Det blir patinering!

Redan igår såg jag åt vilket håll min lilla google-omröstning pekade. Visserligen är det ännu bara 24 besökare som gett sin syn på saken (tack till er!) men det räcker. 
Frågan är nu vad jag ska välja för patineringsmetod. Det finns några olika att välja mellan. 
1) Värmepatinering: Man hettar upp bronset med en brännare och hoppas att det blir en fin färg (det kan bli vackra regnbågsskiftningar, men oftast blir det bara mörkare…) 2) Patinering med en särskild lösning man kan köpa på flaska: Då kan man välja färgen..ärggrönt, blåaktigt..o.s.v.. 3) Patinering i ammoniak-ångor. 
Det lutar väl åt att jag köper en sådan där liten flaska, så att resultatet går att styra, men jag har inte ro att vänta! Därför testar jag lite med ammoniak. 
Först testade jag med två provbitar i en zip-påse med lite flytande ammoniak. Ammoniaken hällde jag i ett litet lock. Den ena provbiten fuktade jag lite och strödde sedan salt på. Den andra gjorde jag ingenting med.  Efter ett dygn (igår, alltså) var den salta biten skarpt blå, medan den osaltade bara hade mörknat..lite åt det grönaktiga hållet… Mitt experiment såg så lovande ut att jag lade in maskrosbladet också. Blir det bra, så blir det. Om inte, kan jag alltid använda en annan metod senare.
Här är en liten dokumentation av resultatet hittills:

Första dagen
Här har jag precis lagt in bronsbladet i ammoniak-ångorna…

Det syns inte så bra, men de båda provbitarna har skiftat färg ganska ordentligt. Salta biten är djupblå i färgen. Eller kanske det bara är saltet? Det ska bli intressant att se hur biten ser ut under!
Idag har även maskrosbladet hunnit mörkna!

Dag 2
Dag 2…

Redan nu tycker jag att bladet har en nyans som skulle göra sig fint med en lite guld-lagning (à la Kintsugi ).. Det här var ju riktigt spännande! Varför uppskattade jag inte skolans kemilektioner mer än jag gjorde? Kan det ha varit för att allt var så styrt och förutbestämt? Inget experimenterande, där inte…(men jag kan ju minnas fel…).

Laga eller ej?

Nej, det gick inte riktigt så som jag hade hoppats. Samtidigt blev det färdiga bladet ganska vackert ändå…men det fick en liten spricka.

Färdigbränt maskrosblad

Nu är frågan om det är värt besväret att göra något åt sprickan eller om jag ska låta den vara kvar som den är. Ett levande maskrosblad kan väl också ha någon liten spricka, här och där…? 
Om jag hade varit raku-konstnär skulle problemet inte ha varit något problem alls. Jag hade tillgripit tekniken Kintsugi – reparerat sprickan och markerat den med lite guld! Det trasiga är en del av föremålens historia och egenart, och därför bör det snarare framhävas än döljas. Det finns en skönhet i det imperfekta och  asymmetriska. En himla fin filosofi, tycker jag! Lite i stil med ”Vi gillar olika”…

Så, nu är frågan: Ska jag laga sprickan med något som framhäver den?…eller ska jag låta sprickan få lysa med sin närvaro? Kanske ska jag låta bladet få gå igenom en patinering, så att det blir lite ”ärgat”?..och därefter laga sprickan med guld? (Rösta gärna här!)

Hur tänkte jag egentligen?

När jag ändå var på gång med att skapa brons-löv, blev det även ett maskrosblad i bara farten! Det är något visst med maskrosor, tycker jag (och det tyckte jag redan som liten skrutt *)…Tänk, att de är så vackra, men ändå så hatade… De blommar som små solar i gräset och de blommar gärna..utan en massa vattning, gödning, kultivering och konstgjord andning…och vad får de för det? Svordomar, hackor och Roundup (😡)! Jag tänker hedra maskrosen genom att göra ett smycke av ett maskrosblad!

Maskrosens blad är så härligt oregelbundna.. nästan lite bohemiska; som tecknade för hand utan ambitionen att få det hela symmetriskt.
Det var inte alls svårt att hitta ett riktigt vackert blad!
Det har jag nu jobbat med under ett par dagar… Flera gånger har jag tänkt att jag nog har tagit mig vatten över huvudet… Det var mer en fråga om när bladet skulle gå av än om det skulle göra det. Särskilt när jag sandpapprade det och finslipade på detaljerna… Men, faktiskt: Det höll!!! 

Maskrosblad av bronslera

Nu återstår bara ett problem: Bladet är för långt för bränningsboxen! Hur tänkte jag egentligen? Det pinsamma svaret är: ”Inte alls!” Så är det ganska ofta. Jag gör saker på ren impuls.
Nu finns det bara en sak att göra: att ta den trasiga boxen till nåder igen, men den är dessvärre för liten, den med!

Maskrosblad i bränn-boxen
Redo för andra bränningen, men det är för lååååångt!!!

Jag får lägga bladet på diagonalen och hoppas på tur. Bladets ändar kommer alldeles för nära burkens väggar, men jag har inget annat val än att chansa. Håll tummarna, snälla!

* 

Liten Anna planterar ogräs
Till varje födelsedag när vi var små, min storebror och jag, gjorde vår fantastiska lilla mamma en teckning med tillhörande vers. Lagom till min 5-årsdag hade vi fått ett eget sommarställe (Kriken). Minns fortfarande hur synd jag tyckte om alla fina maskrosor som mamma och pappa drog upp…

 

 

 

&%#£$€”~>%*!!!!!

