Handgjorda silversmycken, mm…
I somras fick jag en liten beställning på ett par eklövsörhängen av brons. Tanken var att de skulle matcha det där ”ribbon wrap”-armbandet med ett eklöv på. Eftersom jag har misslyckats med så många bronsbränningar blev de nya eklöven liggandes obrända. lääänge! Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och bränt dem…och det gick bra!
Ena minuten jobbar jag med silver. Den andra minuten jobbar jag med brons. Det gäller att inte ”smitta” de bägge metallerna med varandra. Då blir inte slutresultatet bra!
När jag har många saker på gång (som nu!) och vill växla från den ena metallen till den andra, brukar jag helt enkelt lägga en servett över det jag just jobbat med (vem orkar städa bordet stup i ett!?).
Idag, när jag hade jobbat med silverblad och silversländor, behövde jag fila lite på ett par små bronslöv. Praktiskt då, att bara lägga en servett ovanpå allt annat.
När slipningen var färdig samlade jag allt på servetten..och plötsligt kom jag att tänka på ett foto jag tog på Kreta, för drygt en månad sedan:
Redan igår såg jag åt vilket håll min lilla google-omröstning pekade. Visserligen är det ännu bara 24 besökare som gett sin syn på saken (tack till er!) men det räcker.
Frågan är nu vad jag ska välja för patineringsmetod. Det finns några olika att välja mellan.
1) Värmepatinering: Man hettar upp bronset med en brännare och hoppas att det blir en fin färg (det kan bli vackra regnbågsskiftningar, men oftast blir det bara mörkare…) 2) Patinering med en särskild lösning man kan köpa på flaska: Då kan man välja färgen..ärggrönt, blåaktigt..o.s.v.. 3) Patinering i ammoniak-ångor.
Det lutar väl åt att jag köper en sådan där liten flaska, så att resultatet går att styra, men jag har inte ro att vänta! Därför testar jag lite med ammoniak.
Först testade jag med två provbitar i en zip-påse med lite flytande ammoniak. Ammoniaken hällde jag i ett litet lock. Den ena provbiten fuktade jag lite och strödde sedan salt på. Den andra gjorde jag ingenting med. Efter ett dygn (igår, alltså) var den salta biten skarpt blå, medan den osaltade bara hade mörknat..lite åt det grönaktiga hållet… Mitt experiment såg så lovande ut att jag lade in maskrosbladet också. Blir det bra, så blir det. Om inte, kan jag alltid använda en annan metod senare.
Här är en liten dokumentation av resultatet hittills:
Det syns inte så bra, men de båda provbitarna har skiftat färg ganska ordentligt. Salta biten är djupblå i färgen. Eller kanske det bara är saltet? Det ska bli intressant att se hur biten ser ut under!
Idag har även maskrosbladet hunnit mörkna!
Redan nu tycker jag att bladet har en nyans som skulle göra sig fint med en lite guld-lagning (à la Kintsugi ).. Det här var ju riktigt spännande! Varför uppskattade jag inte skolans kemilektioner mer än jag gjorde? Kan det ha varit för att allt var så styrt och förutbestämt? Inget experimenterande, där inte…(men jag kan ju minnas fel…).
Nej, det gick inte riktigt så som jag hade hoppats. Samtidigt blev det färdiga bladet ganska vackert ändå…men det fick en liten spricka.
Nu är frågan om det är värt besväret att göra något åt sprickan eller om jag ska låta den vara kvar som den är. Ett levande maskrosblad kan väl också ha någon liten spricka, här och där…?
Om jag hade varit raku-konstnär skulle problemet inte ha varit något problem alls. Jag hade tillgripit tekniken Kintsugi – reparerat sprickan och markerat den med lite guld! Det trasiga är en del av föremålens historia och egenart, och därför bör det snarare framhävas än döljas. Det finns en skönhet i det imperfekta och asymmetriska. En himla fin filosofi, tycker jag! Lite i stil med ”Vi gillar olika”…
Så, nu är frågan: Ska jag laga sprickan med något som framhäver den?…eller ska jag låta sprickan få lysa med sin närvaro? Kanske ska jag låta bladet få gå igenom en patinering, så att det blir lite ”ärgat”?..och därefter laga sprickan med guld? (Rösta gärna här!)
När jag ändå var på gång med att skapa brons-löv, blev det även ett maskrosblad i bara farten! Det är något visst med maskrosor, tycker jag (och det tyckte jag redan som liten skrutt *)…Tänk, att de är så vackra, men ändå så hatade… De blommar som små solar i gräset och de blommar gärna..utan en massa vattning, gödning, kultivering och konstgjord andning…och vad får de för det? Svordomar, hackor och Roundup (😡)! Jag tänker hedra maskrosen genom att göra ett smycke av ett maskrosblad!
Maskrosens blad är så härligt oregelbundna.. nästan lite bohemiska; som tecknade för hand utan ambitionen att få det hela symmetriskt.
Det var inte alls svårt att hitta ett riktigt vackert blad!
Det har jag nu jobbat med under ett par dagar… Flera gånger har jag tänkt att jag nog har tagit mig vatten över huvudet… Det var mer en fråga om när bladet skulle gå av än om det skulle göra det. Särskilt när jag sandpapprade det och finslipade på detaljerna… Men, faktiskt: Det höll!!!
