Sådär, ja! Den blev färdig till slut, den lilla silveröringen…
Öringen är färdig!
Liten öring…
Den har varit på g länge, lääänge nu. Jag började med att göra små prototyper av cernitlera för att få fram den perfekta formen. Formen och proportionerna är ju så viktiga. Ska det vara just en öring, så ska det ju se ut som en öring…och inte som en fisk, vilken som helst.
Det stora problemet är egentligen inte att få den så lik en öring som möjligt. Mitt problem är nog snarare att bestämma mig för hur pass stiliserad jag ska tillåta den att bli. Öga eller ej? Prickar, eller ej? Ska jag rispa fram fenornas strålar, eller ej? Fenorna, ja! De är ett litet kapitel för sig! – För att göra fenorna hållbara och dessutom enkelt få dem på rätt plats, klippte jag ut dem ur en bit fin sterlingplåt!
När jag gjutit kroppen i silverlera stack jag in fenorna på plats. Sedan penslade jag över dem med halvflytande silverlera (s.k. silverpasta)
Fortsättning följer!
Julklappsproblem?
Hittade du inte den rätta julklappen? Börjar paniken krypa på?
Kanske hittar du din räddningsplanka här! Är du intresserad av något smycke? Hör i så fall av dig till mig via kontaktformulär-länken på den här sidan! Välkommen! 🙂
Om du är nyfiken på något av smyckena i samlingen kan du klicka på motsvarande siffra här nedan. Då kommer du antingen till en sida i bloggen, eller en bild i galleriet där du kan ta dig en närmare titt.
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46
Sprucket löv födde larv-idé
Förra veckan blev jag färdig med några silverlöv. I somras hade jag också ett par löv-perioder. Då blev det både eklöv, ginkolöv och blad som jag plockat med mig från Kreta: johannesbröd och citron! Ett par av bladen blev helt misslyckade! Jag la dem åt sidan för att senare kunna smälta ner.
Men, nu i veckan fick jag en idé! Citronbladet, det långa, spolformiga, var ju så vackert. Jag maskerar sprickornamed en liten larv! Så fick det bli.
Jag tog fram”Gamla Bettan” (min Dremel , ni vet) och borrade ett par maskhål i lövet. För säkerhets skull borrade jag även några småhål i sprickan, där larven skulle sitta.
Jag modellerade larven av silverlera och kläggade fast en matta av silverpasta över sprickan. Silverpastan flöt in i småhålen och ut på bladets undersida, där jag tryckte ut den och jämnade till.
Nu, när allt är bränt och larven är på plats, sitter den helt sonika fastnitad på sitt blad. Det känns tryggt (inte minst för larven, som slipper bli störd i sitt ätande…)!
Klirrande silverlöv
Det kom en försynt liten förfrågan* om några silverlöv, närmare bestämt fyra stycken. Perfekt! Jag hade ju fyra löv som låg och väntade på sina ägare! Dessvärre var de lite för olika. Synd. Därför satte jag igång med att skapa fyra nya löv.
De ska hänga runt fyra olika halsar. Nästan synd; jag upptäckte nämligen hur vackert de klirrar när de hänger och dinglar tillsammans!
*…från en fru Löf, faktiskt 🙂
Silverkallor
Kallorna är klara! Silverkallorna. Örkrokarna (Ja, det heter så och alltså inte öronkrokar. Lite konstigt, fast lättare att säga.) är av sterlingtråd (”925”). De blev en liten smula för korta, men om man har en sådan där liten plastplupp på baksidan av örsnibben sitter de säkert ändå. Alternativet är att kapa dem och göra en liten ögla istället för krok. Där kan man sedan sätta en annan örkrok. Livet är fullt av möjligheter!
När man bränner sterlingsilver ska man använda en box med aktivt kol där föremålen får ligga nedgrävda. Annars oxiderar silvret och blir svart. Det var precis det som hände då jag brände silverkallorna, men det räknade jag ju med. Det avhjälptes med ett ”vitkokningsbad”, bestående av vatten och citronsyra.
Testar en ny design…
Det här ska bli spännande!
Igår kväll satt jag och lekte med en liten papperslapp…
När jag råkar hålla till exempel en servett eller en papperslapp i handen brukar det alltid sluta med att den förvandlats till en strut eller en grisknorr. Inköpslistor och kvitton som råkat hamna i min kappficka brukar bli helt oläsliga. Det finns säkert något namn eller någon bokstavskombination för att beskriva den här läggningen, men i det här fallet ledde det till en god idé! Gårdagens tillsnurrade papperslapp liknade ett litet blomblad – en kalla! …och det passar ju bra att spinna vidare på, tycker jag…
Silvervioler modell mindre…
Nu är småviolerna färdiga! De passar att bära runt halsen i en liten silverkedja eller i ett smalt lädersnöre. Precis som de större violerna går de att bära som brosch också. Då sticker man en säkerhetsnål (från insidan av kläderna) genom öglan på baksidan.
När de är nyputsade reflekterar den blanka silverytan omgivningen så att det ser ut som om de ändrar färg. Det syns tydligt på bilden nedan. Det är lite skojigt att leka med 🙂
…och så några bilder från själva skapelseprocessen:
Överst till höger.: finsilverstämpeln ”999” trycks på plats. Undre raden från vänster: De brända silvret har en sidenvit yta när de är nybrända.
Sista bilden: Nyupptagna från patineringsbadet.
Det är bara att bryta ihop och gå vidare…
Med lödningen har jag inte kommit vidare. Det beror på att jag inte velat fortsätta innan jag skaffat en bättre brännare. Men, snart så!
Idag läste jag ett gammalt inlägg i en silversmidesgrupp på Facebook; det handlade om precis samma problem som jag har tampats med. Så här stod det: ”Japp, vissa dagar går inget som man vill, inte en lödning som gick som jag ville (lodet bara pärlade sig) och en smältning som havererade, det är bara att bryta ihop och gå vidare…” Det där uttrycket tänker jag ta till mig och göra till mitt eget! ….och nu är det minsann dags att gå vidare!
Igår började jag med ett par nya silvervioler. De här blir mindre än de tidigare jag har gjort.
Ny liten orm
Sir Väs har fått en uppföljare! Hon är lite tjockare än brorsan och väger 1,35 gram mer. Annars är de ganska lika varandra.
