Idag, den 1 juli, öppnar den lilla trevliga presentboden Kostersand, på Sydkoster. Där kommer dessa smycken att finnas till försäljning:
Till salu på Koster!
Etikett: Koster
AJ, som tusan!!!
I eftermiddags, när jag skulle ta upp en så’n där tandtråds-mackapär ur sin påse STACK jag mig! Jag stack mig på en martorns-tagg. Det var lite oväntat.
När vi var på Kreta, för några veckor sedan, upptäckte jag att det växte massor av martorn överallt! (Det var faktiskt på ”Zorbas strand”…Den där stranden där Zorba dansar, ni vet. Jag hoppas att han lyckades undvika att sticka sig på en av de där vassa sakerna..) Jag kollade noga upp vad det var för sort och det visade sig att det var exakt samma art som kallas för ”Kostertistel”*, hemma i Sverige. I Sverige är den sällsynt och fridlyst, men på norra Kreta är den jättevanlig! Naturligtvis kom idén att knycka en topp av en planta för att gjuta av hemma, till ett smycke! Ett Koster-smycke! Men, hur skulle jag förvara den lilla vassa saken? Jo! Jag hade ju med mig en liten påse sådana där tandtråds-hållare! Där låg den säkert!
När vi kommit hem kunde jag för mitt liv inte minnas var jag hade lagt martorns-rosetten. Jag letade på alla tänkbara ställen utom på det rätta.
Imorgon ska jag träffa min kontakt på Koster. Då ska jag överlämna allt glitter som kanske kan vara av intresse för besökarna i hennes butik. Allt är sorterat, etiketterat och lagt i påsar. Så sent som i eftermiddags trodde jag att allt var klart. – Men nu kommer alltså ytterligare ett smycke att läggas till de andra. Kostertistel från Zorbas strand!
*Kostertisteln är egentligen ingen tistel alls, fast det känns så. Den är faktiskt närmare släkt med maskrosor och prästkragar än med tistlar.
Nu räcker det…
Nu har jag säkert gjort tillräckligt många saker med anknytning till hav och saltstänkta stränder. Det både räcker och blir över, skulle jag tro.
Det sista jag blev färdig med var några små bitar blåstång av finsilver. Förlagorna plockade jag på en strand på Nordkoster.
Det märkliga med dessa tångruskor är att de nästan saknade blåsor på stjälkarna.
För att vara på den säkra sidan frågade jag den jourhavande biologen Didrik, på Naturhistoriska Riksmuséet. Han svarade:
”På vågexponerade lokaler saknar de ibland blåsor och västra Koster får nog anses kvala in som vågexponerat!” Så då vet vi alltså det!
I ”Vattenkikaren” står mer att läsa om just det… (Ja, ja..jag vet att jag är lite av naturnörd!)
Några små silverfiskar har jag också gjort sedan senast jag skrev här, men vilken art de hör till kan nog inte ens jourhavande biolog klura ut…
Jag tycker faktiskt att de gör sig bäst i ett litet stim så här. Trots det hoppas jag att var och en av dem kommer att hänga runt någons hals i framtiden.
Smyckena här nedan kommer förhoppningsvis att hänga och dingla från någons örsnibb:
Förlagorna till dem är hjärtmussla (längst till vänster) och skal från sjöborrar.
Visste ni förresten att man kan äta sjöborrar! Det upptäckte jag nyss, när jag började googla på dem. Hjärtmusslan är ätlig den också! Inte så mycket mat i en sådan, men det är kanske bra att veta om det kniper?
Laddar inför Koster
Det var ett tag sedan jag skrev något nytt här, men tro inte att jag har suttit och rullat tummarna för det! Nej, jag har jobbat med att knåpa ihop ett par beställningsjobb (Silvervioler). De finns med i bildgalleriet, men det skulle bli lite tjatigt om jag skriver och berättar om samma saker som jag gjort tidigare?
På schemat just nu – och ett tag framöver – står fler marina smycken!
I sommar får jag nämligen chansen att sälja smycken genom en liten hantverksbutik på Syd-Koster! Det är faktiskt anledningen till att jag hittills har lagt en viss tonvikt på havs-inspirerade smycken!
De flesta jag hittills har gjort ligger rätt mycket arbete bakom. Några har dessutom en ganska hög silvervikt, och det påverkar ju priset en del.
Därför tänker jag nu skapa lite enklare och lättare smycken som kanske bättre passar semestrande turisters plånböcker!
Vad sägs till exempel om om dessa små silversnäckor att bära runt halsen?
…och här är ett par silverörhängen med struktur från skalet av en sjöborre! De väger tillsammans inte mer än knappt 6,35g och klirrar fint 🙂
Sådana ska jag göra några fler av. Likaså snäck-halsbanden, tror jag…
Man ska ha tur om man får se en sjöborre på vår svenska västkust. De trivs bäst på lite djupare vatten.
Har du riktigt mycket tur kan du kanske hitta ett uppspolat skal från en sjöborre (som haft mindre tur). Annars finns det kanske någon livs levande att titta på hos Naturum!
På Kreta satt de däremot på var och varannan sten i varenda hamn! Inte så kul att sätta ner foten på en sådan (enligt de som har testat)!
När silvret tar slut…
2 maj, 2018
När skaparlusten och inspirationen är på topp, men silverleran börjar ta slut i burken, då är det en stor tröst att ha ett litet förråd av bronslera kvar! Sockertång-smycket ser dessutom bättre ut i brons än i silver, skulle jag tro. Bronsfärgen liknar ju mer den äkta varan.
