Det har inte blivit särskilt mycket ”verkstad” de sista dagarna. Det beror på att jag är på Kreta; denna ljuvligt vackra ö med får, getter, katter, bikupor och, så här års, skyar av gul ginst, oleander och en massa andra ljuvligheter!… och så havet, klipporna och alla vänliga människor!
Kreta-fårSeglarfjäril
På sandstränderna finns vackra små stenar i olika färger och former; mjuka, runda, ovala.. De gröna tycker jag är vackrast! Jag undrar vad de kan vara för stenart? Har man tur kan man hitta små slipade bitar av glas från krossade flaskor (?), “sea glass”. De kan bli fina små smyckedetaljer i framtiden. Återvinning på högsta nivå! 🤗
Kretensiska strandfynd
Här är läder billig också, så jag har passat på att köpa upp mig på lite lädersnoddar, bl.a.! De kommer att bli fina till mina smycken.
När skaparlusten och inspirationen är på topp, men silverleran börjar ta slut i burken, då är det en stor tröst att ha ett litet förråd av bronslera kvar! Sockertång-smycket ser dessutom bättre ut i brons än i silver, skulle jag tro. Bronsfärgen liknar ju mer den äkta varan.
Det är fel på min brännugn. Den värms upp för fort. Jag har fått fraktsedlar hemskickade för att kunna skicka in den på reparation, men jag drar ut på det. Jag behöver ju min ugn!…och vem vet hur länge det skulle dröja innan jag får tillbaka den?
Nåja..jag har i alla fall testat mig fram till ett bränningsschema som passar för bronsleran. Efter mycket puts glänser den som guld!
Så här ser bronssakerna ut efter den andra bränningen…
Så här ser bronssakerna ut efter den sista bränningen – varmt roströda! Jag älskar den här färgen och övervägde faktiskt att strunta i putsningen… Men det blev en ordentlig puts, i alla fall. Stålborsten räckte inte till för att få upp blänket. Utan kära gamla Bettan (min Dremel-maskin) hade jag aldrig klarat det!
Putsning över diskhon
Det krävs tålamod för att bränna brons. Två bränningar behövs. Allt måste svalna innan man täcker över föremålen med aktivt kol så att det inte ska komma till något syre! ..och när bränningen är klar måste allt svalna igen, innan man plockar fram sakerna ur kolet.
Den här gången fick det bli tre Kosterinspirerade bronssmycken.
Tre Koster-smycken
Ser du den lilla ”vattendroppen” längst ner på sockertångsmycket? Det är en liten kula av finsilver som jag har placerat på ett hål i smycket. Eftersom silver och brons inte vill ”gifta sig” med varandra, har jag ”nitat”fast kulan med silverlera och bränt silvret på plats. Låter det knepigt? Så här ser det ut på baksidan, i alla fall…
Aldrig tidigare har jag tittat så nära på ostronskal som jag har tagit mig tid att göra nu. Inte så sällan ser man skal som format sig runt stenar eller snäckskal…Ja, liksom ”murat in” dem. När jag ser sådana märkliga saker vill jag lära mig mer om det. Men jag har långt till ostronvatten, så jag får väl googla.
Havstulpaner är också spännande varelser! Konstigt nog verkar de föredra att sätta sig fast på blåmusslor framför ostron. Därför har jag hjälpt dem på traven litegrann.
Bland mina strandfynd från Kosterhavet finns en bit uppspolad sockertång! Nej, inte en så’n där tång som man nyper sockerbitar med, utan en sorts tång som växer i havet! Den går att äta, innehåller massor av mineraler och vitaminer och så smakar den lite sötaktigt. Därav namnet. Dessutom ska den även innehålla smak av umami!
Jag fascinerades av den underbara strukturen med bulliga åsar och gropar.
Ett blivande bronssmycke med sockertångs-struktur
De långa banden av levande sockertång är dekorerade med generöst tilltagna böljande volanger. Sådana såg jag ligga lite här och där på stranden, gulrosa och hala. Trodde först att det var plastskräp av något slag.
Under den gångna veckan besökte min man och jag det vackra Bohuslän på vår Västkust. Så många vackra ställen där finns! Fjällbacka, Fiskebäckskil, Grebbestad, Hunnebostrand och lilla idylliska Grundsund, där min farfars far och mor ligger begravda tillsammans med sex av sina tolv (!) barn.
Gammelfarfars grav
På samma kyrkogård fanns flera gravar som var täckta av skal från blåmusslor istället för grus. Så vackert! Några musselskal får inte plats på gammelfarfars grav, men ett litet musselskal på stenen lade jag dit, som en liten hälsning.
Grav dekorerad med musselskal
Det var så vackert, trots regnet! …Kanalen som delar orten, bryggorna, båtarna och de små fiskebodarna med prydligt travade hummertinor utanför…
Regnig dag i GrundsundFiskebod i Grundsund
Sista dagen sken solen! Då tog vi båten ut till Kosteröarna! Vilken lycka att ha en hel sandstrand full med skatter, alldeles för sig själv! Där låg drivor av ostron- och musselskal, snäckor och tång! Oj, vilken källa till inspiration!
