Handgjorda silversmycken, mm…
Sparvar och duvor har helt plötsligt ett överflöd av mumsig mat till sig och sina ungar, för nu är almarnas frön mogna! Inne i städerna rasslar och prasslar de torra fröna i varenda rännsten.
Även vi människor kan faktiskt äta almfrön. De smakar riktigt gott, men det är inte mycket mat på dem. Knappt tillräckligt för att kunna känna vad de smakar.
Men de har fin form!…och de går att gjuta av!
…och med lite patinering blir slutresultatet ganska likt originalet, tycker jag!
Förra årets slingerkrasse blev nästan helt uppäten av kålmal. Pyttesmå larver åt upp alla bladen, ett efter ett. Jag sprayade med såpvatten och gjorde allt för att rädda vår krasse …men förgäves.
I år hoppas jag att vi slipper de där små marodörerna!
Hur som helst gav de mig lite inspiration till att göra något gott av det hela: små silverlarver som knaprar på krasseblad!
De senaste veckorna har jag jobbat en hel del med violer. Det har mest handlat om violer som ska bäras som halssmycken. Stora violer och små violer. Jag gör dem på ungefär samma sätt men ändå blir de alla olika…och det är väl det som är charmen med handgjorda saker…
Ja, hittills har det bara handlat om halssmycken, men så fick jag en förfrågan om jag inte skulle kunna göra ett par viol-örhängen!…ett par långa, dinglande…ÅHH, vad roligt! Jag satte igång på direkten!
Ja, jag blev jätteinspirerad av uppgiften att få göra ett par viol-örhängen! Egentligen är väl själva skapelseprocessen densamma, i alla fall i början. Men, i tankarna ställer man ändå in sig på slutresultatet…hur och var ska själva fästet sitta? Ska violen få dingla fritt eller ska kanske öronkroken* sitta fast i hänget?
*Jag har tidigare lärt mig att det heter ”örkrok” och inte ”öronkrok”, men varje gång jag har sagt örkrok har jag tyckt att det har låtit lite knäppt. Så jag frågade Mamma Google! Resultatet: antal träffar på örkrok blev 25 700, men på öronkrok fick jag 29 200 träffar! Därför blir det ”ÖRONKROK” från och med nu.
Nej, inte järn i elden, men en hel del silver i ugnen har det varit idag!
Den här gången har jag koncentrerat mig på att få till några fler violer, både stora och små! …och så ett litet gäng slingriga armbands-ormar. Helt plötsligt har det blivit efterfrågan på dem! Jätteskoj!
Tidigare i våras fick jag en förfrågan om en brosch. En slände-brosch! Silversländor har jag ju hunnit göra några stycken. Sländor för att hänga runt halsen. Någon slände-brosch har jag däremot inte gjort tidigare, ingen brosch över huvud taget (om man bortser från de där violerna som man kan fästa med en säkerhetsnål från baksidan). Därför skulle det säkert gå jättebra, tänkte jag! Det första jag funderade på var om jag skulle försöka mig på att skapa en broschnål på egen hand eller om jag skulle köpa en. Jag bestämde mig för att köp en, för proffsigt ska det vara, ju!
Visst blev det några små snubblingar på vägen, men om dem berättar jag inte… som att jag blev tvungen att tillverka en helt ny nål av sterlingtråd, till exempel…som jag dessutom ”härdade”, enligt alla konstens regler. Kände mig så stolt över att jag fixade det!
Det bästa med att vara hobby-hantverkare är att man slipper känna pressen av att ständigt och jämt prestera. Jag kan jobba när inspirationen rinner till och när jag får beställningar. Då vet jag precis vad jag vill göra! Däremellan kan jag skapa i huvudet och samla nya idéer.
Varenda gång jag tar en promenad ute i naturen samlar jag på mig saker som kan ge fina strukturer och mönster till smycken. Det kan vara allt från små blad och knoppar till yngelgångar efter barkborrar. Nyligen besökte den vackra Kanarieön La Palma (f.ö. var detta vår allra sista flygresa, har vi bestämt!). Där samlade jag också på mig fina saker.
Överallt fanns spännande mönster och strukturer. Favoritfyndet är nog ett ”skelettet” från en förmultnad kaktus-arm! Vilket underbart nät av nerver!
Snart flyger en beställd silverslända iväg till grannlandet i väster, och för ett par dagar sedan fick jag en beställning på något jag aldrig gjort tidigare: En slände-brosch!…Så nu har jag skickat efter en brosch-nål av silver att löda fast på den blivande sländans mage! Det ska bli kul!
Efter alla silversländor som farit iväg till andra börjar jag längta efter att ha en alldeles egen. Den första lill-sländan tänker jag därför lägga beslag på själv!
