Fick helt plötsligt ett infall att göra en liten kissemiss! Helst skulle jag vilja göra en som klamrar sig fast i ett halsband..en kedja eller ett lädersnöre. Men det tar tid att modellera fram en sådan och då hinner ju metalleran torka innan jag har fått till den så som jag vill ha den. Så jag satte igång att modellera fram en katt av ”Proffslera” (ja, den heter så!). Jag tänkte att om jag gör en ungefärlig modell så att proportionerna blir som jag vill ha dem och sedan gör en gjutform efter den, då kan jag ju finslipa på detaljerna på avgjutningen istället. Förhoppningsvis ska jag då kunna få det lilla livet lite mer kattlikt, för vissa tycker att det liknar en liten pumivalp och andra att det ser ut som en gris utan knorr…
Nej, än är det vinter, men mina nya sländor får pröva sina vingar med hjälp av lite photoshoppande
En vän frågade mig häromdagen hur det stod till i ”Sländeriet”. Sländeriet är ju ett himla bra namn på min ateljé, just nu! Det knycker jag! För visst har det varit väldigt mycket sländpysslande här hemma, den senaste veckan! Två sländor har blivit till, parallellt.
Till de här sländorna har jag inte använt äkta sländvingar på samma sätt som jag gjorde med den förra. Däremot ligger dennes vingar till grund för de här. Jag passade nämligen på att gjuta av den förra sländans vingar, innan den flög vidare. Därför är de här vingarna ca 15% mindre. Så mycket krymper den här silverleran när man bränner den. Precis lagom! ..och nervernas fina linjer är fortfarande tydliga. För skojs skull har jag nu gjort avgjutningar även av de här vingarna. Det kommer då att resultera i kopior som är ytterligare 15% mindre, o.s.v…. Det ska faktiskt bli lite kul att experimentera med. Tyvärr får jag väl räkna med att vingarnas fina detaljer kommer att bli lite mer diffusa för varje kopiering… Kanske blir det ändå något skoj i slutändan. Vi får väl se.
Vår 30-åriga gamla svamptork brummar troget på… (ett av de bästa köpen vi gjort!)
När jag har gjort föregångarna till de här sländorna har jag haft mycket mer tid på mig. Därför gjorde jag inte de här sländorna ihåliga, som sina föregångare, utan genomgjutna. Solida. Det gör dem lite smäckrare, men samtidigt tyngre.
Liten sländmage, med silverstämpel (999) och mitt monogram… 🙂Här är den lilla magen drygt 750° varm!!Jag tycker om den där sidenmatta, vita ytan på de nybrända silversakerna! Silverblänket kommer fram först efter lite stålborstning.…och efter borstningen är det dags för patineringsbadet. De vackra regngågsskiftningarna skulle man ju vilja ha kvar egentligen, men de skulle ändå nötas bort – om man inte täcker hela sländan med lack, vill säga… Nej, en sista puts får det bli!Färdig!
Nu, när det inte är någon hemlis längre, kan jag lägga in ett par bilder till… Här nedan ser ni jubilaren Janina när hon öppnar presenten som goa vänner samlat ihop till. Jag tror att sländan kommer att stortrivas hos henne!
Igår fick jag äran att få leda en liten nybörjarkurs i att arbeta med silverlera! Så här i efterhand ångrar jag att jag inte kom ihåg att ta bilder av alla fina smycken som knåpades ihop. Men, Jag kom i alla fall ihåg att ta en bild på de nyblivna silverartisterna!
Ett härligt silver-gäng!
…Men så var det detta med brännklossen. Eftersom vi skulle bränna alla de torkade förstlingsverken med en butanbrännare skulle vi ha behövt just en brännkloss…men den var puts väck. I avsaknad av en sådan fick vi testa det som fanns till hands. Vi hamnade till slut vid den öppna spisens tegelgrund. Där lade vi upp alla alster och eldade på. Vi eldade och eldade…och eldade… När föremålen vägrade att glöda riktigt, tog vi till en extra brännare…och fortsatte att elda på med bägge två. Kan vi ha hållit på i en kvart, tro? Nej, längre var det nog. Tjugo minuter? Jag var så fokuserad att jag inte har en aning. När vi tyckte att våra silversaker nästan hade glött under en bra stund (och den ena brännarens död-mans-grepp nästan orsakat kramp i en tumme), bestämde vi oss för att det fick räcka. Och allt tydde på att det faktiskt hade gått bra! Tack och lov! Alltså fick även jag lära mig något på kursen: När man ska bränna silverlera med butanbrännare måste man ha ett underlag som inte stjäl värmen från silvret. Nu vet vi det. I brännklossens varubeskrivningen står att den är tillverkad av ”samma material som används i noskoner på satelliter”. Inga dåliga grejer, alltså! Frågan är nu vart den har tagit vägen?..För hemma är den också puts väck!
