(Bilden hämtad från pmc.se)
Igår fick jag äran att få leda en liten nybörjarkurs i att arbeta med silverlera! Så här i efterhand ångrar jag att jag inte kom ihåg att ta bilder av alla fina smycken som knåpades ihop. Men, Jag kom i alla fall ihåg att ta en bild på de nyblivna silverartisterna!
…Men så var det detta med brännklossen. Eftersom vi skulle bränna alla de torkade förstlingsverken med en butanbrännare skulle vi ha behövt just en brännkloss…men den var puts väck.
I avsaknad av en sådan fick vi testa det som fanns till hands. Vi hamnade till slut vid den öppna spisens tegelgrund. Där lade vi upp alla alster och eldade på. Vi eldade och eldade…och eldade… När föremålen vägrade att glöda riktigt, tog vi till en extra brännare…och fortsatte att elda på med bägge två.
Kan vi ha hållit på i en kvart, tro? Nej, längre var det nog. Tjugo minuter? Jag var så fokuserad att jag inte har en aning. När vi tyckte att våra silversaker nästan hade glött under en bra stund (och den ena brännarens död-mans-grepp nästan orsakat kramp i en tumme), bestämde vi oss för att det fick räcka. Och allt tydde på att det faktiskt hade gått bra! Tack och lov! Alltså fick även jag lära mig något på kursen: När man ska bränna silverlera med butanbrännare måste man ha ett underlag som inte stjäl värmen från silvret. Nu vet vi det.
I brännklossens varubeskrivningen står att den är tillverkad av ”samma material som används i noskoner på satelliter”. Inga dåliga grejer, alltså!
Frågan är nu vart den har tagit vägen?..För hemma är den också puts väck!
