Handgjorda silversmycken, mm…
Ja, ”Nettans slända” fick bli arbetsnamnet för den här silversländan, som snoddes ihop i flygande fläng. Det var en smula kort om tid, nämligen, men samtidigt var det extra skoj. Jag visste ju att sländan skulle bli en present till en genuin trollslände-fantast!
Grattis även från mig, Nettan! …och tack för den fina bilden (och att jag får använda den här! )
En vän frågade mig häromdagen hur det stod till i ”Sländeriet”. Sländeriet är ju ett himla bra namn på min ateljé, just nu! Det knycker jag! För visst har det varit väldigt mycket sländpysslande här hemma, den senaste veckan! Två sländor har blivit till, parallellt.
Till de här sländorna har jag inte använt äkta sländvingar på samma sätt som jag gjorde med den förra. Däremot ligger dennes vingar till grund för de här. Jag passade nämligen på att gjuta av den förra sländans vingar, innan den flög vidare. Därför är de här vingarna ca 15% mindre. Så mycket krymper den här silverleran när man bränner den. Precis lagom! ..och nervernas fina linjer är fortfarande tydliga.
För skojs skull har jag nu gjort avgjutningar även av de här vingarna. Det kommer då att resultera i kopior som är ytterligare 15% mindre, o.s.v…. Det ska faktiskt bli lite kul att experimentera med. Tyvärr får jag väl räkna med att vingarnas fina detaljer kommer att bli lite mer diffusa för varje kopiering… Kanske blir det ändå något skoj i slutändan. Vi får väl se.
När jag har gjort föregångarna till de här sländorna har jag haft mycket mer tid på mig. Därför gjorde jag inte de här sländorna ihåliga, som sina föregångare, utan genomgjutna. Solida. Det gör dem lite smäckrare, men samtidigt tyngre.
Nu, när det inte är någon hemlis längre, kan jag lägga in ett par bilder till…
Här nedan ser ni jubilaren Janina när hon öppnar presenten som goa vänner samlat ihop till. Jag tror att sländan kommer att stortrivas hos henne!
Sådär, ja! Den blev färdig till slut, den lilla silveröringen…
Nu är småviolerna färdiga! De passar att bära runt halsen i en liten silverkedja eller i ett smalt lädersnöre. Precis som de större violerna går de att bära som brosch också. Då sticker man en säkerhetsnål (från insidan av kläderna) genom öglan på baksidan.
När de är nyputsade reflekterar den blanka silverytan omgivningen så att det ser ut som om de ändrar färg. Det syns tydligt på bilden nedan. Det är lite skojigt att leka med 🙂
…och så några bilder från själva skapelseprocessen:
Överst till höger.: finsilverstämpeln ”999” trycks på plats. Undre raden från vänster: De brända silvret har en sidenvit yta när de är nybrända.
Sista bilden: Nyupptagna från patineringsbadet.
Ett bra sätt att använda väntetiden (på stämpeln) är att ta hand om tre sländor som jag faktiskt skapade i början av mars. När jag då skulle ge dem slut-finishen (konstigt ord…) upptäckte jag att vingfästena var för veka. Efter det fick de ligga i fyra månader, fram tills nu!
Jag har nu förstärkt vingfästena, på både ovan- och undersidorna genom att lägga på några extra lager med silverpasta. Nu är de inte bara starka, de är även putsade och patinerade…färdiga att flyga vidare!
Första flygturen gick över Frösjön idag!
Redan igår såg jag åt vilket håll min lilla google-omröstning pekade. Visserligen är det ännu bara 24 besökare som gett sin syn på saken (tack till er!) men det räcker.
Frågan är nu vad jag ska välja för patineringsmetod. Det finns några olika att välja mellan.
1) Värmepatinering: Man hettar upp bronset med en brännare och hoppas att det blir en fin färg (det kan bli vackra regnbågsskiftningar, men oftast blir det bara mörkare…) 2) Patinering med en särskild lösning man kan köpa på flaska: Då kan man välja färgen..ärggrönt, blåaktigt..o.s.v.. 3) Patinering i ammoniak-ångor.
Det lutar väl åt att jag köper en sådan där liten flaska, så att resultatet går att styra, men jag har inte ro att vänta! Därför testar jag lite med ammoniak.
