Handgjorda silversmycken, mm…
…”Med bajonettfattning”? Japp! När jag skapade det här paret viol-örhängen, ville jag klura ut ett nytt, ännu bättre sätt att fästa örkrokarna på blommornas baksida än ”det gamla vanliga” sättet. I stället för att fästa kroken i en liten ögla gjorde jag små rör av silverlera att montera på violernas baksida! Längst ned på respektive ”lås-rör” gjorde jag ett litet jack. Tillsammans med en liten böj längst ned på örkroken blev det en perfekt liten bajonettfattning!
Så glad jag blev när jag fick beställningen på den här lilla violen! Den ska en liten, liten flicka få när hon döps snart….och hon ska heta Viola!*
Istället för kedja eller snöre kommer hon att få ett litet sidenband till sin viol. Blir det vackert violett, månntro?
*…och tro det eller ej: det här är den andra lilla Violan som får en av mina violer i doppresent!
Jag har fått en beställning på en ny viol! Den ska bli en åttioårspresent.
Silverviolerna hör till mina absoluta favoriter. De är även de som jag har fått flest beställningar på.
De senaste veckorna har jag jobbat en hel del med violer. Det har mest handlat om violer som ska bäras som halssmycken. Stora violer och små violer. Jag gör dem på ungefär samma sätt men ändå blir de alla olika…och det är väl det som är charmen med handgjorda saker…
Ja, hittills har det bara handlat om halssmycken, men så fick jag en förfrågan om jag inte skulle kunna göra ett par viol-örhängen!…ett par långa, dinglande…ÅHH, vad roligt! Jag satte igång på direkten!
Ja, jag blev jätteinspirerad av uppgiften att få göra ett par viol-örhängen! Egentligen är väl själva skapelseprocessen densamma, i alla fall i början. Men, i tankarna ställer man ändå in sig på slutresultatet…hur och var ska själva fästet sitta? Ska violen få dingla fritt eller ska kanske öronkroken* sitta fast i hänget?
*Jag har tidigare lärt mig att det heter ”örkrok” och inte ”öronkrok”, men varje gång jag har sagt örkrok har jag tyckt att det har låtit lite knäppt. Så jag frågade Mamma Google! Resultatet: antal träffar på örkrok blev 25 700, men på öronkrok fick jag 29 200 träffar! Därför blir det ”ÖRONKROK” från och med nu.
Nej, inte järn i elden, men en hel del silver i ugnen har det varit idag!
Den här gången har jag koncentrerat mig på att få till några fler violer, både stora och små! …och så ett litet gäng slingriga armbands-ormar. Helt plötsligt har det blivit efterfrågan på dem! Jätteskoj!
Nu är småviolerna färdiga! De passar att bära runt halsen i en liten silverkedja eller i ett smalt lädersnöre. Precis som de större violerna går de att bära som brosch också. Då sticker man en säkerhetsnål (från insidan av kläderna) genom öglan på baksidan.
När de är nyputsade reflekterar den blanka silverytan omgivningen så att det ser ut som om de ändrar färg. Det syns tydligt på bilden nedan. Det är lite skojigt att leka med 🙂
…och så några bilder från själva skapelseprocessen:
Överst till höger.: finsilverstämpeln ”999” trycks på plats. Undre raden från vänster: De brända silvret har en sidenvit yta när de är nybrända.
Sista bilden: Nyupptagna från patineringsbadet.
Med lödningen har jag inte kommit vidare. Det beror på att jag inte velat fortsätta innan jag skaffat en bättre brännare. Men, snart så!
Idag läste jag ett gammalt inlägg i en silversmidesgrupp på Facebook; det handlade om precis samma problem som jag har tampats med. Så här stod det: ”Japp, vissa dagar går inget som man vill, inte en lödning som gick som jag ville (lodet bara pärlade sig) och en smältning som havererade, det är bara att bryta ihop och gå vidare…” Det där uttrycket tänker jag ta till mig och göra till mitt eget! ….och nu är det minsann dags att gå vidare!
Igår började jag med ett par nya silvervioler. De här blir mindre än de tidigare jag har gjort.
Samtidigt som det ju blir alldeles extra stökigt runtomkring mig, är det väldigt händigt att jobba med flera olika saker samtidigt.
Parallellt med den stora sländan har jag jobbat med tre nya violer. De blev klara idag!
De här violerna var nummer fem, sex och sju i ordningen. Fastän jag nu borde ha lite rutin på dessa, stöter jag på olika små problem varje gång jag påtar ihop en ny. Det är det som gör hantverket så roligt, tror jag. Skulle det gå på rutin skulle nog en stor del av tjusningen försvinna.