Det är fel på min brännugn. Den värms upp för fort. Jag har fått fraktsedlar hemskickade för att kunna skicka in den på reparation, men jag drar ut på det. Jag behöver ju min ugn!…och vem vet hur länge det skulle dröja innan jag får tillbaka den?
Nåja..jag har i alla fall testat mig fram till ett bränningsschema som passar för bronsleran. Efter mycket puts glänser den som guld!
Så här ser bronssakerna ut efter den sista bränningen – varmt roströda! Jag älskar den här färgen och övervägde faktiskt att strunta i putsningen… Men det blev en ordentlig puts, i alla fall. Stålborsten räckte inte till för att få upp blänket. Utan kära gamla Bettan (min Dremel-maskin) hade jag aldrig klarat det!
Det krävs tålamod för att bränna brons. Två bränningar behövs. Allt måste svalna innan man täcker över föremålen med aktivt kol så att det inte ska komma till något syre! ..och när bränningen är klar måste allt svalna igen, innan man plockar fram sakerna ur kolet.
Den här gången fick det bli tre Kosterinspirerade bronssmycken.
Ser du den lilla ”vattendroppen” längst ner på sockertångsmycket? Det är en liten kula av finsilver som jag har placerat på ett hål i smycket. Eftersom silver och brons inte vill ”gifta sig” med varandra, har jag ”nitat”fast kulan med silverlera och bränt silvret på plats. Låter det knepigt? Så här ser det ut på baksidan, i alla fall…
Ostronskal och havstulpaner
1 maj, 2018
Aldrig tidigare har jag tittat så nära på ostronskal som jag har tagit mig tid att göra nu. Inte så sällan ser man skal som format sig runt stenar eller snäckskal…Ja, liksom ”murat in” dem. När jag ser sådana märkliga saker vill jag lära mig mer om det. Men jag har långt till ostronvatten, så jag får väl googla.
Havstulpaner är också spännande varelser! Konstigt nog verkar de föredra att sätta sig fast på blåmusslor framför ostron. Därför har jag hjälpt dem på traven litegrann.
Sockertång…
29 april, 2018
Bland mina strandfynd från Kosterhavet finns en bit uppspolad sockertång! Nej, inte en så’n där tång som man nyper sockerbitar med, utan en sorts tång som växer i havet! Den går att äta, innehåller massor av mineraler och vitaminer och så smakar den lite sötaktigt. Därav namnet. Dessutom ska den även innehålla smak av umami!
Jag fascinerades av den underbara strukturen med bulliga åsar och gropar.
De långa banden av levande sockertång är dekorerade med generöst tilltagna böljande volanger. Sådana såg jag ligga lite här och där på stranden, gulrosa och hala. Trodde först att det var plastskräp av något slag.
Det finns massor av gratismat att hämta, därute till havs!
Här är en liten tång-skola!
En tur till Västkusten
28 april, 2018
Under den gångna veckan besökte min man och jag det vackra Bohuslän på vår Västkust. Så många vackra ställen där finns! Fjällbacka, Fiskebäckskil, Grebbestad, Hunnebostrand och lilla idylliska Grundsund, där min farfars far och mor ligger begravda tillsammans med sex av sina tolv (!) barn.
På samma kyrkogård fanns flera gravar som var täckta av skal från blåmusslor istället för grus. Så vackert! Några musselskal får inte plats på gammelfarfars grav, men ett litet musselskal på stenen lade jag dit, som en liten hälsning.
Det var så vackert, trots regnet! …Kanalen som delar orten, bryggorna, båtarna och de små fiskebodarna med prydligt travade hummertinor utanför…
Sista dagen sken solen! Då tog vi båten ut till Kosteröarna! Vilken lycka att ha en hel sandstrand full med skatter, alldeles för sig själv! Där låg drivor av ostron- och musselskal, snäckor och tång! Oj, vilken källa till inspiration!
Wannabe-ostron?
6 april, 2018
Påsken tillbringade vi med dottern Siri i Oslo. På påskdagen tog vi en promenad till Hellviktangen, och stranden av Oslofjorden.
Som flugan dras till lorten, kan jag inte närma mig en havsstrand utan att dras till den och allt spännande man kan hitta där!
I en plastkasse plockade jag med mig olika sorters ostron- och musselskal, snäckor och tång. Mest spännande var ett par lösa ”fästplattor” efter ostron! På undersidan av dem fanns fantastiska mönster efter döda havstulpaner (som ostronen måste ha suttit fast på!). Dessa mönster inspirerar till kommande silversmycken!
Men, först och främst vill jag nu fortsätta att testa bränning av brons.
Ett av de små ostronskalen jag hittade passar perfekt som form för ett smycke! Det skulle bli alldeles för kostsamt att göra det i silver. Därför passar det perfekt att skapa ett ostronskal av brons!
Så här långt ser det bra ut i alla fall.
Jag har fäst en liten bronsögla i spetsen av skalet.
Nu återstår…”bara” bränningen!
Efter den första bränningen ser det ut så här:
Nu ska den brännas i ytterligare två timmar..(800°!!)…och först när den har svalnat vet vi…
Mera marint
2 jan, 2018:
Jag inleder det nya året med mera marint.
Med hjälp av en liten hjärtmussla formar jag ett par örhängen.
…och de får sällskap av en sjöstjärna.