Först testade jag med två provbitar i en zip-påse med lite flytande ammoniak. Ammoniaken hällde jag i ett litet lock. Den ena provbiten fuktade jag lite och strödde sedan salt på. Den andra gjorde jag ingenting med. Efter ett dygn (igår, alltså) var den salta biten skarpt blå, medan den osaltade bara hade mörknat..lite åt det grönaktiga hållet… Mitt experiment såg så lovande ut att jag lade in maskrosbladet också. Blir det bra, så blir det. Om inte, kan jag alltid använda en annan metod senare.
Här är en liten dokumentation av resultatet hittills:
Det syns inte så bra, men de båda provbitarna har skiftat färg ganska ordentligt. Salta biten är djupblå i färgen. Eller kanske det bara är saltet? Det ska bli intressant att se hur biten ser ut under!
Idag har även maskrosbladet hunnit mörkna!
Redan nu tycker jag att bladet har en nyans som skulle göra sig fint med en lite guld-lagning (à la Kintsugi ).. Det här var ju riktigt spännande! Varför uppskattade jag inte skolans kemilektioner mer än jag gjorde? Kan det ha varit för att allt var så styrt och förutbestämt? Inget experimenterande, där inte…(men jag kan ju minnas fel…).
Idag brände jag mina senaste smycken, några vackra löv. Bl.a var det ett löv från ett citronträd och ett par små blad från ett Johannesbröd-träd. Smårunda och söta. Hela veckan har jobbat med mina silverblad…penslat på några lager silverpasta varje dag. Många lager har det blivit. Tillräckligt många – trodde jag, ja!
Det var med stor förväntan jag tog ut dem ur ugnen. Åh, vad fina de blev!
Man fylls av en lyckokänsla när man håller något vackert i handen, något man lyckats skapa!
Men, lyckan varade inte särskilt länge.
Efter patineringsbadet började jag finputsa smyckena och tog i lite mer. Det var då det ena lövet efter det andra sprack!
Då svor jag! (”Anfäkta och anamma!” sa jag inte. Inte ”Attans bananer” eller ”Ap-röv” heller. Nej, mycket fulare saker…!)
Det var inte första gången jag gjorde misstaget att ha för bråttom. Antagligen var det inte den sista gången heller.
Närmast på schemat står nu att försöka rädda de minst spruckna bladen genom att lägga på fler lager silverpasta.
Fortsättning följer…
18 april, 2018
Fotot jag lade in igår, det var ju en schablon till en viol! Nu har jag jobbat med den, av och till, i flera dagar. Idag blev den färdig!
Man kan bära den både som halsband och som brosch.
Fiffigt va (tack igen, Kricko!)!
Nu ska jag bekänna någonting: Ursprungsviolen, den som fick bli förebild för schablonen, den knyckte jag! Ja, jag nöp av den i smyg från en stor violplanta på en plantskola! Men, jag lugnade mitt dåliga samvete med att just den blomman säkert skulle hunnit vissna långt innan plantan köpts och planterats någonstans. Visst!? …och ibland har ju nöden ingen lag.
Det är lika spännande varenda gång man doppar ett silversmycke i ett patineringsbad! Oftast doppar man korta stunder och sköljer (för att stoppa förloppet)…doppar och sköljer, doppar och sköljer… Ibland uppstår bara en gul färgskiftning som mörknar litegrann för varje dopp, tills färgen är varmt brunaktig. Andra gånger skimrar föremålen i regnbågens alla färger! Det är synd att patinan nöts av så lätt, men huvudsyftet med patineringen är att få detaljer att framstå tydligare.
Här är några bilder av violens svavelbad (i blommans mitt har jag faktiskt penslat på lite koncentrerad svavellever-gelé).
24 feb, 2018
Nu är min andra silverslända färdig!
Den var inte riktigt lika jobbig som den första. Istället för att använda vingarna från en riktig trollslända som ”gjutformar”, använde jag formar som jag gjutit av den första sländans vingar. ”Good Enough”, tycker jag. 😊
29 dec, 2017:
Jag har börjat jobba lite på en marin kollektion! Det ska bli en samling smycken med Koster-tema! Vad kan finnas på Koster, som man kan göra smycken av? Jo…kanske en liten makrill?..flundror, sjöstjärnor, musslor?
