Sprucket löv födde larv-idé

Förra veckan blev jag färdig med några silverlöv. I somras hade jag också ett par löv-perioder. Då blev det både eklöv, ginkolöv och blad som jag plockat med mig från Kreta: johannesbröd och citron! Ett par av bladen blev helt misslyckade! Jag la dem åt sidan för att senare kunna smälta ner. 
Men, nu i veckan fick jag en idé! Citronbladet, det långa, spolformiga, var ju så vackert. Jag maskerar sprickornamed en liten larv! Så fick det bli. 
Tre bilder av lövetJag tog fram”Gamla Bettan” (min Dremel , ni vet) och borrade ett par maskhål i lövet.  För säkerhets skull borrade jag även några småhål i sprickan, där larven skulle sitta.
Jag modellerade larven av silverlera och kläggade fast en matta av silverpasta över sprickan. Silverpastan flöt in i småhålen och ut på bladets undersida, där jag tryckte ut den och jämnade till.
Nu, när allt är bränt och larven är på plats, sitter den helt sonika fastnitad på sitt blad. Det känns tryggt (inte minst för larven, som slipper bli störd i sitt ätande…)!

Silverlarv på sitt löv

Lödningskurs

Förra helgen var jag på kurs i Uppsala. Lödnings-kurs! Det var jätteskoj och jag kände mig ganska duktig, faktiskt! Efteråt tyckte jag att jag visste allt om lodfluss och vitkokning.

Med början överst fr. v: Första övningsobjektet, uppmjukning av argentiumtråd för att göra den lätt att böja, ihoplödning av de fyra argentiumbitarna, vitkokning efter färdig lödning och: TADA – den färdiga ringen!!

Jag brann av iver att fortsätta lödandet hemma!. Jag hade ju ett antal blivande örhängen som väntade på att få sina örstift på plats!

Blivande örhängen

Redan nästa dag satte jag igång! Det allra första försöket gick strålande,

YES! Örstiftet sitter som berget!

men både det andra och det tredje försöket misslyckades kapitalt.
Jag lyckades inte få lodet (den där pytte-pyttelilla metallbiten som ska sugas in mellan ytorna som ska lödas ihop) på rätt plats. Det satte sig istället som en liten klump, en bit upp på själva stiftet! 

Lodet hamnade fel
Lodet hamnade fel!

Efter dessa båda misslyckanden kände jag mig lite stukad och lusten att fortsätta löda försvann. Nu funderar  jag på om lågan på min brännare kanske är för ”inexakt”?  Skulle jag ha lyckas bättre med en finare och spetsigare låga? Kanske…?
Eller har jag helt fel underlag?
Efter att ha tagit del av denna eminenta video börjar jag tro att jag måste investera i en ny lödplatta! Det var något jag aldrig snappade upp på kursen!

Klicka på bilden…

 

 

Saltsked

Häromdagen tillverkade jag en liten silversak på ren impuls. 
Vår dotter Siri, på tillfälligt besök i Sverige, fick en liten burk ramslöks-salt från försommarens skörd av ramslöks-knoppar. Det är så smakrikt och drygt att man bara behöver ta pyttelite varje gång. Därför behövdes hon en pytte-sked, tyckte jag. Så därför gjorde jag en sådan.

Saltsked i ramslökssalt

Eftersom flera gav saltskeds-idén ”tummen upp”,  passar jag nu på att göra några till.
Siris sked blev lite för tunn. Det fick som följd att den inte bara blev lite för bräcklig, den började också smälta lite när jag brände den med gasbrännaren. Därför har jag byggt på den med mer silverlera i efterhand. 
Sked nr. 2 gjorde jag 0,3 mm tjockare. Den började också nästan att smälta då jag brände den (det gäller att aldrig låta lågan vara stilla på en och samma plats, när man bränner så tunna saker. Det är lätt att glömma, om man tänker på annat under ett par sekunder…)!

Här bränner jag om Siris sked, tillsammans med den nya (närmast)

Nu har jag börjat på en ny sked.
Först har jag ritat och skurit ut själva formen till en plastmall.  Därefter kavlade jag ut ett lager silverlera (1 mm tjockt). Efter att ha fört över formen från mallen skar jag ut det som ska bli skeden. 

