Häromdagen tillverkade jag en liten silversak på ren impuls.
Vår dotter Siri, på tillfälligt besök i Sverige, fick en liten burk ramslöks-salt från försommarens skörd av ramslöks-knoppar. Det är så smakrikt och drygt att man bara behöver ta pyttelite varje gång. Därför behövdes hon en pytte-sked, tyckte jag. Så därför gjorde jag en sådan.
Eftersom flera gav saltskeds-idén ”tummen upp”, passar jag nu på att göra några till.
Siris sked blev lite för tunn. Det fick som följd att den inte bara blev lite för bräcklig, den började också smälta lite när jag brände den med gasbrännaren. Därför har jag byggt på den med mer silverlera i efterhand.
Sked nr. 2 gjorde jag 0,3 mm tjockare. Den började också nästan att smälta då jag brände den (det gäller att aldrig låta lågan vara stilla på en och samma plats, när man bränner så tunna saker. Det är lätt att glömma, om man tänker på annat under ett par sekunder…)!
Nu har jag börjat på en ny sked.
Först har jag ritat och skurit ut själva formen till en plastmall. Därefter kavlade jag ut ett lager silverlera (1 mm tjockt). Efter att ha fört över formen från mallen skar jag ut det som ska bli skeden.
Som skärverktyg använde jag ett hemmagjort verktyg – en insektsnål (som jag har fixat ett handtag till)!.. Ja, en gång i tonåren samlade jag faktiskt på insekter! Jag avlivade dem med ättikseter och spetsade sedan upp dem på väldigt tunna nålar!… (Jag skäms!..men ser det som preskriberat idag, ca 50 år senare). När jag blev klokare blev dessa nålar liggandes, men här kom en av dem till användning!
För att kunna forma skedarna tillverkade jag en liten ”vagga”, av cernitlera, där jag lätt kan forma dem. Ganska fiffigt, tycker jag själv! 🙂
Nu återstår bara torkning, finslipning, bränning och polering!
De här violerna var nummer fem, sex och sju i ordningen. Fastän jag nu borde ha lite rutin på dessa, stöter jag på olika små problem varje gång jag påtar ihop en ny. Det är det som gör hantverket så roligt, tror jag. Skulle det gå på rutin skulle nog en stor del av tjusningen försvinna.
För att göra vingarna stadigare än de varit på föregående sländor jag gjort, fick de här en armering av hård silverplåt (sterlingsilver) i själva vingfästena. Korkhuvudet tog jag bort och ersatte med ett av solitt silver. Det blev bäst och snyggast.
…Men en liten åkpåse måste den få! Jag bestämde mig för att göra en med lite bättre passform. 
I det hålet lyckades en liten rostfri stav från trumlingsmediat trilla in. Hittills har jag inte lyckats med att få ut den igen, så den får nog ligga kvar där och skramla…