Nu återstår bara ett problem: Bladet är för långt för bränningsboxen! Hur tänkte jag egentligen? Det pinsamma svaret är: ”Inte alls!” Så är det ganska ofta. Jag gör saker på ren impuls.
Nu finns det bara en sak att göra: att ta den trasiga boxen till nåder igen, men den är dessvärre för liten, den med!
Jag får lägga bladet på diagonalen och hoppas på tur. Bladets ändar kommer alldeles för nära burkens väggar, men jag har inget annat val än att chansa. Håll tummarna, snälla!
*
Neej! Det misslyckades!! &%#£$€”~>%*!!!
Attans vad ledsen jag blir!! Förmodligen var bronslagret för tunt.
Nästa gång ska jag testa ett tredje alternativ: att trycka in lövet i bronsleran istället för att pensla bronsleran på lövet.
I väntan på nytt silver började jag med några bronssmycken. Först plockade jag några eklöv som jag gjöt av. Det skulle bli ett par nya eklövs-örhängen.
Det här är ett mycket snabbare sätt att skapa repliker av löv än att pensla på lager på lager med bronspasta!
Det är alltid lite nervöst att bränna brons, tycker jag. Nu skulle jag dessutom inviga den sprillans nya bränningsboxen jag köpt (storlek ”large” fast pytte-pytteliten)!
Den gamla bränningsboxen, som jag har vikt av folie, har fått flera små brännhål! Antagligen är det p.g.a. att ugnen värms upp för snabbt… (Har fått en fraktsedel från försäljaren för att kunna skicka in ugnen till fabrikanten i England!…men utan ersättningsugn drar jag ut på det. Jag behöver ju ugnen!)
När man bränner brons måste man bränna det två gånger. Under den första bränningen ska föremålen inte täckas över. Då bränns det organiska bindemedlet i bronsleran bort. Det görs under en lägre temperatur och kortare tid än den andra bränningen (då föremålen ska vara helt täckta av aktivt kol!).
Allt gick fint, och löven blev som jag hade tänkt mig…eller?
Hmm.. Först tyckte jag att jag lyckats perfekt! De blev ju ganska vackra!…Men när jag synade dem närmare blev jag mindre nöjd. De fina små nerverna ska ju inte stå ut!.. Jag vill att löven ska se ut som de gör från ovansidan! ..Inte underifrån!
Därför har jag nu börjat på ett par nya eklöv, på rätt sätt: jag penslar bronspasta på lövens undersida!
2 maj, 2018
När skaparlusten och inspirationen är på topp, men silverleran börjar ta slut i burken, då är det en stor tröst att ha ett litet förråd av bronslera kvar! Sockertång-smycket ser dessutom bättre ut i brons än i silver, skulle jag tro. Bronsfärgen liknar ju mer den äkta varan.
Det är fel på min brännugn. Den värms upp för fort. Jag har fått fraktsedlar hemskickade för att kunna skicka in den på reparation, men jag drar ut på det. Jag behöver ju min ugn!…och vem vet hur länge det skulle dröja innan jag får tillbaka den?
Nåja..jag har i alla fall testat mig fram till ett bränningsschema som passar för bronsleran. Efter mycket puts glänser den som guld!
Så här ser bronssakerna ut efter den sista bränningen – varmt roströda! Jag älskar den här färgen och övervägde faktiskt att strunta i putsningen… Men det blev en ordentlig puts, i alla fall. Stålborsten räckte inte till för att få upp blänket. Utan kära gamla Bettan (min Dremel-maskin) hade jag aldrig klarat det!
Det krävs tålamod för att bränna brons. Två bränningar behövs. Allt måste svalna innan man täcker över föremålen med aktivt kol så att det inte ska komma till något syre! ..och när bränningen är klar måste allt svalna igen, innan man plockar fram sakerna ur kolet.
Den här gången fick det bli tre Kosterinspirerade bronssmycken.
Ser du den lilla ”vattendroppen” längst ner på sockertångsmycket? Det är en liten kula av finsilver som jag har placerat på ett hål i smycket. Eftersom silver och brons inte vill ”gifta sig” med varandra, har jag ”nitat”fast kulan med silverlera och bränt silvret på plats. Låter det knepigt? Så här ser det ut på baksidan, i alla fall…
29 april, 2018
Bland mina strandfynd från Kosterhavet finns en bit uppspolad sockertång! Nej, inte en så’n där tång som man nyper sockerbitar med, utan en sorts tång som växer i havet! Den går att äta, innehåller massor av mineraler och vitaminer och så smakar den lite sötaktigt. Därav namnet. Dessutom ska den även innehålla smak av umami!
Jag fascinerades av den underbara strukturen med bulliga åsar och gropar.
De långa banden av levande sockertång är dekorerade med generöst tilltagna böljande volanger. Sådana såg jag ligga lite här och där på stranden, gulrosa och hala. Trodde först att det var plastskräp av något slag.
Det finns massor av gratismat att hämta, därute till havs!
Här är en liten tång-skola!
12 april, 2018
Nu har jag en ny favoritbok!
”BRONZE Metal Clay” heter den. Jag beställde den, via Amazon, för exakt en månad sedan. Idag kom den!
…Så nu tänker jag bli expert på att hantera brons!
Nåja.. Men, i alla fall tänker jag lära mig lite bättre hur det fungerar.