Skeden skärs ut

Som skärverktyg använde jag ett hemmagjort verktyg – en insektsnål (som jag har fixat ett handtag till)!.. Ja, en gång i tonåren samlade jag faktiskt på insekter! Jag avlivade dem med ättikseter och spetsade sedan upp dem på väldigt tunna nålar!… (Jag skäms!..men ser det som preskriberat idag, ca 50 år senare). När jag blev klokare blev dessa nålar liggandes, men här kom en av dem till användning!

Sked i formvagga

För att kunna forma skedarna tillverkade jag en liten ”vagga”, av cernitlera, där jag lätt kan forma dem. Ganska fiffigt, tycker jag själv! 🙂
Nu återstår bara torkning, finslipning, bränning och polering!

Det blir patinering!

Redan igår såg jag åt vilket håll min lilla google-omröstning pekade. Visserligen är det ännu bara 24 besökare som gett sin syn på saken (tack till er!) men det räcker. 
Frågan är nu vad jag ska välja för patineringsmetod. Det finns några olika att välja mellan. 
1) Värmepatinering: Man hettar upp bronset med en brännare och hoppas att det blir en fin färg (det kan bli vackra regnbågsskiftningar, men oftast blir det bara mörkare…) 2) Patinering med en särskild lösning man kan köpa på flaska: Då kan man välja färgen..ärggrönt, blåaktigt..o.s.v.. 3) Patinering i ammoniak-ångor. 
Det lutar väl åt att jag köper en sådan där liten flaska, så att resultatet går att styra, men jag har inte ro att vänta! Därför testar jag lite med ammoniak. 
Först testade jag med två provbitar i en zip-påse med lite flytande ammoniak. Ammoniaken hällde jag i ett litet lock. Den ena provbiten fuktade jag lite och strödde sedan salt på. Den andra gjorde jag ingenting med.  Efter ett dygn (igår, alltså) var den salta biten skarpt blå, medan den osaltade bara hade mörknat..lite åt det grönaktiga hållet… Mitt experiment såg så lovande ut att jag lade in maskrosbladet också. Blir det bra, så blir det. Om inte, kan jag alltid använda en annan metod senare.
Här är en liten dokumentation av resultatet hittills:

Första dagen
Här har jag precis lagt in bronsbladet i ammoniak-ångorna…

Det syns inte så bra, men de båda provbitarna har skiftat färg ganska ordentligt. Salta biten är djupblå i färgen. Eller kanske det bara är saltet? Det ska bli intressant att se hur biten ser ut under!
Idag har även maskrosbladet hunnit mörkna!

Dag 2
Dag 2…

Redan nu tycker jag att bladet har en nyans som skulle göra sig fint med en lite guld-lagning (à la Kintsugi ).. Det här var ju riktigt spännande! Varför uppskattade jag inte skolans kemilektioner mer än jag gjorde? Kan det ha varit för att allt var så styrt och förutbestämt? Inget experimenterande, där inte…(men jag kan ju minnas fel…).

Laga eller ej?

Nej, det gick inte riktigt så som jag hade hoppats. Samtidigt blev det färdiga bladet ganska vackert ändå…men det fick en liten spricka.

Färdigbränt maskrosblad

Nu är frågan om det är värt besväret att göra något åt sprickan eller om jag ska låta den vara kvar som den är. Ett levande maskrosblad kan väl också ha någon liten spricka, här och där…? 
Om jag hade varit raku-konstnär skulle problemet inte ha varit något problem alls. Jag hade tillgripit tekniken Kintsugi – reparerat sprickan och markerat den med lite guld! Det trasiga är en del av föremålens historia och egenart, och därför bör det snarare framhävas än döljas. Det finns en skönhet i det imperfekta och  asymmetriska. En himla fin filosofi, tycker jag! Lite i stil med ”Vi gillar olika”…

Så, nu är frågan: Ska jag laga sprickan med något som framhäver den?…eller ska jag låta sprickan få lysa med sin närvaro? Kanske ska jag låta bladet få gå igenom en patinering, så att det blir lite ”ärgat”?..och därefter laga sprickan med guld? (Rösta gärna här!)

Nu har jag silver till nya kulor!

I eftermiddags tyckta jag att bladen var mogna för en ny bränning.
Min förväntan var stor!

Silverbladen på väg in i ugnen
Skjuts in i ugnen!
Tömning av ugnen
Nu ska det vara klart…

…och allt såg bra ut först..

Fina blad
Så här långt ser det bra ut…

…men, efter ytterligare lite putsande insåg jag att det inte hade gått så bra som jag hade hoppats, ändå. 

