, tycker jag! Lite i stil med ”Vi gillar olika”…
Så, nu är frågan: Ska jag laga sprickan med något som framhäver den?…eller ska jag låta sprickan få lysa med sin närvaro? Kanske ska jag låta bladet få gå igenom en patinering, så att det blir lite ”ärgat”?..och därefter laga sprickan med guld? (Rösta gärna här!)
Hur tänkte jag egentligen?
När jag ändå var på gång med att skapa brons-löv, blev det även ett maskrosblad i bara farten! Det är något visst med maskrosor, tycker jag (och det tyckte jag redan som liten skrutt *)…Tänk, att de är så vackra, men ändå så hatade… De blommar som små solar i gräset och de blommar gärna..utan en massa vattning, gödning, kultivering och konstgjord andning…och vad får de för det? Svordomar, hackor och Roundup (😡)! Jag tänker hedra maskrosen genom att göra ett smycke av ett maskrosblad!
Maskrosens blad är så härligt oregelbundna.. nästan lite bohemiska; som tecknade för hand utan ambitionen att få det hela symmetriskt.
Det var inte alls svårt att hitta ett riktigt vackert blad!
Det har jag nu jobbat med under ett par dagar… Flera gånger har jag tänkt att jag nog har tagit mig vatten över huvudet… Det var mer en fråga om när bladet skulle gå av än om det skulle göra det. Särskilt när jag sandpapprade det och finslipade på detaljerna… Men, faktiskt: Det höll!!!
Nu återstår bara ett problem: Bladet är för långt för bränningsboxen! Hur tänkte jag egentligen? Det pinsamma svaret är: ”Inte alls!” Så är det ganska ofta. Jag gör saker på ren impuls.
Nu finns det bara en sak att göra: att ta den trasiga boxen till nåder igen, men den är dessvärre för liten, den med!
Jag får lägga bladet på diagonalen och hoppas på tur. Bladets ändar kommer alldeles för nära burkens väggar, men jag har inget annat val än att chansa. Håll tummarna, snälla!
*
