Idag brände jag mina senaste smycken, några vackra löv. Bl.a var det ett löv från ett citronträd och ett par små blad från ett Johannesbröd-träd. Smårunda och söta. Hela veckan har jobbat med mina silverblad…penslat på några lager silverpasta varje dag. Många lager har det blivit. Tillräckligt många – trodde jag, ja!
Det var med stor förväntan jag tog ut dem ur ugnen. Åh, vad fina de blev!
Man fylls av en lyckokänsla när man håller något vackert i handen, något man lyckats skapa!
Men, lyckan varade inte särskilt länge.
Efter patineringsbadet började jag finputsa smyckena och tog i lite mer. Det var då det ena lövet efter det andra sprack!
Då svor jag! (”Anfäkta och anamma!” sa jag inte. Inte ”Attans bananer” eller ”Ap-röv” heller. Nej, mycket fulare saker…!)
Det var inte första gången jag gjorde misstaget att ha för bråttom. Antagligen var det inte den sista gången heller.
Närmast på schemat står nu att försöka rädda de minst spruckna bladen genom att lägga på fler lager silverpasta.
Fortsättning följer…