Två spruckna löv
4-2=2

Nu har jag ingen lust att hänga läpp för det här längre. Två blad blev perfekta (nåja..halvlyckade) i alla fall! …och tänk, nu har jag mer silver att smälta ner till fina silverkulor! Silverkulor är bra att ha. Dem kan man ju använda till en massa spännande saker! 

De två lyckade bladen
De två (halv-)lyckade bladen…

P.S.
Min egen teori är att silverpastan jag använde till bladen inte var riktigt ren. Den är gjord av återvunnet spill – slipdamm och småbitar av silverlera som blivit över då jag arbetat. Förmodligen har små partiklar från slipdukarna kommit med så att silverpastan blivit ”kontaminerad”. Därför har inte silvret sintrat som det ska, då jag bränt det.
De här smyckena får bli mina egna. Jag vill ju inte sälja något som kan brytas av när man putsar det! Men jag är faktiskt glad över dem..särskilt över citronbladet (bilden ovan till vänster) ! Gillar det skarpt!

Keum-boo!

15 april, 2018

Jag har flera gånger sett silversaker med fina gulddetaljer. Det skulle ju kunna sätta en extra piff på vissa smycken! Men, hur gör man sån’t? Hur förgyller man silver? 
Google hade förstås svaret: Keum-boo! Det är en urgammal koreansk metod att förgylla silver. Man kan faktiskt få 24 karats guldfolie att ”smälta ihop” med silver genom att använda hög värme tillsammans med tryck.
Himla spännande! Det måste jag bara testa!
Det enda jag behövde skaffa för att kunna sätta igång var guldfolie. Här gäller inte vanligt supertunt bladguld som man förgyller tavelramar med. Nej, till Keum-Boo behövs en tjockare guldfolie, och 24 karat ska det vara. 

24 karats guldfolie

Jag köpte den allra minsta biten (110 x 18 mm) som gick att beställa. Den kostade bara 469 kr. Som hittat! 

Här ligger silverhjärtat på den heta spisplattan. En liten bit guldfolie trycks och gnuggas fast på hjärtat.

…Så plockade jag fram två små pyttehjärtan av silver som har legat och väntat ett tag. De har väntat på att jag skulle bestämma mig för vad det skulle bli av dem. De var ju  lämpliga testobjekt!
Förgyllningen av det första hjärtat gick perfekt! En av spisplattorna fick fungera som värmekälla. Jag klippte av en liten bit guldfolie som jag lyfte upp med en pensel och placerade på det heta hjärtat. Med en agatpenna pressade jag fast guldet på hjärtat. Det var nästan som trolleri! De två metallerna ”gifte sig” med varandra och blev ett! Fantastiskt!
Med hjärta nr 2 gick det inte lika bra. Penseln jag använda för att lyfta upp guldfolien med smälte när den nuddade det heta hjärtat! Attans!!! Att jag lyckades så bra med det första hjärtat var alltså ren och skär tur

Ett lyckat Keum-Boo-hjärta och ett misslyckat…

Nu har jag lärt mig något nytt! 

Trial and error

19 feb, 2018

Jag kom på att det kanske inte är fel på ugnen ändå. Däremot hade jag råkat puffa ut termostat-pinnen! Då blev det förstås helt bort i tok när det gäller temperaturmätningarna!

Men, trots att jag kanske har kommit på felet nu, får jag ändå inte till det med bronsbränningarna! Det har bara blivit pannkaka varenda gång jag har försökt bränna bronssaker! 

 Nu har jag gjort (och kommer nog att behöva göra många fler) små provbitar av brons som jag ska bränna under olika temperaturer och tider. 
Jag antecknar noga både temperatur och bränningstider… (tack för tipset, Krickolina!) Ingen av de första bitarna blev perfekt, men de är ändå läckra på något sätt…och klirrar fint i handen!

 

Halvlyckad bronsbränning

15 feb, 2018

Jag vågade mig på att bränna ännu ett bronshjärta idag. Det blev inte helt misslyckat, faktiskt, men alldeles knottrigt. Det beror på att temperaturen har varit för hög. Bronset har smält så pass att de små kolpartiklarna har gjort avtryck. Ganska charmigt ändå, om man nu vill se det från den ljusa sidan….och det vill man ju.

Nu har jag gjort ett gäng provbitar av brons. Dem ska jag bränna på olika temperaturer. Kanske kan jag på så sätt komma fram till en idealtemperatur för just min ugn?