Klippor på NordkosterLinfärjan som går mellan Nord- och SydkosterStrandfynd!
Efter den extremt långa vintern har ormarna äntligen vaknat i Öby Kulle! Naturfreak, som jag är, har jag redan hunnit lura med mig min gubbe dit två gånger under loppet av en vecka!
Det är fantastiskt att få komma dessa vackra varelser så nära! De har även inspirerat mig till ett nytt smycke! En orm av renaste finsilver!
Fotot jag lade in igår, det var ju en schablon till en viol! Nu har jag jobbat med den, av och till, i flera dagar. Idag blev den färdig!
Violen som halsband
Man kan bära den både som halsband och som brosch.
Fiffigt va (tack igen, Kricko!)!
Violen som broschMed en säkerhetsnål blir smycket enkelt till en brosch!
Nu ska jag bekänna någonting: Ursprungsviolen, den som fick bli förebild för schablonen, den knyckte jag! Ja, jag nöp av den i smyg från en stor violplanta på en plantskola! Men, jag lugnade mitt dåliga samvete med att just den blomman säkert skulle hunnit vissna långt innan plantan köpts och planterats någonstans. Visst!? …och ibland har ju nöden ingen lag.
Det är lika spännande varenda gång man doppar ett silversmycke i ett patineringsbad! Oftast doppar man korta stunder och sköljer (för att stoppa förloppet)…doppar och sköljer, doppar och sköljer… Ibland uppstår bara en gul färgskiftning som mörknar litegrann för varje dopp, tills färgen är varmt brunaktig. Andra gånger skimrar föremålen i regnbågens alla färger! Det är synd att patinan nöts av så lätt, men huvudsyftet med patineringen är att få detaljer att framstå tydligare.
Här är några bilder av violens svavelbad (i blommans mitt har jag faktiskt penslat på lite koncentrerad svavellever-gelé).
Violen tar sig ett svavellever-badInnan slutputsningen
Jag har flera gånger sett silversaker med fina gulddetaljer. Det skulle ju kunna sätta en extra piff på vissa smycken! Men, hur gör man sån’t? Hur förgyller man silver?
Google hade förstås svaret: Keum-boo! Det är en urgammal koreansk metod att förgylla silver. Man kan faktiskt få 24 karats guldfolie att ”smälta ihop” med silver genom att använda hög värme tillsammans med tryck.
Himla spännande! Det måste jag bara testa!
Det enda jag behövde skaffa för att kunna sätta igång var guldfolie. Här gäller inte vanligt supertunt bladguld som man förgyller tavelramar med. Nej, till Keum-Boo behövs en tjockare guldfolie, och 24 karat ska det vara.
24 karats guldfolie
Jag köpte den allra minsta biten (110 x 18 mm) som gick att beställa. Den kostade bara 469 kr. Som hittat!
Här ligger silverhjärtat på den heta spisplattan. En liten bit guldfolie trycks och gnuggas fast på hjärtat.
…Så plockade jag fram två små pyttehjärtan av silver som har legat och väntat ett tag. De har väntat på att jag skulle bestämma mig för vad det skulle bli av dem. De var ju lämpliga testobjekt!
Förgyllningen av det första hjärtat gick perfekt! En av spisplattorna fick fungera som värmekälla. Jag klippte av en liten bit guldfolie som jag lyfte upp med en pensel och placerade på det heta hjärtat. Med en agatpenna pressade jag fast guldet på hjärtat. Det var nästan som trolleri! De två metallerna ”gifte sig” med varandra och blev ett! Fantastiskt!
Med hjärta nr 2 gick det inte lika bra. Penseln jag använda för att lyfta upp guldfolien med smälte när den nuddade det heta hjärtat! Attans!!! Att jag lyckades så bra med det första hjärtat var alltså ren och skär tur!
Rockor är vackra varelser! Särskilt när de rör sig i vattnet! Jag satt och skissade lite på hur man skulle kunna göra smycken i form av rockor. De skulle bli rätt så breda. Därför skulle man behöva göra dem ganska små om de inte skulle bli för tunga och kostsamma. En lite smalare variant fick det alltså bli. Här är resultatet!
På bilden här nedan ligger de blivande örhängena på små ”pucklar”, formade av papperslera. Det hjälper dem att få rätt form under torkningen.
Här ligger örhängena på tork
Uppe i hörnet ser du en del av ett lock till en yoghurtburk. De är perfekta till att skära ut olika former i. Dessa har jag sedan som mallar. Sådana går ju även att köpa, men de är dyra och man kan ju inte bestämma själv vilken form man vill skapa.
Yoghurtburkslock= ”Bra-att-ha!” Därför spar jag alla yoghurtsburkslock 🙂