Neej! Det misslyckades!! &%#£$€”~>%*!!!
Attans vad ledsen jag blir!! Förmodligen var bronslagret för tunt. 

Spruckna bronslöv...
För tunna bronslöv!

Nästa gång ska jag testa ett tredje alternativ: att trycka in lövet i bronsleran istället för att pensla bronsleran på lövet. 

Bronslöv…

I väntan på nytt silver började jag med några bronssmycken. Först plockade jag några eklöv som jag gjöt av.  Det skulle bli ett par nya eklövs-örhängen. 
Det här är ett mycket snabbare sätt att skapa repliker av löv än att pensla på lager på lager med bronspasta! 

Ny-gjutna eklöv av brons
Nygjutna eklöv av brons

Gamla resp. nya bränningsboxen

Eklöven i nya bränningsboxen
Efter första bränningen

Det är alltid lite nervöst att bränna brons, tycker jag. Nu skulle jag dessutom inviga den sprillans nya bränningsboxen jag köpt (storlek ”large” fast pytte-pytteliten)!
Den gamla bränningsboxen, som jag har vikt av folie, har fått flera små brännhål! Antagligen är det p.g.a. att ugnen värms upp för snabbt… (Har fått en fraktsedel från försäljaren för att kunna skicka in ugnen till fabrikanten i England!…men utan ersättningsugn drar jag ut på det. Jag behöver ju ugnen!)
När man bränner brons måste man bränna det två gånger. Under den första bränningen ska föremålen inte täckas över. Då bränns det organiska bindemedlet i bronsleran bort. Det görs under en lägre temperatur och kortare tid än den andra bränningen (då föremålen ska vara helt täckta av aktivt kol!). 
Allt gick fint, och löven blev som jag hade tänkt mig…eller?

Färdiga bronslövHmm.. Först tyckte jag att jag lyckats perfekt! De blev ju ganska vackra!…Men när jag synade dem närmare blev jag mindre nöjd. De fina små nerverna ska ju inte stå ut!.. Jag vill att löven ska se ut som de gör från ovansidan! ..Inte underifrån!
Därför har jag nu börjat på ett par nya eklöv, på rätt sätt: jag penslar bronspasta på lövens undersida!

Bronspasta penslas på eklöv...

Städdags!

När jag är riktigt engagerad i något jobb, blir det av någon anledning fler och fler saker som läggs på hög runtomkring mig. Till slut ser man nästan inte bordet under alla drivor med saker!  Hög tid att ta sig i kragen och röja upp, alltså. 

Stökigt resp. nystädat arbetsbord
Före och efter…

Kom sedan på att jag har kvar en påse med tång, från besöket på Koster… Visserligen har jag sköljt av innehållet ett par gånger, men det var ett tag sedan nu. Dags att ta hand om det också.
Huvva…det doftade inte parfym direkt, om jag nu uttrycker mig milt! Tur att påsen var lufttät. Jag grävde runt i den slemmiga geggan och räddade några fina små tångbitar. Sedan åkte allt direkt i kompostpåsen!

Tång i kompostpåse
Stinkande kompostpåse…

…och för att kunna slänga de där små undanplockade bitarna, skyndade jag mig att gjuta av dem:

Tångavgjutning på g
Tångavgjutning på g

Inte många smycken kvar…

Nu har jag inte så många smycken kvar, här hemma. 
Idag träffade jag nämligen Gunilla, som har den lilla butiken på Sydkoster! Det ska bli jättespännande att se om någon av hennes kunder faller för något av mina smycken! 

Ihopsamlade smycken
Klara för transport till Koster! (27 stycken, inkl. ”Kostertisteln” jag gjorde igår kväll!)

Visst ser det välorganiserat och prydligt ut? Inte likt mig alls, faktiskt. Men ibland överraskar jag t.o.m. mig själv! 

AJ, som tusan!!!

I eftermiddags, när jag skulle ta upp en så’n där tandtråds-mackapär ur sin påse STACK jag mig! Jag stack mig på en martorns-tagg. Det var lite oväntat. 

Martorn bland tandtråden
Det stack till!

När vi var på Kreta, för några veckor sedan, upptäckte jag att det växte massor av martorn överallt! (Det var faktiskt på ”Zorbas strand”…Den där stranden där Zorba dansar, ni vet. Jag hoppas att han lyckades undvika att sticka sig på en av de där vassa sakerna..) Jag kollade noga upp vad det var för sort och det visade sig att det var exakt samma art som kallas för ”Kostertistel”*, hemma i Sverige. I Sverige är den sällsynt och fridlyst, men på norra Kreta är den jättevanlig! Naturligtvis kom idén att knycka en topp av en planta för att gjuta av hemma, till ett smycke! Ett Koster-smycke! Men, hur skulle jag förvara den lilla vassa saken? Jo! Jag hade ju med mig en liten påse sådana där tandtråds-hållare! Där låg den säkert! 

När vi kommit hem kunde jag för mitt liv inte minnas var jag hade lagt martorns-rosetten. Jag letade på alla tänkbara ställen utom på det rätta.

Imorgon ska jag träffa min kontakt på Koster. Då ska jag överlämna allt glitter som kanske kan vara av intresse för  besökarna i hennes butik. Allt är sorterat, etiketterat och lagt i påsar. Så sent som i eftermiddags trodde jag att allt var klart. – Men nu kommer alltså ytterligare ett smycke att läggas till de andra. Kostertistel från Zorbas strand!

Martorn i finsilver
Martorn i finsilver!

*Kostertisteln är egentligen ingen tistel alls, fast det känns så. Den är faktiskt närmare släkt med maskrosor och prästkragar än med tistlar.

Martorn
Martorn på Zorbas strand