Etikett: reparation

Saltsked

Häromdagen tillverkade jag en liten silversak på ren impuls. 
Vår dotter Siri, på tillfälligt besök i Sverige, fick en liten burk ramslöks-salt från försommarens skörd av ramslöks-knoppar. Det är så smakrikt och drygt att man bara behöver ta pyttelite varje gång. Därför behövdes hon en pytte-sked, tyckte jag. Så därför gjorde jag en sådan.

Saltsked i ramslökssalt

Eftersom flera gav saltskeds-idén ”tummen upp”,  passar jag nu på att göra några till.
Siris sked blev lite för tunn. Det fick som följd att den inte bara blev lite för bräcklig, den började också smälta lite när jag brände den med gasbrännaren. Därför har jag byggt på den med mer silverlera i efterhand. 
Sked nr. 2 gjorde jag 0,3 mm tjockare. Den började också nästan att smälta då jag brände den (det gäller att aldrig låta lågan vara stilla på en och samma plats, när man bränner så tunna saker. Det är lätt att glömma, om man tänker på annat under ett par sekunder…)!

Här bränner jag om Siris sked, tillsammans med den nya (närmast)

Nu har jag börjat på en ny sked.
Först har jag ritat och skurit ut själva formen till en plastmall.  Därefter kavlade jag ut ett lager silverlera (1 mm tjockt). Efter att ha fört över formen från mallen skar jag ut det som ska bli skeden. 

Skeden skärs ut

Som skärverktyg använde jag ett hemmagjort verktyg – en insektsnål (som jag har fixat ett handtag till)!.. Ja, en gång i tonåren samlade jag faktiskt på insekter! Jag avlivade dem med ättikseter och spetsade sedan upp dem på väldigt tunna nålar!… (Jag skäms!..men ser det som preskriberat idag, ca 50 år senare). När jag blev klokare blev dessa nålar liggandes, men här kom en av dem till användning!

Sked i formvagga

För att kunna forma skedarna tillverkade jag en liten ”vagga”, av cernitlera, där jag lätt kan forma dem. Ganska fiffigt, tycker jag själv! 🙂
Nu återstår bara torkning, finslipning, bränning och polering!

Skrammelhjärta…

Det är inte bara gamla sländor som jag har tagit mig an och förbättrat, den här veckan. Nu har jag äntligen också tagit mig an ett hjärta som har legat och skramlat sedan tidigt i våras. Jag var inte helt nöjd med ytan…och då blir det som det brukar bli: jag blir frustrerad, lägger allt åt sidan och”glömmer” det hela, tills inspirationen eventuellt rinner på, nå’n gång. Det har den gjort nu.

Förresten, inte har hjärtat legat och ”skramlat”…Nej, det har hängt och dinglat. Men nu skramlar det minsann!

Du undrar kanhända vad det är som skramlar?..och varför? Nu ska du få veta hemligheten:
Jo, när hjärtat var färdigbränt och putsat tyckte jag att det behövde glansas upp bättre, så jag la det i trumlaren. Det är en liten burk med trumlingsmedia (rostfria små kulor och stavar). Tillsammans med lite vatten och diskmedel får silversakerna trumla runt där ett tag, tills de blivit högblanka. 
När man gör ihåliga saker som ska brännas, måste de ha ett hål där den upphettade luften kan pysa ut. Annars exploderar de. 
Det här lilla hjärtat har således också ett hål. Det sitter på baksidan.      
I det hålet lyckades en liten rostfri stav från trumlingsmediat trilla in. Hittills har jag inte lyckats med att få ut den igen, så den får nog ligga kvar där och skramla…

Det blir patinering!

Redan igår såg jag åt vilket håll min lilla google-omröstning pekade. Visserligen är det ännu bara 24 besökare som gett sin syn på saken (tack till er!) men det räcker. 
Frågan är nu vad jag ska välja för patineringsmetod. Det finns några olika att välja mellan. 
1) Värmepatinering: Man hettar upp bronset med en brännare och hoppas att det blir en fin färg (det kan bli vackra regnbågsskiftningar, men oftast blir det bara mörkare…) 2) Patinering med en särskild lösning man kan köpa på flaska: Då kan man välja färgen..ärggrönt, blåaktigt..o.s.v.. 3) Patinering i ammoniak-ångor. 
Det lutar väl åt att jag köper en sådan där liten flaska, så att resultatet går att styra, men jag har inte ro att vänta! Därför testar jag lite med ammoniak. 
Först testade jag med två provbitar i en zip-påse med lite flytande ammoniak. Ammoniaken hällde jag i ett litet lock. Den ena provbiten fuktade jag lite och strödde sedan salt på. Den andra gjorde jag ingenting med.  Efter ett dygn (igår, alltså) var den salta biten skarpt blå, medan den osaltade bara hade mörknat..lite åt det grönaktiga hållet… Mitt experiment såg så lovande ut att jag lade in maskrosbladet också. Blir det bra, så blir det. Om inte, kan jag alltid använda en annan metod senare.
Här är en liten dokumentation av resultatet hittills:

