En dag trillade en liten förfrågan från Martina ner i min mejlkorg. Hon letade efter en liten silverberlock i form av en blåmussla, cirkus 2 – 2,5 cm långt, sådär. Hon hade länge funderat på att försöka hitta ett sådant till sin faster. Precis ett sådant musselskal som fastern alltid burit, tills det försvann en dag.
Som av en händelse trillade hon på min sida och de blåmussel-örhängen jag gjorde för över tre år sedan.
Min omedelbara tanke var att tillverka ett likadant hänge som de jag använde till örhängen, med hänget fäst i den smalaste änden. Det skulle ge den bästa jämvikten, tänkte jag. Men Martina ville gärna att fästöglan skulle sitta på sidan, så som på hennes skiss:

Tja, varför inte? Värt att testa i alla fall, tänkte jag, och så blev det. Det blev bättre än jag hade hoppats.

…och gissa om Faster blev glad! 😊