I förra inlägget berättade jag om att jag gjort avgjutningar av den förra sländans vingar. Den sländans vingar var i sin tur avgjutningar efter den stora sländan jag gjorde i juli – den som hade vingar gjorda efter ett par äkta sländevingar. Eftersom silverleran krymper 12 – 15% vid bränning kan jag alltså få fram mindre sländvingar genom att göra gjutformar av de färdigbrända vingarna.
I vår ska jag nog göra en ännu mindre kopia!
…och så fick jag min egen slända till slut!
I ärlighetens namn ska jag erkänna att den faktiskt blev i sköraste laget; vingarna har en alldeles för liten fästpunkt i själva kroppen. Det gäller att inte fastna någonstans med dem. Det är ytterligare ett skäl till att behålla den för mig själv 😉
Fick helt plötsligt ett infall att göra en liten kissemiss! Helst skulle jag vilja göra en som klamrar sig fast i ett halsband..en kedja eller ett lädersnöre. Men det tar tid att modellera fram en sådan och då hinner ju metalleran torka innan jag har fått till den så som jag vill ha den.
Så jag satte igång att modellera fram en katt av ”Proffslera” (ja, den heter så!). Jag tänkte att om jag gör en ungefärlig modell så att proportionerna blir som jag vill ha dem och sedan gör en gjutform efter den, då kan jag ju finslipa på detaljerna på avgjutningen istället.
Förhoppningsvis ska jag då kunna få det lilla livet lite mer kattlikt, för vissa tycker att det liknar en liten pumivalp och andra att det ser ut som en gris utan knorr…
Men, vänta ni!
En vän frågade mig häromdagen hur det stod till i ”Sländeriet”. Sländeriet är ju ett himla bra namn på min ateljé, just nu! Det knycker jag! För visst har det varit väldigt mycket sländpysslande här hemma, den senaste veckan! Två sländor har blivit till, parallellt.
Till de här sländorna har jag inte använt äkta sländvingar på samma sätt som jag gjorde med den förra. Däremot ligger dennes vingar till grund för de här. Jag passade nämligen på att gjuta av den förra sländans vingar, innan den flög vidare. Därför är de här vingarna ca 15% mindre. Så mycket krymper den här silverleran när man bränner den. Precis lagom! ..och nervernas fina linjer är fortfarande tydliga.
För skojs skull har jag nu gjort avgjutningar även av de här vingarna. Det kommer då att resultera i kopior som är ytterligare 15% mindre, o.s.v…. Det ska faktiskt bli lite kul att experimentera med. Tyvärr får jag väl räkna med att vingarnas fina detaljer kommer att bli lite mer diffusa för varje kopiering… Kanske blir det ändå något skoj i slutändan. Vi får väl se.
När jag har gjort föregångarna till de här sländorna har jag haft mycket mer tid på mig. Därför gjorde jag inte de här sländorna ihåliga, som sina föregångare, utan genomgjutna. Solida. Det gör dem lite smäckrare, men samtidigt tyngre.
Nu, när det inte är någon hemlis längre, kan jag lägga in ett par bilder till…
Här nedan ser ni jubilaren Janina när hon öppnar presenten som goa vänner samlat ihop till. Jag tror att sländan kommer att stortrivas hos henne!
Igår fick jag äran att få leda en liten nybörjarkurs i att arbeta med silverlera! Så här i efterhand ångrar jag att jag inte kom ihåg att ta bilder av alla fina smycken som knåpades ihop. Men, Jag kom i alla fall ihåg att ta en bild på de nyblivna silverartisterna!
…Men så var det detta med brännklossen. Eftersom vi skulle bränna alla de torkade förstlingsverken med en butanbrännare skulle vi ha behövt just en brännkloss…men den var puts väck.
I avsaknad av en sådan fick vi testa det som fanns till hands. Vi hamnade till slut vid den öppna spisens tegelgrund. Där lade vi upp alla alster och eldade på. Vi eldade och eldade…och eldade… När föremålen vägrade att glöda riktigt, tog vi till en extra brännare…och fortsatte att elda på med bägge två.
Kan vi ha hållit på i en kvart, tro? Nej, längre var det nog. Tjugo minuter? Jag var så fokuserad att jag inte har en aning. När vi tyckte att våra silversaker nästan hade glött under en bra stund (och den ena brännarens död-mans-grepp nästan orsakat kramp i en tumme), bestämde vi oss för att det fick räcka. Och allt tydde på att det faktiskt hade gått bra! Tack och lov! Alltså fick även jag lära mig något på kursen: När man ska bränna silverlera med butanbrännare måste man ha ett underlag som inte stjäl värmen från silvret. Nu vet vi det.
I brännklossens varubeskrivningen står att den är tillverkad av ”samma material som används i noskoner på satelliter”. Inga dåliga grejer, alltså!
Frågan är nu vart den har tagit vägen?..För hemma är den också puts väck!