Första dagen
Här har jag precis lagt in bronsbladet i ammoniak-ångorna…

Det syns inte så bra, men de båda provbitarna har skiftat färg ganska ordentligt. Salta biten är djupblå i färgen. Eller kanske det bara är saltet? Det ska bli intressant att se hur biten ser ut under!
Idag har även maskrosbladet hunnit mörkna!

Dag 2
Dag 2…

Redan nu tycker jag att bladet har en nyans som skulle göra sig fint med en lite guld-lagning (à la Kintsugi ).. Det här var ju riktigt spännande! Varför uppskattade jag inte skolans kemilektioner mer än jag gjorde? Kan det ha varit för att allt var så styrt och förutbestämt? Inget experimenterande, där inte…(men jag kan ju minnas fel…).

Laga eller ej?

Nej, det gick inte riktigt så som jag hade hoppats. Samtidigt blev det färdiga bladet ganska vackert ändå…men det fick en liten spricka.

Färdigbränt maskrosblad

Nu är frågan om det är värt besväret att göra något åt sprickan eller om jag ska låta den vara kvar som den är. Ett levande maskrosblad kan väl också ha någon liten spricka, här och där…? 
Om jag hade varit raku-konstnär skulle problemet inte ha varit något problem alls. Jag hade tillgripit tekniken Kintsugi – reparerat sprickan och markerat den med lite guld! Det trasiga är en del av föremålens historia och egenart, och därför bör det snarare framhävas än döljas. Det finns en skönhet i det imperfekta och  asymmetriska. En himla fin filosofi, tycker jag! Lite i stil med ”Vi gillar olika”…

Så, nu är frågan: Ska jag laga sprickan med något som framhäver den?…eller ska jag låta sprickan få lysa med sin närvaro? Kanske ska jag låta bladet få gå igenom en patinering, så att det blir lite ”ärgat”?..och därefter laga sprickan med guld? (Rösta gärna här!)

”The strongest hearts have been broken the most”

25 Jan, 2018

Efter att ha svurit av mig den värsta besvikelsen över det misslyckade bronshjärtat började jag förstå att det faktiskt var vackert – på sitt sätt. Då började jag klura på hur jag skulle kunna ”förädla” det, så att någon faktiskt skulle vilja bära det som ett smycke.  
Så kom jag på att jag skulle tömma och spola ur alla de förkolnade resterna efter pappersstommen och fylla hjärtat med färgad gips! För att inte gipsen skulle välla ut genom alla sprickorna när jag sprutade in den, fyllde jag dem först med kladdmassa:

Sprickorna tätas med kladdmassa innan gipsen sprutas in
När gipsen torkat limmar jag fast de två lösa pusselbitarna. Nu återstår bara putsning!

Attans, också!

16 nov, 2017:

Attans också! Det var mycket svårare än jag trodde att få silverpastan att fästa på vingarna! Det blir lite av ”vatten på en gås-effekt”!.. och när jag målar över de redan torra partierna lossnar de i stora flagor! Ja, även vingarna går sönder! Jag ömsom svär och gråter lite. Hur ska jag laga vingarna? Hopplöst, ju!
Men, så får jag en idé! Någonstans har jag ”dekorationslöv” liggandes! Sådana där som bara har nerverna kvar! Dem kanske jag skulle kunna använda! Men hur ska jag fästa dem över hålen i vingarna…och med vad?

Lagningsmaterial
En droppe honung får lövbiten att fästa!

Kanske en minimini-droppe honung skulle kunna funka bra som klister? Värt att testa!…och så testar jag:
  Det fungerar perfekt! Nu kan jag fortsätta att bygga på vingarna!
Men mycket jobb återstår. Varje silverlager måste torka ordentligt innan nästa lager kan läggas på.